Varifrån kommer du, egentligen?

De syns på tv och de syns i tidningarna: unga välutbildade kvinnor med namn som visar på ett annat modersmål än svenska. De är journalister, artister, politiker, företagsledare, fackrepresentanter. Men de kanske inte är den första associationen när man hör ordet ”invandrarkvinnor”.

Antologin Sverige. En (o)besvarad kärlekshistoria vill ge en mer samlad bild av dessa kvinnors erfarenheter: 16 kvinnor som anlänt till Sverige som barn och ungdomar och som nu befinner sig i olika medelklasspositioner berättar historier eller episoder om sina liv. Det är en spretig antologi, med mer än tio ursprungsländer (beroende på hur man definierar ursprung och land) representerade bland kvinnorna. Det finns berättelser om flykt, om kärleksrelationer, enstaka episoder om diskriminering, den svenska skolgången, framgångar i arbetslivet, att ha barn i det rasistiska Sverige – i många olika stilarter och berättarteknik. Det finns dock några teman som återkommer, framför allt frågor om identitet och relationen till det svenska samhället. För mig blir det framför allt två teman som framträder och som väcker tankar: ”Varifrån kommer du, egentligen?” och ”tacksamhet”.

”Varifrån kommer du, egentligen?” är en fråga som flera av författarna återkommer till, som något som de upprepade gånger fått svara på. Det hjälper inte att man i princip har vuxit upp i Sverige, ett namn på en svensk stad eller förort räcker inte som svar på frågan. Just den frågan är särskiljande när den antyder: Du kommer från någon annanstans, du är inte en av oss. Och om man då ger det förväntade svaret, namnet på den bit av världen där ens föräldrar är uppvuxna, så vet man också att man blir inordnad i en kategori. Kommer man från ”Syrien” – då antas man vara en viss sorts person, kommer man från Colombia antas man vara något annat. Och samtalspartens förvåning, som kan uttryckas på flera sätt, över att man, trots detta kan vara så ”svensk” och ”normal”, är inte mindre förolämpande. Insinuationen är ju att det är något konstigt med ens ursprung och familj om de inte är lika ”svenska” som man själv. Särskilt intressant blir det när Monia Benbouzid reflekterar över vad som egentligen ligger bakom när hon blir tillfrågad var hennes barn – födda i Sverige med en algerisk mamma och en svensk pappa – ”egentligen” kommer ifrån.

”Varifrån kommer du, egentligen?” kan också kopplas ihop med den identitetskamp som många av författarna beskriver, och som för vissas del avslutas med att ”En dag, för inte så länge sedan, vaknade jag och insåg att jag är en högst ordinär svensk, med ett helt vanligt svenskt medelklassliv”; medan en annan konstaterar: ”Mina tjugo år i Sverige känns ibland som en felinvestering. Att jag har lagt alla mina ägg i en korg och är nu med facit i hand en riktigt riskabel investering.” Flera av författarna påpekar hur den ökande högerextremismen gör deras tillvaro som invandrare svårare än vad den var för bara några år sedan.

Och tacksamheten: När flyktingar i dag någon sällsynt gång protesterar mot någon av Migrationsverkets åtgärder (som att huvudlöst flytta grupper av människor från orter där de börjat rota sig), är många svenskar inte sena att tycka att ”de borde vara tacksamma”. Men det finns ingen brist på tacksamhet i berättelserna om uppväxten i Sverige. Många av författarna beskriver just hur oerhört tacksamma deras föräldrageneration har varit. Kvinnorna har sett hur föräldrarna själva visade sin tacksamhet, till exempel genom att utan att knota acceptera det bemötande och de villkor – bland annat arbeten långt under deras kvalifikationsnivå – som svenskarna erbjöd. Berivan Öngörur berättar hur hennes mamma varje gång hon bakade skickade sin dotter med nybakta bröd till alla grannarna i villakvarteret, av tacksamhet, trots dotterns ihärdiga protester. Och föräldrarna inpräntade i sina döttrar att de skulle vara tacksamma och betala tillbaka till det svenska samhället. Att dessa kvinnor lyckats, varit framgångsrika i skolan, genomgått prestigefyllda universitetsutbildningar och skaffat sig professionella plattformar är till stor del ett resultat av förväntningarna hemifrån, delvis byggda på kravet på tacksamhet. (Att jämföras med ungdomar av två svenskfödda föräldrar: hur många av dem har snuddat vid tanken på tacksamhet mot det samhälle som ofta erbjudit dem betydligt bättre villkor än deras invandrade klasskamrater?) Den pålagda tacksamheten har varit prestationsinriktad och den har också varit en börda, att frigöra sig från den eller lära sig att hantera den har varit en del av identitetskampen.

Utöver dessa två teman finns det några berättelser som stannar i minnet längre än andra: En anonym kvinnas berättelse ”Vem kuvar mig bäst?” förmedlar en insikt om hur kravet om kvinnans oskuld gör att hon är utanför både bland sina svenska vänner och i sin libanesiska släkt. Nivin Yosefs berättelse om hur hon tillsammans med sin mor blir, bildligt sagt, spottad på när de skall prova bröllopsklänningar, hur hon använder sin position för att få varuhuschefen att tvinga butiksbiträdet att be om ursäkt – och hur hennes mor känner med det stackars butiksbiträdet och hoppas att denne inte råkar för illa ut för sitt beteendes skull. Maureen Hoppers erfarenheter och reflexioner kring vad hennes barn råkar ut för i den svenska skolan, på grund av sin hudfärg. Babar Kiasats ljusa berättelse om den pensionerade snickaren som blir en extramorfar för både henne och andra barn. Elnaz Baghlanians observationer om hur svenska män som har ett förhållande med henne eggas av det ”exotiska” i henne och i all välvilja vill ”lära” henne allt om det svenska.

Joanna Castro Echeverris skriver om sitt svenska äktenskap och hur normerna kring det plötsligt verkar lika preskriptiva som äktenskapsnormerna i hennes hemland Colombia. Även annars finns små observationer om hur det svenska samhället inte enbart har en begränsad syn på ras och ursprung, utan inte alltid heller är så jämställt som svenskarna gärna vill tro. Hala Mohammed skriver om varför hon är feminist men inte alltid vill kalla sig feminist: för henne är jämställdheten ett viktigt mål men ”kön ligger inte högst upp på vår tragiska anledningar-till-att-jag-blir-diskriminerad-lista”, vilket många feminister, enligt henne, har svårt att förstå.

Klassreseskildringar har varit en genre bland ”svenska” kvinnor under de senaste åren. Här skildras också i många fall klassresor, men det perspektivet har inte en framträdande position. Det är inte klassen utan platsen ”varifrån kommer du?” som man lämnar och inte lämnar, som identitetsproblematiken relateras till. Detta är inte heller en bok som explicit betonar att erfarenheterna är gjorda av invandrar-kvinnor, även om det i många fall är tydligt – motsvarande situationer skulle män aldrig råka ut för. De flesta berättelserna väcker förståelse men inte igenkänning hos mig som vit medelklasskvinna (visserligen invandrad men i den svenska mentala invandrarhierarkin betecknad som ”nästan svensk”). Trots sin spretighet visar boken därmed att ”klassresa” och ”jämställdhet” har fler nyanser än vad en läsare i min position i förstone ser.

Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.