En påve för en sekulariserad värld

Vad är orsaken till påven Franciskus stora popularitet, också utanför den katolska kyrkan? I sin bok Påven som kom ner på jorden skriver den kända Italienkorrespondenten Kristina Kappelin: ”Mediernas bild av den enormt populäre påve Franciskus är delvis missvisande. Den avspeglar först och främst den sekulariserade världens varma känslor för honom. En av hans märkvärdigaste egenskaper är just att övertyga så många agnostiker och ateister” (s. 244). På samma sida konstaterar hon dock att ”det finns inga entydiga undersökningar som visar att världens katoliker har blivit fler eller att fler går i kyrkan efter Franciskus tillträde”. Själv bekänner hon sig som agnostiker (SvD 9/10) och avslutar boken: ”Man behöver inte vara troende för att fängslas av Franciskus ord, eftersom det han säger är så grundläggande mänskligt. Försök göra gott. Det är möjligt. Hata inte. Älska.”

Att Kappelin fängslats av Franciskus ord och framtoning visar boken tydligt och väldigt konkret. Hon fick som enda journalist vara med när Carlos Luna från Båstad tillsammans med sin bror träffade påven 2014. Mötet skildras i boken och hela Carlos historia rullas upp. Denne politiske flykting från Argentina hade i sin ungdom gått i jesuitskola. Senare kom han som fackförenings- och motståndsman under militärdiktaturen att tidvis vistas hos jesuiterna i Cordoba. När det brände till fick Carlos och andra motståndsmän hjälp av jesuiterna att fly över Anderna till Chile. Carlos och den blivande påven hade beröring med varandra, dock utan att bli närmare bekanta. När Bergoglio valdes till påve tyckte Carlos att det var något bekant över mannen. I denna fascinerande historia var ett tragiskt dödsfall orsaken till att kontakten återupptogs. 2013 publicerade svenska medier en historia om en man som legat död i sin lägenhet i Bagarmossen i två år. Carlos läste den och förstod så småningom att den döde var en annan politisk flykting från Argentina. Carlos kontaktade Argentinas president Kristina Kirchner för att få upprättelse för sin kamrat, men fick inget svar. I sin desperation skickade Carlos ett mejl till påven Franciskus och fick svar efter tre timmar. Efter det första mötet har påven och Carlos hållit kontinuerlig kontakt. Det är en solskenshistoria med många spännande inslag, som när påvens kalott gick på auktion och utställningsturné (s. 230–231).

Men bakgrunden är mörk. Historien om Carlos och påven skulle inte vara lika fängslande om inte Kristina Kappelin så ingående skildrat deras argentinska historia. Det har ofta sagts att Franciskus måste förstås mot sin latinamerikanska bakgrund. I boken ges stort utrymme åt diskussionen om Bergoglios agerande under militärdiktaturen i Argentina. Fallet med de två jesuiterna Yorio och Jalics, som arresterades av militären på grund av sitt vänsterengagemang, är ännu inte helt utrett. Somliga har lagt skulden för de båda prästernas arrestering på Bergoglio, som då var ledare för jesuiterna i Argentina. I själva verket lyckades han till slut utverka deras frigivning. Kappelin visar tydligt att Bergoglios politiska ställning och inställning inte passar i europeiska höger–vänster-schabloner. Han var aldrig anhängare av befrielseteologin, men genom hela hans kyrkliga karriär går hans starka engagemang för och arbete med fattiga och socialt utstötta. I den argentinska la teología del pueblo förenas detta med traditionell folkfromhet. Bergoglio stötte på motstånd i sin egen orden, som i stor utsträckning influerades av den mera politiska befrielseteologin. Kappelin skriver att hans svåra år i Jesuitorden på 1980-talet ”sammanfaller med en tid då ideologierna verkligen räknades. Det var inte ’modernt’ och ansågs inte politiskt korrekt att kombinera ett starkt socialt engagemang med en enkel folklig gudstro. Bergoglios kritiker tyckte att han arbetade för litet med att medvetandegöra proletariatet och för mycket med att kyssa helgonstatyer tillsammans med dem” (s. 92).

Kappelins bok är värd att läsas enbart för historien om Carlos och påven och hela bakgrundskildringen i deras uppväxt och engagemang i Argentinas turbulenta moderna historia. Men boken är som helhet välskriven, och det finns anledning att betrakta Kappelin som en av Sveriges främsta vaticanista, det vill säga en sådan journalist som inte bara bevakar Vatikanen utan också har relevanta kunskaper och kanaler. Uppenbarligen har hon fascinerats av de ”tre märkvärdiga påvar” som hon upplevt under sin tid i Rom. Bilden av Benedictus XVI är saklig och ganska positiv. Hon berömmer Benedictus för att ha tagit itu med pedofilskandalerna och försökt reformera kurian. Det stötte dock på ”massivt motstånd i påvestaten” (s. 113). ”Benedikt var ingen maktmänniska, trots alla år han tillbringat i den påvliga administrationen.” Hans abdikation var ”revolutionerande” (s. 120).

Det Kappelin berättar inifrån Vatikanen bygger främst på böcker och rapporter från andra vaticanisti, men i viss mån på personliga kontakter. Det mesta är känt tidigare men får nu en bred presentation för svensk publik. I kapitlet ”Dramatik i konklaven” skildras hur Bergoglio var Ratzingers främste medtävlare 2005, men drog sig tillbaka till förmån för den blivande Benedictus XVI. Före konklaven 2013 hade Bergoglio hållit ett viktigt tal till sina kardinalskolleger om behovet av reformer i kyrkan. Att han var en stark kandidat visste dock bara de riktigt initierade. Kappelin skildrar ingående och initierat hur både Benedictus och Franciskus tagit itu med pedofilskandalerna. Hon diskuterar balanserat celibatets roll och meddelar sakligt att antalet pedofiler bland prästerna troligen ligger på samma nivå som i normalbefolkningen, det vill säga 2 procent. Kapitlet om hur Franciskus tagit itu med Vatikanens ljusskygga och dåligt redovisade finanser visar svårigheterna i reformarbetet och innehåller detaljer som tillfredsställer den sensationslystne (kapitlet ”Reformer och motstånd”). I kapitlet om familjesynoderna betonar Kappelin åter motståndet mot Franciskus reformer och de interna motsättningarna. Ett särskilt kapitel ägnas åt påvens miljöencyklika, Laudato si’, som fått ett sådant genomslag. I kapitlet ”Påven och kvinnorna” tar Kappelin upp Franciskus många uttalanden om att förbättra kvinnans ställning i kyrkan och om behovet av en ”kvinnoteologi”. Här blir det lätt litet schablonmässigt, men Kappelin visar också klart att påven Franciskus varken kan eller vill gå emot kyrkans tradition. I förordet skriver hon för övrigt: ”På pappret är påven en av världens få enväldiga statschefer. Men eftersom hans främsta uppgift är att hålla samman sin kyrka, är hans makt i själva verket begränsad. Förändringsprocessen är därför komplicerad” (s. 10). Kappelin har förstått hur kyrkan fungerar.

Påven som kom ner på jorden är välskriven och välinformerad, även om en del journalistiska förenklingar också förekommer. Man kan vidare fråga sig hur mycket av det som förs vidare i vaticanist-kretsarna i Rom som är rena spekulationer, till exempel uppgiften om hur stor del av kurian som står bakom Franciskus reformer och hur många procent som är direkta motståndare (s. 145). Av naturliga skäl är det maktperspektivet och politiken som dominerar intresset. Men det är kanske också dominansen för detta perspektiv i medierna och offentligheten som gör att påven Franciskus är så populär. Han är ju en annorlunda makthavare, en som lever som han lär. De flesta människor gläds åt denna motbild mot den vanliga makten och politiken. Att påvens drivkraft varken är politisk eller ideologisk utan teologisk, som Kappelin påpekar, borde kanske få större utrymme.

Gösta Hallonsten är professor i teologi vid Newmaninstitutet.