Rådströms Madonna

Niklas Rådströms En Marialegend är lika svår att plocka upp en solig semesterdag i juli som den är att lägga ifrån sig när man väl har börjat läsa den. Men det är en mörk roman, i sina delar på gränsen till outhärdlig, och trots att det finns ljus så är det mörkret som överväger.

Öppningsscenen skildrar ett ömsint samlag mellan två unga människor som bryskt avbryts när ett gäng påtända barnsoldater tränger sig in i huset. Mannen och parets spädbarn dödas och kvinnan våldtas upprepade gånger innan barnsoldaterna lämnar henne att dö med ett sönderskjutet ansikte. Vi befinner oss någonstans i Afrika och det är krig, troligtvis ett inbördeskrig. Mirakulöst nog överlever kvinnan och under resten av romanen får vi följa hennes mödosamma väg till ett flyktingläger dit hon tar sig med hjälp av en anonym välgörare. Vi får aldrig veta hennes namn. Inte heller får vi veta om det nya liv hon bär inom sig är mannens eller förövarnas.

Den andra berättelsen handlar om Helen som tagit över en avliden kollegas arbete som museiintendent i New York. I arbetet ingår att restaurera två målningar av renässanskonstnären Lucas Cranach, men också att ta hand om kollegans, Libbys, kvarlåtenskap vars liv hon blir alltmer intresserad av. Bland annat kommer hon i kontakt med Libbys systerson som arbetar som läkare i ett flyktingläger i Afrika, och utan att avslöja att kollegan är död börjar hon kommunicera med systersonen via mejl.

Den tredje berättelsen utspelar sig mitt under pågående stridigheter mellan protestanter och katoliker i femtonhundratalets Wittenberg, Luthers stad och reformationens högsäte. Målaren Lucas Cranach vill rädda konstskatterna i staden och bestämmer sig för att uppvakta kejsar Karl V som just då håller på att erövra staden för att försöka blidka honom. Han erbjuder kejsaren två av de tavlor han målat, varav den ena är en bild av Madonnan och barnet.

Vad som alltså från början ser ut att vara tre disparata berättelser, från olika tidsepoker och olika världsdelar, visar sig så småningom hänga ihop på mer än ett sätt. Inte bara har alla berättelserna kriget som kuliss, de bryts även genom ett och samma prisma: blicken mellan modern och barnet. ”Hon och barnet såg rakt in i varandras ögon. … I deras blick finns inte tiden, där är döden en övergående tillfällighet och livet oundvikligt och evigt. En hel värld finns i den blicken och det är i den blicken som världen blir till.” Med de orden, som en stillbild, slutar alla tre berättelserna.

Romanen har fått mycket beröm för sin prosa och för sitt stilistiska grepp och det är inte svårt att stämma in i den kören. Rådström är mästerlig i sitt uttryck, och vissa passager är så poetiska att man kan återvända till dem mer än en gång. Den har också fått mycket beröm för att den inte skyr de stora frågorna och inte räds mörkret liksom för att den träffsäkert och realistiskt skildrar en för många människor i vår tid fasansfull verklighet.

Men som en Marialegend, hur fungerar den då?

När Mel Gibsons film The Passion of the Christ släpptes 2004 diskuterades med rätta realismens fallgropar och huruvida storheten i Jesu försoningsoffer framträdde tydligare om hans lidande skildrades så realistiskt som möjligt. Samma fråga skulle kunna ställas här: behöver kriget skildras i all dess våldsamhet och realitet för att hoppet ska bli tydligare? En del recensenter menar det. Blicken som utväxlas mellan modern och barnet i En Marialegend tycks vara tänkt att fungera som en hoppets ikon i en i övrigt nattsvart värld, men räcker denna strimma av ljus? Behöver ljuset och hoppet verkligen allt detta våld?

Nej, om Marialegenden inte ska bli en idealisering av ett moderskap som förändrar världen så behövs det något mer. Det realistiska våldet behöver kontrasteras mot en mer komplex Mariabild. Bilderna som just nu sprids över världen visar nämligen inte mödrar som möter sina barns blickar i ett nu ”där döden är en övergående tillfällighet och livet oundvikligt och evigt”. Tvärtom, döden tycks vara oundviklig och evig och mödrar rusar över spillrorna av det som en gång var ett liv med döda barn i sina armar. Så vilket slags Marialegend behöver världen nu? En sörjande Maria? En Maria som inte kan se in i sitt barns ögon utan att där samtidigt se dödens realitet, det vill säga att hennes barn snart kommer att tas ifrån henne, dödas?

För mig är det en romantiserad madonnabild som framträder i En Marialegend och krigets och våldets fasor är det bestående minnet av boken. Inte hoppet, inte modern och barnet. Mötet mellan modern och barnet är fröet till det nya livet, men detta liv får inte ljus nog för att kunna växa.

Lovisa Bergdahl är fil.dr i pedagogik, lektor vid Södertörns högskola.