Magister Mathias som exeget

Bland de kanske ett par tusen svenska studenter som fick sin utbildning vid europeiska universitet innan Uppsala universitet inrättades 1477 fanns någon gång i början av 1300-talet Matts Övidsson (Mathias Ouidi i latiniserad form).1 För eftervärlden är han känd som Magister Mathias av Linköping och som Heliga Birgittas förste biktfader, men i övrigt är dokumentationen om hans liv och verksamhet ytterst knapphändig.2 Däremot framstår – med all respekt för Birgittas Himmelska uppenbarelser – hans efterlämnade skrifter som det mest betydande teologiska författarskapet under svensk medeltid: En sammanfattning av den kristna trosläran och etiken (Homo conditus, i översatt urval utgiven under titeln Vägen till Jerusalem av Anders Piltz), en samling med exempel till hjälp för predikanter (Copia exemplorum), en biblisk konkordans (Alphabetum disticcionum, tyvärr bara fragmentariskt bevarad), två ungdomsverk om poetik (Poetria) respektive retorik (Testa nucis), liksom förordet till den första versionen av Birgittas Reuelaciones, där hans rykte som lärd teolog bidrog till att stärka deras trovärdighet.3

Till detta kommer så en omfattande kommentar till Uppenbarelseboken, Exposicio in Apocalypsim, vars latinska text utkom i en vetenskaplig edition 2003 efter ett imponerande textkritiskt arbete av docent Anne-Marie Billing-Ottosson.4 Kommentaren är tyvärr inte fullbordad, utan texten slutar abrupt vid kapitel 15, vers 5. Förmodligen arbetade Mathias med Exposicio vid tiden för sin död cirka 1350, och en rimlig gissning är att Mathias kan ha varit ett av digerdödens många offer i Stockholm, där hans grav fanns i dominikanernas kyrka innan denna förstördes under reformationen.

Exposicio är ett uttryck för att det medeltida Sverige ingalunda var någon isolerad avkrok i dåtidens bildningsvärld, vilket bekräftas av den stora uppskattning kommentaren rönte från betydande kontinentala predikanter och teologer som Bernardino av Siena (1380–1444) och kardinal Nicolaus Cusanus (1401–1464). Men bokens innehåll föll dock sedermera i glömska och har i avsaknad av en tillgänglig och kritiskt etablerad textutgåva inte heller kunnat bli föremål för vetenskaplig granskning, frånsett enstaka artiklar och innehållsliga översikter. Här finns alltså en uppenbar forskningslucka som väntar på att fyllas.5

Exposicio – en kort presentation

Mathias visar sig i Exposicio vara väl förankrad i den gemensamma europeiska teologiska och intellektuella traditionen samtidigt som han också framträder med en egen och originell röst. Skickligt och metodiskt konsekvent använder han dåtidens skolastisk-aristoteliska modell för textanalys för att genom noggrann närläsning utvinna bibeltextens teologiska budskap och etisk-moraliska implikationer: Han strukturerar texten i större och mindre avsnitt ända ned på versnivå (divisio textus), varje gång med tydliga sammanfattningar av vad han ser som det huvudsakliga innehållet. På så sätt klargör han de innehållsliga accenterna och motiverar sin övergripande tolkning av hela bokens djupare betydelse. (Ett sådant tillvägagångssätt är än i dag i högsta grad relevant i allt tolkningsarbete med bibliska texter.)

Namn och uttryck förklaras med hjälp av etymologiska och spiritualiserande uttydningar, som ofta kan härledas ur de utförliga listor som sammanställts av Hieronymus (d. 420) och Isidor av Sevilla (ca 560–636) och vidareutvecklats till en rik skatt av hjälpmedel för medeltida teologer och bibeltolkare.

Teologiska begrepp i texten, eller härledda ur dess uttolkning, utreds pedagogiskt utifrån Mathias grundliga lärdom och förtrogenhet med skolastisk systematisk-teologisk metod. Samtidigt är hela kommentaren genomsyrad av Mathias skarpa kritik mot ett rådande andligt och moraliskt förfall inom kyrkan och mot en samtida teologi som blivit urvattnad och förvandlats till filosofiska spekulationer och spetsfundigheter – i båda fallen tecken på att den yttersta tiden är inne och att Guds dom över världen och kyrkan är nära.

Resultatet är en visserligen logiskt klar, men ofta omständlig och monotont moraliserande framställning, tyngd av otaliga utvikningar i form av systematiskt numrerade delaspekter på teologiska ämnen och frågeställningar. Så är Exposicio också mycket omfattande: 430 sidor i Billing-Ottossons utgåva – trots att Mathias inte kom längre än två tredjedelar av Uppenbarelseboken. Här skriver en man med grundlig lärdom, pastoral omsorg och ett angeläget ärende att förmana och varna sina läsare om tidens förfall och domens allvar.

Det är dock påfallande att Exposicio saknar vissa vanliga inslag i samtida utläggningar av Uppenbarelseboken: Mathias ägnar sig inte alls åt någon världs- eller kyrkohistorisk tydning av symboler och skeenden i den bibliska texten, och inte heller ägnar han sig åt någon millennaristisk spekulation i Joachim av Fiores (1135–1202) efterföljd.

Här skiljer han sig starkt från merparten av 1200- och 1300-talets kommentarer till Uppenbarelseboken, vars författare – åtskilliga med franciskansk anknytning, till exempel Alexander Minoriten (d. 1271), Petrus Johannes Olivi (d. 1298), Petrus Aureolus (1280–1322) och Nicolaus av Lyra (1270–1349) – gärna läste in detaljerade identifieringar av historiska och samtida personer och företeelser i den bibliska texten, eller lät sig inspireras av Joachims teorier om en kommande Andens tidsålder med en ny världsordning. I sin allegoriserande och aktualiserande utläggning av Uppenbarelseboken finner Mathias i stället ett genomgående tidlöst budskap av andlig och moralisk art. Men varför tolkar han så? Vad är det för slags förståelse av bibeltexten han vill uppnå? Och vilka är huvuddragen i det andliga och moraliska budskap han utläser ur Uppenbarelseboken?

En hermeneutisk bakgrund och en tidlös kritik i tiden

För att bättre förstå Mathias sätt att närma sig bibeltexten är det på sin plats att påminna om att bibeltexten för medeltidens uttolkare inte bara var den självklara grunden för kristen tro och teologi utan också gav moralisk vägledning i livets alla frågor. Skriften hade flera olika betydelsenivåer, vilket framgår av minnesversen: Littera gesta docet, quid credas allegoria, moralis quid agas, quo tendas anagogia. (Fritt översatt: ”Den bokstavliga betydelsen lär dig vad som skett, den allegoriska betydelsen vad du skall tro, den moraliska betydelsen hur du skall handla, den anagogiska betydelsen vartåt du skall sträva.”) Av dessa är det klart att Mathias i sin utläggning av Uppenbarelseboken inte ägnar någon uppmärksamhet åt den första betydelsenivån (sensus literalis).

Något intresse för att förklara historiska omständigheter kring och detaljer i texten har han inte, lika lite som han spekulerar om vilka konkreta personer i historia och nutid som skulle kunna dölja sig bakom aktörerna i visionernas sceneri. Lika klart är också att Mathias kombinerar de tre senare betydelsenivåerna då han konsekvent fokuserar textens sensus spiritualis eller mysticus, det vill säga dess andliga innebörd och de moraliska implikationer som följer därav.

För honom liksom för andra samtida bibeltolkare är steget från textens ytliga till dess djupare innebörd, translatio, den främsta uppgiften: Att under bokstävernas och bildernas hölje upptäcka och tyda Skriftens eviga sanningar, dess outgrundliga djup och innehållsliga rikedomar. I bibelordens andliga innehåll kan man ju finna deras aktuella budskap, eftersom Skriften uppfattades som avsedd för alla tidsåldrar, men med en tillämpning som kan variera utifrån det specifika tolkningssammanhanget.

Därför kan också ett profetiskt bild- och symbolspråk som det i Uppenbarelseboken tolkas som avseende senare historiska förhållanden och appliceras på den egna situationen. Så kunde till exempel Joachim av Fiores teorier om Andens snart kommande nya tidsålder, även om de inte delades av alla samtida uttolkare av Uppenbarelseboken, inspirera sådana kyrkliga strömningar som var starkt kritiska mot rådande missförhållanden i kyrkan och i samhället och bidra till förhöjda eskatologiska förväntningar.

Inte minst gäller detta bland de framväxande tiggarordnarna från början av 1200-talet, speciellt de radikaliserade franciskanska ’spiritualerna’. Mathias delar i långa stycken denna kritik, men uttrycker dock inget stöd för Joachims eller senare ’joachiters’ tidsåldersspekulationer, och inte heller identifierar han det apokalyptiska dramats scener och aktörer med historiska skeenden och gestalter. Så gjorde vid ungefär samma tid till exempel Nicolaus av Lyra i sin Postilla literalis, i enlighet med sin uppfattning om bibeltextens ’dubbla bokstavliga betydelse’, duplex sensus literalis, det vill säga att den på samma gång kunde ha en historisk och en eskatologisk innebörd, båda med konkreta referenser.

Uppenbarelsebokens andliga, djupare budskap – dess mystica materia – handlar enligt Mathias om kyrkan i alla aspekter av dess tillvaro (status ecclesie) genom historien. Det är tidlöst i så motto att den centrala frågan handlar om hur kyrkan och var och en av hennes medlemmar tar ansvar för och förverkligar idealen för vita actiua respektive vita contemplatiua, men det får en särskild udd genom det akuta tidsperspektivet: Världens undergång och Guds rättfärdiga dom är omedelbart förestående.

Det är en dyster bild av tillståndet i världen, och inte minst i kyrkan, som Mathias läser ut ur (eller snarare: in i) det apokalyptiska scenariot. Djävulen och Antikrist, Uppenbarelsebokens vilddjur, ligger med sina lister bakom det avfall som redan börjat och mycket snart skall blomma ut till fullo (X:87–88). Kyrkans ledning – kurian i Rom utpekas särskilt (XII:112) – sviker sitt uppdrag genom att vara mera inriktad på makt och egendomar än på själarnas frälsning. Likaså kritiseras de ”moderna teologerna” för att anpassa sig efter världslig visdom (VIII:108).

Knappt någon enda vill studera Skriften med sikte på själarnas frälsning, ty man ägnar sig mera åt dialektiska disputationer och filosofiska spekulationer än åt trons sanningar. Kritiken mot nominalismen är tydlig: Man ”bryr sig mera om begrepp än om sanningen” och att ”på ett dialektiskt sätt disputera om teologins innehåll, så att i dag den kallas magister i teologi som inte känner till den frälsande sanningen, men som lärt sig att tvivla på många spekulativa och fåfänga sätt” (VI:151).6 Så har samtida teologi under inverkan från filosofi blivit fördärvad och är nu en viktig angreppspunkt för djävulen i kampen mot Kristi kyrka, och skadan förvärras av ett prästerskap som sätter sin egen ära framför Guds. Det är bara till namnet som de är teologer, därför att de söker teologins sanning på ett dialektiskt sätt (VIII:88–89).

Mathias skräder inte orden i sin uppgörelse med vad han ser som tendenser till förfall, rentav avfall, inom kyrkan; ovanstående exempel kan mångfaldigas. Hans inomkyrkliga kritik kan givetvis relateras till den som förekommer i Birgittas Reuelaciones, men båda återspeglar tidsandan och den kritiska diskussion som fördes i det kontinentala Europa vid den här tiden.

Århundradena före och under Mathias tid präglades av ständiga spänningar och utmaningar där politisk, ekonomisk och kulturell utveckling också påverkade kyrkan, och däribland de nya tiggarordnarna franciskanerna, med de så kallade spiritualerna i den ideologiska frontlinjen, kom att ha en hög profil genom sin kritiska hållning till en kyrka och en teologi som i alltför hög grad anpassat sig efter världsliga makter och villkor.

Som kommentator av Uppenbarelseboken kan Mathias lätt ensidigt beskrivas som en dystopisk provinsiell moralist utan något som helst intresse av vad bokens författare kunde tänkas ha haft för budskap till sina ursprungliga adressater och utan känsla för det visionära bildspråkets poetiska och symboliska karaktär. Skildringarna av människors och kyrkans laster och deras rättmätiga straff, liksom hans moraliserande resonemang kring hur Gud på olika sätt prövar kyrkan och enskilda kristna är utförliga och gränsar till långrandighet. Ytterst få hänvisningar ges till andra författare: Bara Augustinus och Gregorius (den store) nämns, och endast vid ett enstaka tillfälle refererar han till Glossan, det vill säga samlingen av auktoritativa kommentarer till Bibeln som växte fram under medeltiden och som på ett sinnrikt sätt arrangerades i marginalen runtom bibeltexten i handskrifterna. Hans i det närmaste ord-för-ord-mässiga kommenterande fragmentiserar Uppenbarelsebokens dramatiska och suggestiva framställning och leder tillsammans med hans genomgående aktualiserande applikation av bibeltexten till ständiga utvikningar kring teologiska och moraliska ämnen som engagerar honom i hans samtid. Och är inte hans spiritualiserande tolkningar egentligen helt godtyckliga?

Men för att göra Mathias rättvisa är det dock viktigt att även se till hans positiva intentioner som pastoralt inriktad teolog: Det starkt moraliserande draget i Exposicio är en logisk följd av kyrkans traditionella undervisning om Guds rättfärdiga dömande av laster och dygder med åtföljande straff och belöningar. Särskilt motiverat är det naturligtvis när världen upplevs som på väg att gå under. I en ständigt osäker tillvaro, där döden var långt mera närvarande i människors liv än i dag (grymt bekräftat av digerdöden) var det genom kyrkan som människor skulle finna stöd och tröst.

Men för Mathias hade den teologiska lärdom som skulle förmedla sådan hjälp förvandlats till filosofi och teoretiska spekulationer utan känsla för människans existentiella utsatthet. Teologin var enligt hans mening bättre förr, uppenbarligen med den förskolastiska andligt-mystiska hermeneutiken som innehållsligt ideal ifråga om skriftutläggning. Bara en teologi grundad på Skriften är värd namnet och kan genom goda predikanters försorg ge den handfasta vägledning som kyrkan och dess medlemmar behöver. Mot denna bakgrund är det inte konstigt att Mathias i sin utläggning av Uppenbarelsebokens profetiska budskap väljer att tala med egen röst utan att åberopa sig på andra tolkningsauktoriteter än Skriften själv. Hans grundliga skriftlärdom och associativa teologiska förmåga visar sig tydligt i de många hänvisningarna till i synnerhet Gamla testamentet, vilka skall bekräfta och belysa hans tolkning. Det måste inte ha varit så att avsaknaden av referenser till andras utläggningar av Uppenbarelseboken beror på att han inte hade tillgång till ett bra bibliotek.

Mathias stort upplagda, men tyvärr inte fullbordade, kommentar till Bibelns utan tvekan mest svårtolkade bok skall inte dömas anakronistiskt. Den aktualiserande, men samtidigt tidlöst spiritualiserande, tolkning som han erbjuder var en produkt av sin tid, men dock tillräckligt särpräglad för att sticka ut bland samtida utläggningar av Uppenbarelseboken – inte minst genom att avstå från kronologisk och millennaristisk spekulation och den gängse världs- och kyrkohistoriska tolkningens utpekande av konkreta historiska personer och skeenden som uppfyllelsen av bokens symbolspråk (med några enstaka undantag; jfr ovan). Om detta vittnar dess inflytande på betydande kontinentala predikanter och teologer som Bernardino av Siena och Nicolaus Cusanus. Och vad gäller frågan om den spiritualiserande, ibland allegoriserande tolkningens godtycklighet hänger detta givetvis samman med hans hermeneutiska grunduppfattning om Skriftens andligt-mystiska betydelse, som det är exegetens uppgift att klargöra. I kyrkofädernas efterföljd hävdar han att det finns en andlig innebörd hos allting i skapelsen (IV:69), och då är det egentligen bara troslärans ramar som sätter gränsen för vad uttolkaren kan komma fram till. Samtidigt är detta en uppfattning som legitimerar ständig ny- och omtolkning (och som alltså är relevant också i vår tid). Därför kan Mathias med ett visst mått av ödmjukhet konstatera – och hans ord får tjäna som avslutning på denna korta exposé: ”Aldrig kan en lärd person finna så mycket vishet i den (Skriften) att en ännu mera lärd person inte skulle kunna finna en ännu större (vishet) i den med Guds hjälp.”7

Noter

1.Se Alexander Andrée, ”Svenska lärde vid utländska universitet under medeltiden” i Signum 3/2014. Även om Mathias inte förekommer i något universitetsregister, så var det med största sannolikhet i dåtidens lärdomscentrum Paris som han fick sin akademiska utbildning (där hade också stiften i Linköping, Skara och Uppsala hus för sina teologie studerande). Inom ramen för projektet Swedish Students at Universities Abroad in the Middle Ages, som bedrivs vid Centrum för medeltidsstudier, Stockholms universitet, har två band om studenterna vid universiteten i Wien och Leipzig publicerats i serien Runica et Mediævalia, medan Parisvolymen är under förberedande.

2.Samtida dokument från Linköpings stift omtalar honom som baccalaureus in theologia och magister in artibus, medan magistergraden i teologi kan ha tillskrivits honom av en beundrande eftervärld. Den dåtida magistergraden motsvarar vår tids doktorsexamen.

3.Anders Piltz, Magistri Mathiae canonici Lincopensis opus sub nomine Homo conditus vulgatum, Stockholm: Svenska fornskriftssällskapet 1984; idem, Vägen till Jerusalem: Valda texter ur Homo conditus, Katolska Bokförlaget 1986; idem, ”Mathiae canonici Lincopensis Alphabeti distinccionum sive Concordanciarum fragmenta selecta” i Symbolae Septentrionales. Latin studies presented to Jan Öberg, utgiv. Monika Asztalos och Claes Gejrot, Norstedts 1995, s. 137–171; Lars Wåhlin, Copia exemplorum, Uppsala: Institutionen för klassiska språk 1990; Sancta Birgitta, Reuelacionum liber primus: Prologus magistri Mathie (https://riksarkivet.se/Media/pdf-filer/SanctaBirgitta_Reuelacionum_LiberPrimus.pdf); Birger Bergh, Magister Mathias Lincopensis: Testa nucis and Poetria, Svenska Fornskriftssällskapet 1996.

4.Ann-Marie Billing-Ottosson, Magister Mathias Lincopensis: Exposicio super Apocalypsim (SFSS Ser. II, Latinska skrifter IX:3), Klassiska institutionen 2003.

5.Se, förutom Billing-Ottossons inledning till Exposicio-utgåvan, Clément Schmitt, ”Mathias de Linkoeping. Commentateur de l’Apocalypse” i Kyrkohistorisk årsskrift 65 (1965) 115–128; Anders Piltz, ”Magister Mathias of Sweden in his Theological Context: A Preliminary Survey” i The Editing of Theological and Philosophical Texts from the Middle Ages, utgiv. M. Asztalos (Studia Latina Stockholmiensia 30), Almqvist & Wiksell 1986, 137–160. Se också mina artiklar: ”Från Paris till Linköping: Akademiska bibelstudier och kyrklig bibelutläggning i medeltidens Europa belysta utifrån Magister Mathias Apokalyps-kommentar* i volymen Diocesis Lincopensis II: Medeltida internationella influenser, Skellefteå: Artos&Norma bokförlag 2005, s. 141–167; ”Bakom tecknens slöjor: Magister Mathias och hans interpretationes i Exposicio super Apocalypsim” i Förbistringar och förklaringar. Festskrift till Anders Piltz, utgiv. Per Beskow, Stephan Borgehammar och Arne Jönsson, Skåneförlaget 2008, s. 633–644, samt ”Exégèse à la fin des temps dans la Suède médiévale: Spiritualité et actualité dans l’Exposicio super Apocalypsim de Mathias de Linköping” i Le Jour de Dieu/Der Tag Gottes. 5. Symposium Strasbourg, Tübingen, Uppsala 11–13 september 2006 in Uppsala, utgiv. Anders Hultgård – Stig Norin (WUNT 245), Tübingen: J. C. B. Mohr (Paul Siebeck) 2009, s. 213–230. – Den korta presentation jag ger här bygger på en mera omfattande analys av Exposicio som är avsedd att ingå i volymen om svenska Paris-studenter under medeltiden (se n. 1).

6.Översättningen till latin av den arabiske filosofen Ibn Rushds/Averroës (1126–1198) tolkning av Aristoteles filosofiska verk kom att utöva stort inflytande på den skolastiska teologin och filosofin, samtidigt som detta också ledde till läromässiga kontroverser och kraftiga motreaktioner. Averroistiskt påverkade teologer och filosofer kunde anklagas för heresi, t.ex. Siger av Brabant (ca 1240–1284) och Boethius av Dacia (Danmark; d. ca 1290). Mathias nämner i Exposicio XIII:198 Averroës och jämte honom nyplatonikern Porphyrios (200-talet) som några av de främsta heterikerna.

7.II:228: Nec vmquam studiosus tantam sapienciam in ea inuenit, vt studiosior secundum Deum maiorem in ea inuenire non possit.

Håkan Ulfgard är professor i bibelvetenskap vid Linköpings universitet.