Manlighetens dilemma

Under 1900-talet har det tagits för givet att nakenstudier i måleriet är synonymt med avklädda kvinnor. Vi har sett dem hos Manet, Renoir, Picasso och andra. Men så har det inte alltid varit. Antikens skulptörer avbildade till en början nästan bara män, vanligen nakna, Athen kan nämnas som det givna exemplet. Under renässansen, med antiken som förebild, ansågs mannen vara den anatomiskt mest lyckade av Guds skapelser. Kvinnan däremot var med alla sina utskjutande kroppsdelar alltför oregelbunden i proportioner och former för att egentligen vara användbar som konstnärlig modell.

Under nyklassicismen som sammanföll med franska revolutionen i slutet av 1700-talet och Napoleons tidiga år vid makten i början av 1800-talet avbildas framförallt män inom konsten. Idealen polariseras: å ena sidan mognad och virilitet, å den andra ungdom och androgynitet, alldeles som under antiken och ofta även under renässansen. I tidens historiemåleri möter man medelålders, överdrivet atletiska män som skulle kunna göra en steroidstinn muskelbyggare av idag avundsjuk. Men man finner också raka motsatsen, veka ynglingar, knappt ur tonåren, med tydligt feminina kroppsdrag. De framställs på ett erotiserande sätt, ofta medvetslösa, hotade, antastade, utnyttjade, döende, döda eller på andra sätt synbart berövade all kraft och intiativförmåga – inte sällan en direkt följd av en relation med en kvinna.

Män målar av män

Decennierna före och efter 1800 målades alltså nakna män av manliga konstnärer för att köpas av andra män oavsett sexuell läggning och alla hörde de till eliten i sin tid. Motiven låg högst i konstens egen rangordning, de tillhörde historiemåleriet. De gömdes inte undan utan fanns till allmänt beskådande, t.ex. på den anrika Parissalongen och i societetens konstsamlingar. Vidare målades de under en period då särskild vikt lades vid manlighet, då effeminisering ansågs motbjudande och homofobi härskade oinskränkt. Hur kan detta förklaras? Med traditionella konstvetenskapliga metoder kommer man inte långt. Med kultursociologiska metoder kommer man längre. Då kan man bortse från estetiska funderingar och i stället inrikta sig på den sociala och kulturella kontext som bilderna sprungit ur.

Nu handlar dock inte målningarna om avbildningar av människor i största allmänhet. Nakenmodellerna är tveklöst män, och i det ligger också det i våra ögon förbryllande. En förklaring av fenomenet kräver således ytterligare något, att man tar hänsyn till de avbildades kön. Alla läsare håller nog med om att det knappast kan ligga något biologiskt förutbestämt i detta motivval. Således får man i stället leta efter svar någon annanstans – i ”könets” sociala och kulturella förutsättningar, hur manlighet respektive kvinnlighet historiskt har uppfattats och skapats. Vilket också Abigail Solomon Godeau gör i sin spännande bok Male Trouble. A Crisis in Visual Representation, som utkom 1997 och som behandlar nyklassicismens historiemåleri.

Även om manliga konsthistoriker behandlat både samma konstnärer och samma konstverk tidigare har de dock aldrig undrat över den bedövande dominansen av dessa manliga modeller i detta måleri eller över hur de framställts. De har tagit dem för givet och ägnat sig åt formalanalyser eller kvalitetsbetraktelser utifrån nivån på målarhantverket. Hur kan det komma sig? Den förklaringen är enklare och ligger dold i vår egen historia.

Först vid detta sekels början fick kvinnor i de flesta länder tillträde till akademisk utbildning. Detta var samtidigt förutsättningen för att de skulle kunna bedriva forskning. I förlängningen har det lett till att en ny fråga förts upp på den akademiska dagordningen; den om könets sociala och kulturella betydelse både i vår tid och i ett historiskt perspektiv. Det rör sig inte om en modefluga. Anledningen till att den tidigare aldrig tagits upp beror på att bara män fick ägna sig åt akademiska studier. Och de var inte intresserade av denna problematik eftersom kön inte innebar några hinder för dem, utan tvärtom tillförsäkrade dem en rad samhälleliga privilegier. Att frågan aktualiserats nu är således inte konstigt, eftersom kvinnor länge åsidosatts och nedvärderats med hänvisning till att de inte är män, något som männen naturligtvis inte lidit av men däremot kvinnorna.

Den strukturella diskrimineringen

Mycken diskriminering är strukturell. Den är omedveten och förekommer överallt i samhällslivet och i alla tider. Enda sättet att motverka den är att göra den synlig, t.ex. genom att forska och publicera resultaten. De forskare som ägnar sig åt sådana frågeställningar har i allmänhet ett feministiskt eller ett s.k. genusteoretiskt perspektiv. Sådan forskning utgår från att kön inte bara har en biologiskt-reproduktiv betydelse, utan också en social och kulturell. Medan den första är genetiskt betingad, är den andra en samhällskonstruktion.

Denna uppfattning har längre hävd än de flesta är medvetna om. Distinktionen är central i Mary Wollstonecrafts A Vindication for the Rights of Woman som utkom 1792 som en reaktion på den franske filosofen Jean-Jaques Rousseaus biologisering av de sociala skillnaderna mellan män och kvinnor. Även John Stuart Mills gjorde vid 1800-talets mitt klart att kulturellt producerade könsskillnader inte var naturliga och dessutom ofta destruktiva för hela samhället när han skrev den bok som i svensk översättning heter Förtrycket av kvinnorna. Idag gör man också i forskningen boskillnad mellan biologiskt och socialt kön. Att ha ett beskrivande begrepp för något är en förutsättning för att man skall kunna diskutera själva företeelsen utan att sammanblandningar uppstår. För att förtydliga kallar man därför vanligen socialt eller kulturellt skapat kön för genus på svenska, vilket är en översättning av engelskans gender.

Solomon Godeaus bok om nyklassicismen faller inom detta forskningsfält, det är en studie kring hur genusideologier skapas och vidmakthålls. Hennes syfte är att fokusera just denna epoks socialt och kulturellt skapade manlighetsideal för att på så sätt också kunna belysa kvinnornas situation under samma skede. Efter att ha varit till stor del försvunnen ur motivvärlden decennierna omkring 1800 blev kvinnan vid 1800-talets mitt det favoriserade erotiska motivet. Dessförinnan under nyklassicismen avbildades dock män desto flitigare, mänsklighet likställdes med manlighet, och konsten präglades av visuell narcissism och homocentrism. Än egendomligare var kanske att man inte bara ägnade sig åt kraftkarlar utan att en stor andel av dessa historiemålningar avbildade unga män på samma utbjudande sätt som kvinnor mer ofta varit föremål för i modern tid.

Vad berodde detta på? En uppmjukning av mansrollen och ett breddande av den som en följd av franska revolutionens omskakning av samhället? Solomon Godeau svarar ett bestämt nej. Enligt hennes analys var situationen snarast den motsatta. Den franska revolutionens ideal om broderskap (sic!), frihet och jämlikhet omfattade bara männen. Den korta tid i början då kvinnornas medverkan behövdes för att säkerställa revolutionens framgång innebar att de fick en rad samhälleliga fri- och rättigheter. Men bara ett par år senare stiftades den ena lagen efter den andra enbart i syfte att kringskära och utesluta kvinnor från reell politisk makt. Den onda genius som förorsakat den gamla regimens förfall och korruption tillskrevs uteslutande kvinnornas då tillfälligt ökade inflytande inom den politiska och offentliga sfären. De arbetarkvinnor som verkade för revolutionen gick på ett par år från att vara allierade till att betraktas med oro som skräckinjagande erinnyer som när som helst kunde börja slita män i stycken. Patriarkatet formulerades i maktspråk och fastställdes i lagparagrafer. Kvinnor förlorade rätten att organisera sig i föreningar, rätten att uttala sig politiskt, rätten att förvalta egendom. Det förklarades till och med moraliskt tveksamt för kvinnor att vistas i publika miljöer utanför hemmet.

Mannen blir norm – kvinnan mor

På samma sätt som den ena efter den andra dörren stängdes framför näsan på kvinnorna i samhällets offentliga sfär, på samma sätt utmönstrades de ur de flesta publika, sociala sammanhang. Före revolutionen fanns möjligheten för kvinnor att få tillträde till konstvärlden. Det fanns till och med en handfull kvinnliga ledamöter vid konstakademien i Paris. Men med revolutionen förmanligas konstvärlden drastiskt. Utbildningen riktar sig huvudsakligen till män som har andra män till lärare och kamrater, som lär sig måla ”efter naturen” enbart utifrån manliga modeller. Det prestigefyllda Rompriset som garanterade vinnaren en lång studietid i Rom med de bästa lärarna, de mest intressanta kollegerna och med tillgång till det bästa konsthistorien kunde erbjuda var förbehållet männen. Kvinnorna raderas ut ur konsthistorien i handböcker och memoarer. Även i de fall vi vet att äldre konstnärer haft kvinnliga elever finns de inte med i männens minnesbilder av studieåren. Där figurerar bara de manliga kamraterna.

En strikt s.k. homosocial miljö utformades i tidens offentliga liv där mäns relationer till andra män var av avgörande betydelse, medan kvinnorna reducerades till sin biologiska funktion att föda och fostra barn med argument hämtade från den franske filosofen Rousseau. Under den period då denna nya borgerliga, patriarkalt uppbyggda samhällsordning konstituerades försvann också kvinnorna nästan helt från målarnas dukar. Vare sig nakna eller påklädda återfinns de inte annat än som staffagefigurer. I stället blev mannen uttalat synonym med det mänskliga och därmed måste också det kvinnliga inkorporeras i mannen för att neutraliseras och besegras. Det sker visuellt i målningar som visar upp passiva, kraftlösa nakna ynglingar avbildade i poser som under rokokon tillföll kvinnorna. De har bokstavligen getts kvinnans plats både genusmässigt och faktiskt. I dessa bilder fastslås också männens egen rangordning, där kraftfullheten reserveras för den mogne mannen, medan yngre män underkastas de äldre visuellt genom sin totala maktlöshet och utlämning. Först när konsolideringen av den nya maktfördelningen skett och den inre hierarkin i mansvärlden slagits fast återinförs kvinnan i bilden, nu uteslutande som sexualiserat nakenobjekt, avsedd att tas i besittning av männens blickar.

Detta korta referat kan bara visa på en, om än kanske den viktigaste, av många infallsvinklar i Solomon Godeaus idérika och lärda framställning, som i likhet med verkligheten själv är komplex och mångbottnad. Hon dröjer inte heller kvar vid det historiska utan för resonemanget fram till idag. I reklamens massbildsvärld har de muskelmassiva mogna männen och de androgyna, maktlösa ynglingarna återinträtt på scenen. Det ur ett kvinnligt perspektiv en aning hotfulla är att återkomsten sammanfaller med en politisk backlash mot kvinnor, där aggressiva mansrörelser ägnar sig åt kraftfull lobbying för att beröva kvinnor rättigheter, där kvinnor utsätts för allt grövre fysiskt våld parallellt med att manligheten återigen förklarats vara i kris. När fenomenen sammanfallit tidigare i historien har utfallet vanligen blivit till kvinnans nackdel och lett till en förstärkning av patriarkatet. Är dessa tidens tecken att tolkas som ominösa? Är det dags för kvinnorna att se om sitt hus och sluta leden för att inte återigen sparkas tillbaka till spisen?