Ett litterärt kaninhål

Plötsligt händer det. Inte ofta, men ibland. Man drabbas av den där läsglädjen, den rena lusten till läsandet, den som aldrig riktigt varit densamma sedan man första gången hemsöktes av läsandets gift. För mig händer det när jag sätter mig ner med Kristoffer Leandoers märkvärdiga De försvunna böckernas bibliotek. Jag sugs in i läsandet, läser nästan hela boken i en sittning, på samma sätt som när jag som barn sögs in i Tolkiens fantastiska universum eller förtrollades av Maria Gripes lockande mysterier. I Leandoers bok finns ett djupt bejakande av det barnsliga i läsandet, den rena verklighetsflykten. Som egentligen inte måste uttryckas så, som en verklighetsflykt utan kanske snarare som ett erkännande av att verkligheten är större än det vi kan se och ta på; att även fantasin, det icke-existerande, är en del av världen, fast liksom utanför världen. Berättaren i Leandoers bok, som äger vissa likheter med författaren själv, menar att det finns två sorters läsare:

Dels de som läser utifrån sin delaktighet i världen, de som vill veta hur man gör saker, hur allting fungerar och hänger ihop, de praktiska läsarna som söker fakta och sammanhang. Dels de riktiga läsarna, de som läser utifrån sin brist på delaktighet i världen, de som läser för att få kompensation och tröst. De som aldrig kan få nog, aldrig kan få riktigt vad de söker, eftersom böcker inte är världen och inte kan erbjuda gemenskap i världen, bara gemenskap utanför världen.

Leandoers bok vänder sig givetvis till, och flörtar närmast ogenerat med, den andra typen av läsare, de ”riktiga” läsarna. Men jag misstänker att boken även kan förvandla den mest inbitna ”praktiska” läsare till en världsfrånvänd ”riktig” läsare. Nåja, nog om detta. Vad handlar då det hela om? De försvunna böckernas bibliotek är en sammanhängande novellsamling, alternativt roman, bestående av ett antal mer eller mindre fristående kapitel, som på ett sinnrikt och finurligt sätt blandar fiktion med verklighet. Det handlar om de försvunna böckerna, de som fallit i glömska eller, som det beskrivs i boken, blivit utsuddade ur litteraturhistorien av de mystiska korrigerarna.

Här får vi stifta bekantskap med författare som Sol B. Johnson, Greg Marble Jr. och Aurélien de Kempff. Låtsas inte som att du känner till dem. De finns nämligen inte, annat än i De försvunna böckernas bibliotek vill säga. Dessa okända namn blandas dock in i den verkliga litteraturhistorien och ett slags fiktionens samtal med verkligheten uppstår. Det är gjort med finess och en stor portion glimten i ögat. Leandoer diktar också vidare på befintliga författarskap. P.L. Travers har säkert en del hört talas om. Hennes barnboksfigur Mary Poppins känner i alla fall de flesta till. Men den svartsynta och deprimerande Mary Poppins i det öde landet har definitivt korrigerats bort ur det kollektiva minnet. Kanske lika bra, då det visar sig vara bokstavligt talat livsfarlig läsning.

Leandoer har en fäbless för det övernaturliga, det mytiska, för hemliga sällskap och sekter. I De försvunna böckernas bibliotek kan man hitta spåren efter den sekt som samlades kring de enda ord som Jesus någonsin skrev, men som Frälsaren som bekant snabbt suddade ut. Här återfinner vi det inte särskilt välkända helgonet Vulpius, som bär litteraturen intatuerad på sin kropp. Vi möter Herodes och den blodsugande Lamia inuti minotaurens labyrint. Ja, stundtals kan Leandoers fantasi bli en aning överhettad och inte alla berättelser i boken fungerar lika bra.

Bäst tycker jag om historien om Greg Marble Jr. och dennes märkliga skildring av Vietnamkriget. I denna berättelse får vi följa bokens författare, som alltså på många sätt liknar Leandoer själv, på en färd genom det krigsdrabbade landet. Här sammanvävs fantasi och verklighet på ett ytterst elegant sätt, utspelat mot en närmast filmisk fond. Tankarna går till Francis Ford Coppolas Apocalypse Now, som i sig bygger på Joseph Conrads mästerverk Mörkrets hjärta. På ett liknande sätt leker Leandoer i kapitlet om de femton minuter som Stanley Kubrick – enligt Leandoer – skulle ha spelat in av en aldrig färdigställd film kallad Wingless Hermes, med Orson Welles och Mick Jagger i ledande roller. Denna film skulle ha en märklig koppling till den svenska staden Sandviken och i sig bygga på en bok av en viss brittisk kultförfattare, vars böcker jag lovar dig att du inte hittar i något annat bibliotek än i de försvunnas. Intertexterna är hos Leandoer många och intrikata, hel- eller halvdiktade.

Kristoffer Leandoer skriver sin alternativa litteraturhistoria med ett aldrig sviktande gott humör, en oklanderlig stilkänsla och en lätt ironisk ton. Det är en hyllning till litteraturen, men framför allt till läsandet och läsaren. Det är också ett försvar för det glömda, för det som bara finns i mellanrummen mellan det existerande och det icke-existerande. Bokens berättare skriver: ”Jag hade alltid trott att glömskan innebar den slutgiltiga döden: i stället visade sig den vara en biljett till livet. Det gäller att värna varje författares fundamentala rätt att inte finnas.” Den rätten vill jag dock varken tillskriva Kristoffer Leandoer eller hans bok. Det är en författare och en bok väl värd att både finnas och minnas.

John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala