En rapport om kyrkans läge 20 år efter Vaticanum II.

För omkring ett år sedan publicerades en intervju med kardinal Ratzinger, prefekt för den romerska troskongregationen, i den italienska tidskriften Tesus. Intervjuare var den kände skribenten och journalisten Vittorio Messori. Denna intervju har väckt uppmärksamhet, förvåning och kritik långt utanför Italien. I utvidgat och kompletterat skick har den nu publicerats som bok under titeln: Rapporto sulla fede (Rapport om tron) av Edizioni paoline, Torino. Nästan samtidigt utkom en fransk översättning (Entretien sur la foi) och andra översättningar är att vänta.

Kardinal Ratzinger ger en mörk bild av den efterkonciliära kyrkans situation. Gång på gång återkommer i bokens tretton kapitel uttryck som ”faror”, ”problem”, ”risker”. Det femte kapitlet bär rubriken ”varningssignaler”, och på dess tolv sidor finns på praktiskt taget varje sida uttryck som ”kris”, ”förvirring”, ”trons uppmjukning” m.m. Inte så att Ratzinger vill ifrågasätta Vaticanum II:s stora och positiva betydelse. Men hans beskrivning av den efterkonciliära perioden karakteriseras av ord som ”meningsskiljaktligheter”, ”självförstörelse”, ”modlöshet” och ”dekadens”. Han anser att konciliets autentiska tillämpning i kyrkans liv och praxis – det som vi kan kalla konciliets receptionsprocess – ännu knappast har börjat. Med en önskan om att den äkta synen på Kristus och hans budskap återigen skall kunna förmedlas sammanfattar kardinalen i sista kapitlet sin framställning.

Sammanfattningsvis har man förebrått kardinalen två ting: att han odifferentierat talar om den efterkonciliära tiden som en period av förfall i kyrkan, och att han gör sig skyldig till ensidigheter, överdrifter och felaktiga värderingar. Och det andra: att han, när han talar om en ”restauration”, förefaller förorda en återgång till en förkonciliär epok. Ratzinger själv har rättat till den sistnämnda tolkningen genom att klargöra att han med restauration inte syftat på en ”återgång” utan tvärtom på ett steg framåt, för att återvinna en ny balans och helhet i tron. Den bild som kardinalen utifrån sin höga ställning skisserar far sin särskilda betydelse inte minst med hänsyn till den kommande biskopssynoden under senhösten. 20 år efter Andra vatikankonciliets avslutning (8 december 1965), skall biskopssynoden försöka göra ett slags preliminärt bokslut över konciliets resultat och markera kyrkans framtida väg och uppgifter.

Givetvis ifrågasätter man från inget håll kardinalens intention att med en alarmsignal väcka katolikernas samveten till besinning över kyrkans aktuella läge och ge impulser till en sund urskillningsförmåga. Men frågan inställer sig, om hans syn på det efterkonciliära skeendet – trots många skarpsynta analyser – förmedlar en objektiv och heltäckande bild av verkligheten. Det förefaller som om hans framställning kräver en mer ingående analys av den spänningsfyllda perioden efter konciliet.

En invecklad tolknings- och receptionsprocess

Vi måste komma ihåg att Andra vatikankonciliet (1962-1965) inte, som tidigare koncilier i kyrkan, tillkom för att klargöra akut ifrågasatta trossatser. Syftet var av pastoral karaktär: enligt påven Johannes XXIII som sammankallade konciliet skulle det leda kyrkan till en inre förnyelse, alltså till en fördjupad självförståelse och andlig praxis. Men samtidigt skulle konciliet också initiera ett ”aggiornamento”, dvs. ett ajoursförande av dialogen med den moderna världen. Påven skilde därvid mellan det oföränderliga trosinnehållet och det sätt på vilket man uttrycker denna tro: tron är densamma men dess dräkt kan förändras alltefter tidens krav.

I denna bemärkelse gav konciliet en tvåfaldig impuls: en impuls till en andlig och till en pastoral förnyelse. Johannes XXIII talade om en ”ny pingst” och ett flertal av konciliefäderna upplevde onekligen konciliet som en sådan. Det väckte beredskap till nytänkande och till ett nytt kyrkligt engagemang. Man ville öppna sig för ”tidens tecken”. Så initierade konciliet en ny medvetenhet och en rörelse mot att återigen upptäcka kyrkan som ett Guds folk och som en koinonia, dvs. som en gemenskap av olika del- och lokalkyrkor i olika länder, kontinenter, kulturer och traditioner. Behovet av nya liturgiska former och inte minst kyrkans förpliktelser gentemot de åtskilda kristna och icke-kristna aktualiserades, för att nämna några exempel. Men samtidigt kom också ett kritiskt element till uttryck på konciliet, ett element som redan i begynnelseskedet tillbakavisade ett flertal av de förberedda textutkasten. Om man skall kunna förstå denna kritiska ”protest” far man inte glömma att kyrkan under den förkonciliära epoken i ganska stor utsträckning var präglad av en stelbent och trång neoskolastisk teologi, av en påtagligt juridisk kyrkosyn och av motreformatoriska och defensiva drag. Under Andra vatikankonciliet blev man medveten om att en sådan mentalitet och sådana mönster inte längre motsvarade kyrkans pastorala krav.

Denna kritiska dimension uppvisade efter konciliets avslutande en befriande men även en upplösande tendens. Under 60- och 70-talet förstärktes den senare av en allmän emancipations- och upplysningsvåg. Kraftigare än den andliga impulsen gjorde sig onekligen den upplösande tendensen gällande, vilket avsevärt försvårade ett rätt mottagande av Vaticanum II i kyrkan. Ett typiskt exempel på denna accentförskjutning i tolkningen av konciliet var bl.a. den ringa uppmärksamhet som det första kapitlet i konstitutionen om kyrkan Lumen gentium, om kyrkans mysterium fick i jämförelse med vissa strukturella frågor och aspekter i samma dokument.

Samtidigt gav denna auktoritets- och traditionskritiska tendens, som koncentrerade sig på en ändring av de inomkyrkliga strukturerna, upphov till en motreaktion som inte sällan fick en traditionalistisk och integralistisk prägel.

En tanke måste här tillfogas: I ett kritiskt avståndstagande från ett neoskolastiskt tänkesätt försökte konciliet målmedvetet att återigen anknyta till Skriften och till fornkyrkans koinoniamönster. Men vid sidan av betoningen av den ”sanningens skatt som kyrkan ärvt från fäderna” framställde Johannes XXIII i sitt tal vid konciliets öppnande också uppgiften ”att ta hänsyn till vår samtid”. Denna andra orienteringspunkt fick sitt främsta uttryck i pastoralkonstitutionen Gaudium et spes, Kyrkan i världen av idag. Den syftade på intet sätt till en ”anpassning” till dagens värld, utan den ville lyssna på och omsätta evangeliet med hänsyn till vår tids tecken. Som en tredje orienteringspunkt nämnde Johannes XXIII slutligen ”de kristnas och hela mänsklighetens enhet”.

Det var kanske inte så underligt, men ändå ödesdigert, att under tiden efter konciliet detta kritiska avståndstagande från ett tidigare betraktelsesätt kom att dominera och ofta antog karaktären av en motbild gentemot den förkonciliära kyrkan. Medan konciliet hade utvecklat en communioecklesiologi till grundval för en förnyad kyrkosyn där ”Kristi kyrka verkligt är närvarande i de troendes alla lagenligt upprättade lokala församlingar” och som far sin sammanhållning genom ett ledningsämbete, betonades nu – i motsats till en motreformatorisk och nyskolastisk ecklesiologi – moment som hade en tendens att urholka det kyrkliga ämbetet och dess särskilda ansvar. Man framhävde ensidigt den lokala kyrkans autonomi och talade om en kyrkans demokratisering. Man betonade kyrkans sociala engagemang och tjänst i världen. Gudstjänst och bön däremot fick en andra rangens plats. En motbild till det som konciliet egentligen avsåg blev onekligen ett faktum.

Två faser

Därmed har vi redan antytt att man kan urskilja två faser i den efterkonciliära receptionsprocessen. Den första fasen, som stod under konciliets befriande påverkan, kännetecknades av en euforisk stämning. Många trodde att något helt nytt hade börjat i kyrkan. Man glömde att även Vaticanum II stod, och utan tvekan ville stå, i kyrkans troskontinuitet. Så småningom avlöstes denna fas av en besvikelsens fas. Det nya som hade kommit genom konciliet utvecklade å ena sidan en egen dynamik, ofta utan djupare andliga krafter och blott som ett avståndstagande från den förkonciliära perioden. Men det fanns utan tvivel också lovande ansatspunkter som på många håll kom i dagen. Men besvikelsen blev stor när man upptäckte den tröghet som karaktäriserar en så stor institution som den katolska kyrkan. Inte minst hämmade en inrotad förkonciliär tradition en balanserad utveckling av de många positiva impulserna.

Därtill kommer något annat som inte är mindre viktigt. Vaticanum II bär tydliga spår av att vara ett ”övergångskoncilium”. Vid sidan av nyansatser i själva koncilietexterna finns likaså tydliga tecken på en förkonciliär mentalitet i avseende på kyrkosynen. Uppgörelserna på konciliet nödgade konciliefäderna att söka kompromissformuleringar för att hitta en samsyn, där ett nytt betraktelsesätt ofta oförmedlat står bredvid nytt infallsvinklar. Så fastslog man exempelvis kollegialitetsprincipen i kyrkan, men samtidigt betonades kraftfullt påvens jurisdiktionsprimat över hela kyrkan. Man undvek att tala om två källor för uppenbarelsen, men samtidigt blev förhållandet mellan Skrift och tradition ouppklarat. Man betonade att kyrkan är en gemenskap av lokala kyrkor, men frågan om förhållandet mellan dessa lokala kyrkor och den universella kyrkans ledning preciserades inte närmare. Så upptäcker man en viss oklarhet och mångtydighet i själva koncilietexterna, och frågan om hur konciliet egentligen skulle tolkas blev alltmer en nyckelfråga med betydande praktiska konsekvenser och med osäkerhet och förvirring i kyrkan som resultat.

Konsekvenser och resultat

Här inställer sig frågan, om den bild av den efterkonciliära perioden som en process av dekadens, av uppmjukning i tro och moral och av missuppfattningar av konciliets intentioner, som kardinal Ratzinger praktiskt taget utan reservationer skisserar, är riktig. Av de tendenser och resultat, som idag, 20 år efter konciliet, kan skönjas har vi intrycket att situationen är mer komplex än Ratzinger ger vid handen.

Å ena sidan har denna period inte bara lett till en avsevärd polarisering i uppfattningarna och tolkningarna av konciliet. Den har utan tvivel också haft negativa konsekvenser. Det tysta uttåget ur kyrkan och det som sociologerna kallar den partiella identifikationen med kyrkan har i västländerna blivit något påtagligt. Ett annat fenomen har blivit en ökad trötthet och resignation, där man flyr en allt kallare värld och söker värme och tröst i små andliga gemenskaper.

När det gäller fenomen såsom prästbrist, upplösning av äktenskap, kvinnoemancipation m.m. borde man åtminstone fråga sig om kyrkan efter konciliet har förstått och med tillräcklig pastoral klarsyn gripit sig an dessa känsliga problemområden.

Allt detta kan emellertid inte skymma eller bortförklara den positiva konciliära rörelsen som har väckt communio-impulsen i kyrkan, givit upphov till nya former av biskopssynoder och synodala strukturer och stimulerat lekmannaansvaret och basgemenskaperna. Den har tagit upp dialogen med de åtskilda bröderna och med de icke-kristna. Den har skapat nya liturgiska former som på ett bättre sätt ger uttryck för gemenskapen i gudsfolket. Den har inte minst skapat en klarare ”boskillnad” mellan kyrka och stat i flera så kallade ”katolska” länder.

Redan detta invecklade spänningsförhållande visar att en utvärdering av vad som hänt under de 20 år som gått sedan konciliet bör komma till stånd. I ett avseende kan vi instämma med Ratzingers framställning. Vid slutet av den andra efterkonciliära fasen visar sig utan tvivel ett trängande behov av att fördjupa konciliets tolkning och tillämpning.

En fördjupad receptionsprocess

Det rör sig här inte bara om en taktisk fråga om att återställa en samsyn i kyrkan. En inre förnyelse, såsom den som har satts i gång genom Vaticanum II, är en långvarig process, där kyrkan genom smärtsamma faser, präglade av sökande och misstag, och även synd, försöker finna en syn på sig själv och en ny förståelse för sin kallelse. Vi tror att det djupast är Guds Ande som leder sin kyrkan även i sådana faser. Det gäller m.a.o. att hitta en väg i trohet mot kyrkans förblivande och förpliktande trostradition som samtidigt är öppen för de nya andliga impulser som uppenbart verkar i kyrkan. Att kyrkan i detta syfte behöver tid för att kunna utforska Guds planer i trohet mot evangeliet och samtidigt lära sig av sina fel samt inordna det nya i sin andliga tradition är oundvikligt. Samtidigt måste hon lära sig att se vad som är tidsbetingade trender och ideologier som fjärmar från trons normerande krav. Även till detta behöver kyrkan tid.

Här står vi samtidigt inför ett nytt problem. Sedan en tid tillbaka framkommer allt tydligare ett krav på stabilisering i kyrkan. Även kyrkans nya lagstiftning (Codex juris canonici 1983) tycks luta åt det hållet. Man anser att tiden nu har kommit att efter Vaticanum II:s konciliära uppbrott inleda en period av lugn tillämpning av dokumenten. Man kan emellertid fråga sig om konciliets ”övergångskaraktär” kan inskränkas och begränsas genom ett stabiliseringskrav. Redan Paulus VI gjorde i slutet av konciliet kyrkan medveten om att ”aggiornamento” från och med nu skulle innebära både ett klarsynt inträngande i konciliets anda och en trogen tillämpning av konciliets riktlinjer. Detta konciliets dubbla krav borde beaktas. En bokstavstrogen tillämpning räcker inte. Vaticanum II har väckt något som långt ifrån helt och fullt har kunnat utvecklas. Konstitutionen om kyrkan nr 13 ger ett intressant exempel i detta hänseende. Kyrkans katolicitet ses där som en enhet av delkyrkor i mångfald. Den universella kyrkoledningens uppgift ses däri att skydda denna legitima mångfald och vaka över att olikheterna dem emellan inte hindrar utan främjar kyrkans enhet. Vaticanum II:s initiativ har förvisso lett till en större självständighet för de olika delkyrkorna. Men en fortsatt utveckling synes vara nödvändig. Den förutsätter emellertid möjligheten att kunna samla erfarenheter och därav lära sig en ny sammanhållning i den universella kyrkan. Enbart så kommer en communio-kyrkosyn att fördjupas och kunna utvecklas till sin fulla innebörd. Allt tyder således på att konciliets impulser även fortsättningsvis måste söka förverkligas. En värld i full omdaning är också för kyrkan en utmaning till att söka fullfölja den väg som Vaticanum II ehuru enbart ofullbordat och i ansatspunkter har utstakat.

På väg mot en tredje fas

Först och främst tycks det gälla att övervinna vissa felaktiga attityder i tolkningen av konciliet vilka här bara kan antydas. En så kallad ”progressiv” tolkning av konciliet har understundom glömt att Vaticanum II inte återkallat Tridentinum eller första Vatikankonciliets dogmer. Utan tvivel ville det bevara trons kontinuitet i kyrkan. Däremot är det riktigt att Vaticanum II i viktiga frågor har fördjupat kyrkans trosförståelse genom att se tidigare trosformuleringar i ett större sammanhang. Med tanke på detta har kyrkan fastställt: ”Det kan förekomma att en dogmatisk sanning uttrycks på ett ofullkomligt, ehuru ingalunda felaktigt sätt och därefter vid ett senare tillfälle, när den ses i sitt större sammanhang tillsammans med övriga trossanningar och mänskliga rön, kommer till ett fullständigare och fullkomligare uttryck”. (Mysterium ecclesiae, 1983.)

Likaså åberopade man sig inte sällan på sin trohet mot konciliets anda och intention och förbigick eller nonchalerade därvid konciliedokumentens ordalydelse. En sådan otillbörlig selektiv tolkning har onekligen ofta lett till missuppfattningar och felaktiga slutsatser.

Å andra sidan har också en så kallad ”konservativ” tolkning av konciliet understundom glömt att konciliet i all kontinuitet med trostraditionen onekligen ville leda till en förnyelse i lära och praxis. En alltför statisk syn på kyrkans tro och liv och en egendomlig oförmåga att i konciliet se en förpliktande andlig företeelse tycks ha blockerat vägen till att öppna sig för konciliets intentioner. Inte minst förbisåg man kanske att en liten minoritet bland konciliefäderna som ansåg sig inte kunna samtycka med en långt övervägande majoritet på intet sätt kunde representera konciliets egentliga intentioner.

Positivt tycks det gälla att modigt och utan resignation bejaka och anta kyrkans övergångssituation trots den ovisshet och det sökande som detta medför. Vårt förtroende har sin grund i Andens karismer som tydligt har väckts genom konciliet och som ytterligare borde få utvecklas: i nya former av andlig och karismatisk erfarenhet, i nya former av lekmannaansvar, i insatser för de fattiga och för mänskliga rättigheter, liksom i nya kyrkliga gemenskapsformer och mycket annat. I allt detta kan och borde vi upptäcka Guds gåvor till sin kyrka. Samtidigt kräver vår tid – kanske mer än tidigare – att också pröva andarna. En övergångstid med sina svåra och invecklade frågor är inte minst en utmaning för kyrkan och därmed en utmaning för de troende till att finna nya vägar och lösningar som står i överensstämmelse med kyrkans tro.

”Kyrkan i England och Wales väntar sig en klar och positiv bekräftelse av Andra vatikankonciliets anda och dess dekret genom den kommande extraordinära biskopssynoden i Rom. Hon önskar sig ett ord som uppmuntrar alla dem som sedan konciliet så hårt har arbetat för en förnyelse i kyrkans liv.”

Den engelska biskopskonferensen