Tjugo år av kreativ ekumenisk utveckling ur Enhetssekretariatets perspektiv

I den femte rapporten från den blandade arbetsgruppen för Kyrkornas Världsråd och den romersk-katolska kyrkan finner vi följande djupa ord:

”Den ekumeniska informationen vill helt enkelt skildra det som Gud gör och utför genom den ekumeniska rörelsen, för att samla sitt folk i den enda kyrkans fulla enhet.”

Rubriken talar om tjugo år av ekumenisk utveckling, därför att det i november i år kommer att vara tjugo år sedan Andra Vatikankonciliets ekumeniska dekret slutgiltigt godkändes och offentliggjordes. Det kan därför vara på sin plats att försöka upprätta ett slags bokslut, vilket jag ämnar göra ”ur Enhetssekretariatets perspektiv”. Jag är nämligen helt medveten om att vi dessutom har hela det arbete som utförs av de andra kyrkorna och samfunden, av de kristna världsorganisationerna och av Kyrkornas Världsråd. Å andra sidan har Enhetssekretariatet kontakt med i stort sett alla dessa kyrkor, samfund och organisationer, varför man utifrån dess perspektiv ändå kan få en god överblick över den världsomspännande ekumeniska utvecklingen.

En sista anmärkning: När man talar om Enhetssekretariatets arbete, tänker man ofta genast och nästan uteslutande på dess kontakter och samtal med andra kyrkor och samfund. Dessa är visserligen en väsentlig del av Enhetssekretariatets uppgift, men denna uppgift är ändå mer omfattande än så. Den gäller också att sörja för den ekumeniska verksamheten inom den romersk-katolska kyrkan. Enligt Andra Vatikankonciliets uppfattning avser det ekumeniska arbetet nämligen långt ifrån enbart kyrkans högsta nivåer, utan även de lägre ända ned till de enskilda troende.

Enhetssekretariatets arbete gäller därför två stora frågor: det ekumeniska arbetet inom den romersk-katolska kyrkan, och dialogen med andra kyrkor och samfund. För att ge en tydligare presentation, så handhar vi:

I.Dialogen med de orientaliska kyrkorna.

II.Dialogen med de protestantiska kyrkorna.

III. Dialogen med Kyrkornas Världsråd.

IV. Omsorgen om det ekumeniska arbetet inom den romersk-katolska kyrkan.

I. Relationerna till de orientaliska kyrkorna.

Här kan man till att börja med konstatera att dialogen med dessa kyrkor sker omedelbart på kyrkonivå. Det hänger bland annat samman med att den romerskkatolska kyrkan har fullständiga ”sakramentala strukturer” gemensamma med dessa kyrkor, så till vida som dessa kyrkor äger alla sakramenten inklusive det andliga ämbetet och biskopsämbetet. Som bekant sker å andra sidan dialogen med de protestantiska kyrkorna inte alltid på kyrkonivå. Där måste man avgöra respektive kyrkors egenart från fall till fall.

De orientaliska kyrkorna sönderfaller i två stora grupper: å ena sidan de gammalorientaliska kyrkorna, även kallade ”för-chalcedonska” kyrkor, dels de ortodoxa kyrkorna av bysantinsk tradition.

1. De gammalorientaliska kyrkorna.

Här rör det sig om kyrkor som inte godkänt de kristologiska beslut som fattades vid kyrkomötet i Chalcedon 451, och som på så vis skiljer sig från den övriga kristenheten. (Detta kyrkomöte förklarade som bekant att Kristus är en enda person, och som sådan gudomlig, men har två naturer, en gudomlig och en mänsklig.) De kyrkor jag här avser är till exempel den armenisk-ortodoxa kyrkan i Sovjetunionen, den syrisk-ortodoxa kyrkan i Mellanöstern, den koptiska kyrkan i Egypten och den med denna nära förbundna etiopiska kyrkan.

Trots att den romersk-katolska kyrkan under femton sekler nästan inte haft någon som helst kontakt med dessa kyrkor, var de efter Andra Vatikankonciliets tillkännagivande genast generösa och beredda att sända observatörer till konciliet. Efter Andra Vatikankonciliet skedde sedan ett utbyte av besök på högsta nivå.

Ett ekumeniskt sett särskilt viktigt inslag i relationerna till dessa kyrkor var att olika ekumeniska samtal – antingen mellan dessa kyrkor och de ortodoxa kyrkorna av bysantinsk tradition eller mellan dessa kyrkor och den romersk-katolska – har lett till insikten att den söndring som uppstod till följd av kyrkomötet i Chalcedon egentligen inte gäller själva tron, utan terminologin. När den koptiske påven Shenouda III besökte Rom 1973, kunde han och hans romersk-katolske kollega därför skriva under en gemensam trosbekännelse, där den ovan nämnda läran om Kristi människotillblivelse uttrycktes med nicenska trosbekännelsens terminologi, utan att man använde de omstridda begreppen ”person” och ”natur”. Likaså undertecknade och publicerade påven (den romersk-katolske) och den syrisk-ortodoxe patriarken Zakka I Iwas ett gemensamt dokument i juni 1984.

Naturligtvis har man med detta inte undanröjt alla de åtskiljande inslag som samlats under femton seklers skilsmässa. Det fortsatta samtalet avser därför att klargöra sådana element som alltid skiljer olika länder och kyrkor åt. Särskilt livliga i denna riktning var samtalen med den koptisk-ortodoxa kyrkan, där två kommissioner arbetade. Den ena behandlade lokala problem, den andra hade en internationell sammansättning och har redan avslutat en första samtalsfas.

2. De ortodoxa kyrkorna av bysantinsk tradition.

Här rör det sig om 14 autokefala eller autonoma orientaliska kyrkor som förenas av en fullständig trosgemenskap och av en grundläggande kanonisk disciplin. Vid deras gemensamma sammankomster fungerar den ekumeniske patriarken av Konstantinopel som ordförande och hedersprimas. Parallellt med förberedelserna inför Andra Vatikankonciliet började också dessa kyrkor intensifiera sina ömsesidiga relationer genom att hålla så kallade ”panortodoxa konferenser”. På dessa konferenser talade man naturligtvis också varje gång om relationerna till den romerskkatolska kyrkan. Den tredje panortodoxa konferensen på Rhodos i november 1964, några månader efter patriarken av Konstantinopel Athenagoras omskrivna sammanträffande med Paulus VI i Jerusalem i januari, kom till exempel fram till att de enskilda ortodoxa kyrkornas relationer till den romersk-katolska kyrkan ännu inte var tillräckligt utvecklade för att möjliggöra en teologisk dialog på panortodox nivå. Tills vidare måste alltså de enskilda kyrkorna var och en för sig utveckla relationerna till den romersk-katolska kyrkan – eller som patriarken Athenagoras uttryckte saken, föra ”kärlekens dialog” som den bästa förberedelsen för den teologiska dialogen mellan den samlade ortodoxin och den romersk-katolska kyrkan.

1967 skedde ett besöksutbyte mellan Rom och Konstantinopel. Paulus VI for till Istanbul i juli, och partriarken av Konstantinopel, den ovan nämnde Athenagoras I, kom på svarsvisit i oktober. Sedan 1977 sker detta besöksutbyte mellan Rom och Konstantinopel varje år, då Konstantinopel deltar i Petri och Pauli fest och Rom i Andreasfesten. 1983 kom sedan den ortodoxe patriarken av Antiokia, Ignatius IV Hazim, till Rom på officiellt besök.

Särskilt livaktigt var besöksutbytet och de pastorala och teologiska samtalen med den rysk-ortodoxa kyrkan. Dessa sker vid sidan av den teologiska dialogen med den samlade ortodoxin, och inleddes 1967. Hittills har det skett fem sammankomster om en vecka var, omväxlande i och utanför Ryssland.

Elva år efter den tredje panortodoxa konferensen i Rhodos i november 1964, ansåg de ortodoxa kyrkorna att tiden var mogen, varför patriarken av Konstantinopel i december 1975 inbjöd till dialog i den samlade ortodoxins namn. När denna inbjudan gavs och antogs skedde en högtidlig nattvardsgång i Sixtinska Kapellet. Den slutade med Paulus VIs berömda gest då han föll på knä för den ekumeniske patriarkens delegat och kysste hans fötter, som tecken på att han betraktade sitt ämbete enbart som en kallelse till ödmjukt tjänande. Den ekumeniske patriarken påpekade att Paulus VI här följde exemplet från biskoparna före skilsmässan mellan Konstantinopel och Rom, då de med sin ödmjukhet gjorde stora insatser för kyrkans enhet.

Sedan arbetade förberedande kommissioner på båda sidorna med att fastslå dialogens ämnen och uppläggning. Sedan varje sida för sig hade avslutat detta arbete, träffades båda sidornas valda representanter och jämförde resultatet. På så vis kom man fram till ett gemensamt program för dialogen.

I november 1979, i samband med påvens besök hos patriarken av Konstantinopel, offentliggjordes listan över de cirka 60 deltagarna – trettio från vardera sidan. Kommissionen sammanträdde för första gången i slutet av maj och början av juni 1980. Efter en längre gemensam bön på uppenbarelsebokens ö Patmos utfördes det egentliga arbetet på Rhodos.

Vad beträffar samtalsämnena, hade båda sidorna under det förberedande arbetet beslutat att dialogen skulle utgå från det som förenade de båda kyrkorna, framför allt de ”sakramentala strukturerna”, för att sedan på denna grund undersöka det som skiljer. Det första ämnet som fastslogs på Rhodos löd till exempel ”Kyrkans och nattvardens mysterium i ljuset av den heliga treenighetens mysterium”. Sedan detta ämne undersökts gradvis enligt ovan nämnda ordning, kunde den stora kommissionen i juni 1982 pröva sammanfattningen vid sin sammankomst i München i juni 1982. På så vis kom det första slutdokumentet, som publicerades under andra hälften av 1982.

Vid samma sammankomst i München valdes som nästa ämne ”Tro, sakrament, enhet”. Denna gång gällde det förhållandet mellan tron och sakramenten, och i synnerhet frågan om de kristna initiationssakramenten – dop, konfirmation och nattvard – och deras förhållande till kyrkans enhet. Sammanfattningen av de tre underkommissionernas arbete kring detta prövades av plenarkommissionen på Kreta i början av juni 1984, men på grund av tidsnöd och vissa svårigheter kom man inte fram till något beslut. Koordineringskommissionen har därför fatt i uppdrag att lösa frågan.

Under samma session valdes nästa samtalsämne: prästvigningens sakrament i kyrkans sakramentala struktur, och i synnerhet den apostoliska successionens betydelse för Guds folks helgelse och enhet.

II. Samtalet med de protestantiska kyrkorna.

Här tar vi upp de enskilda samtal som faktiskt inletts, i kronologisk ordning efter när de påbörjats.

l. Lutherska Världsförbundet.

Lutherska Världsförbundets verkställande kommitté, som 1963 sammanträdde i Helsingfors, tog så starkt intryck av rapporten från deras egen observatör vid Andra Vatikankonciliet att de genast, som första kristna världsorganisation, inbjöd den romersk-katolska kyrkan till samtal. Båda sidorna ansåg det dock lämpligt att först invänta offentliggörandet av Andra Vatikankonciliets ekumeniska dekret. När detta kommit i november 1964 skred man till verket.

a. Detta var första gången dessa båda parter möttes på fyrahundra år, och det är intressant att se vilket tillvägagångssätt man valde. Först bildades en blandad arbetsgrupp, som skulle så att säga förbereda terrängen, det vill säga klargöra hur man skulle samtala och om vad, som skulle enas om metoder och program. Gruppen bildades i maj 1965 och avslutade sitt arbete på mindre än två år, varför man redan i slutet av 1967 kunde börja med ett första teologiskt samtal.

b. Man kunde ha börjat med ett visst ämne, till exempel rättfärdiggörelsen, men man föredrog att vid detta första samtal så att säga gå igenom hela tron för att se var vi står i dag. Man valde därför ämnet ”Evangeliet i kyrkan”.

Samtalet varade fem år, en hel vecka varje år. 1972 utarbetades och publicerades en utförlig rapport från Malta, där den sista sammankomsten ägde rum.

Här kan jag naturligtvis inte gå in på alla detaljerna i denna rapport, utan bara nämna några stora drag. I fråga om rättfärdiggörelsen finner man att problemet i stort sett har lösts (jfr nr 26 II). I fråga om förhållandet mellan skriften och traditionen konstaterar man ett betydelsefullt närmande (se nr 14-23). Å ena sidan har genom det ekumeniska samtalet traditionens innebörd och betydelse insetts klarare, å andra sidan har den nyare forskningen visat att Nya Testamentets skrifter själva är frukt och tradition (jfr nr 14 f). (Beträffande det svåra problemet med det andliga ämbetet kan man jämföra utläggning nr 47 ff, samt i synnerhet presentationen av påvens ämbete nr 66 ff)

c. När den första samtalsrundan avslutats, ställdes frågan hur man skulle fortsätta samtalet. Man bildade en ny kommission, som jämte den teologiska frågan också skulle beakta den pastorala. Denna kommission har nu tagit itu med tre uppgifter:

1. Att sända Maltarapporten till Lutherska Världsförbundets medlemskyrkor och till de romerskkatolska biskopskonferenserna, och be dem ta ställning. Det är viktigt att se vad kyrkorna anser om resultatet av den första samtalsrundan.

2. Att tränga in djupare i två frågor, som de ansvariga för den första samtalsrundan förklarat sig inte hinna med: nattvarden och det andliga ämbetet, i synnerhet biskopsämbetet.

3. Ytterligare ett pastoralt ämne: ”Modeller för enheten”.

d. Om den nya kommissionens arbete kan man nu säga följande: På våren 1978 färdigställdes ett utförligt dokument om nattvarden. Detta dokuments särart är mycket intressant. I en första del framläggs det som lutheraner och katoliker är ense om rörande nattvarden (ungefär tre femtedelar av dokumentet). Den andra delen har rubriken ”gemensamma uppgifter”, och omfattar de läroskillnader som ännu inte kunnat klargöras jämte konkreta påpekanden hur det som man i första delen kommit fram till är gemensamt skulle kunna infogas i kyrkornas liv. I ett bihang har man bland annat bifogat konkreta liturgiska texter: på den romersk-katolska sidan fyra nattvardsgudstjänster, på den lutherska sex stycken från olika länder och traditioner.

1981 slutbehandlades och publicerades slutrapporten` om det andliga ämbetet i kyrkan. Om man skall tillfoga en helt allmän kommentar till dess innehåll, kan man säga att medan ämbetet i allmänhet kunde presenteras relativt tillfredsställande, så var det mycket svårare att beskriva biskopsämbetets särskilda egenart.

Jämte arbetet med de båda teologiska ämnena bearbetades det tredje, som man först kallat ”Modeller för enheten”. Senare preciserades det noggrannare, och 1980 färdigställdes och offentliggjordes en första del med titeln ”Vägar till gemenskap”, med två huvudavdelningar: gemenskap av nåd, och steg till enheten. I år (1984) har den andra delen färdigställts. Den heter ”Modeller för enandet”, och behandlar enhetens väsen, den katolsk-lutherska gemenskapens former och faser i fråga om tro, sakrament och kyrkliga ämbeten.

e. Dessutom har den luthersk-katolska kommissionen gjort viktiga gemensamma uttalanden inför två jubileer, nämligen 1980 minnet av augustinska bekännelsen och 1983 Lutherjubileet. Man kan också nämna det romersk-katolska deltagandet i firandet. Enhetssekretariatets ordförande, kardinal Johannes Willebrands, deltog både i Augustanajubiléet i Augsburg. (Västtyskland) och i Lutherjubileet i Leipzig (Östtyskland).

f. Särskild betydelse kan man tillmäta att påven personligen understrukit dessa jubileers betydelse genom egna kungörelser. I en utförlig förklaring till Augustanajubiléet konstaterade han tacksamt att ”den mångåriga, intensiva dialogen med lutheranerna … har låtit oss upptäcka på nytt hur brett och fast de gemensamma grundvalarna för vår kristliga tro har murats”. Sedan tillfogar han:

”Jag skulle vilja uppmuntra och enträget bedja alla troende, i synnerhet teologerna, att vara trogna Kristus och evangelium, trogna den ”gamla kyrkan”, trogna de gemensamma kyrkofäderna och de ekumeniska kyrkomötena, att söka det apostoliska arv som förenar oss med våra bröder och systrar och att återupptäcka det gemensamma trosinnehållet.”

I samband med Lutherjubileet riktade påven en skrivelse till Enhetssekretariatets ordförande, kardinal Johannes Willebrands, och skrev bland annat att femhundraårsdagen av Martin Luthers födelse skall ”för oss vara ett tillfälle att i sannfärdighet och kärlek besinna reformationstidens historiska händelser”. I denna betydelse uppmuntrar påven Enhetssekretariatet att fortsätta dialogen ”i den anda som motsvarar dess grunder och som i sig innesluter trohet till den skänkta tron, och den villighet att lära som hör till botfärdigheten” (L’Osservatore Romano 1983 06 11, s. 1 och 4). Samma uppmaning och uppmuntran riktade påven också till den luthersk-katolska kommissionen, när han gav den audiens i mars 1984 (jfr L’Osservatore Romano 1984 03 03, s.5).

I samma sammanhang står också det besök som påven, likaså med anledning av Lutherjubileet, avlade i Roms lutherska församling, där han tillsammans med församlingen bad och hörde Guds ord.

g. Vid Lutherska Världsförbundets plenarförsamling i Budapest, 22 juli till 5 augusti 1984, deltog Enhetssekretariatets ordförande och två officiella katolska observatörer. Den luthersk-katolska kommissionen presenterade i detta sammanhang en kritisk utvärdering av läget för den bilaterala dialogen och av utsikterna för det fortsatta arbetet, för att på så vis garantera det fortsatta arbetets målinriktning och effektivitet.

2. Lutherskt-reformert-katolska samtal kring ämnet ”Äktenskapets teologi och problemet med blandäktenskap” (1971-1977)

Detta ämne har behandlats inte bara i samtalet med anglikanerna (se nedan), utan också med lutheranerna och de reformerta i form av ett trepartssamtal. I och för sig har lutheraner och reformerta en del skilda uppfattningar på detta område, men i detta fall enades de båda samtalsparterna på förhand om en gemensam linje. Som bekant gäller meningsskiljaktigheterna mellan de reformerta kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan här, förutom behandlandet av konfessionella blandäktenskap, framför allt två frågor, nämligen äktenskapets sakramentala art och äktenskapets oupplöslighet.

Beträffande äktenskapets sakramentala art är problemet bland annat av terminologisk art, eftersom de protestantiska kyrkorna vanligen bara räknar dopet och nattvarden som sakrament (lutheranerna ibland också boten). Problemet gäller dock också en sakfråga. De protestantiska kyrkorna bestrider den katolska läran att äktenskapet är ett sakrament, det vill säga ett heligt tecken som Kristus betjänar sig av för att meddela det äkta paret en alldeles särskild nåd. I denna fråga kom man fram till ett närmande i så mån som de protestantiska samtalsparterna erkänner att äktenskapet, respektive de äkta makarna, är säkra på löftet om Kristi nåd.

I fråga om äktenskapets oupplöslighet har man kommit fram till ett närmande i så mån som man var ense om att äktenskapet i princip ingås för hela livet. Enligt de protestantiska samtalsparterna utesluter detta dock inte att ett nytt äktenskap ingås sedan det första ändå upplösts. Enigheten var alltså inte fullständig, men den ger ändå de tre samtalsparterna en möjlighet att inför världen bära gemensamt vittnesbörd till förmån för äktenskapet och dess varaktighet.

3. Med den anglikanska gemenskapen.

Denna dialog började sedan i mars 1966 ärkebiskopen av Canterbury, doktor Michael Ramsey, avlagt ett officiellt besök hos Paulus VI. Första steget togs på ungefär samma sätt som vid samtalet med Lutherska Världsförbundet: en blandad arbetsgrupp skulle som förberedelse göra ett slags inventering av dialogens ämnen och metoder. Sedan gick man dock mer pragmatiskt till väga, genom att man frågade sig om de skilda lärorna kunde återföras till några väsentliga punkter, och i så fall vilka. Punkterna var nattvarden, ämbetet och ordinationen, auktoriteten i kyrkan.

a. På så vis behandlade kommissionen det ena ämnet efter det andra, och slutbehandlade 1971 ett gemensamt dokument om nattvarden, som efter orten för det sista sammanträdet fick namnet ”Windsordokumentet”. 1973 slutbehandlades ett dokument om ämbete och ordination (Canterburydokumentet), och våren 1977 dokumentet om auktoriteten i kyrkan (Venedigdokumentet).

Så snart det första av de ovan nämnda dokumenten hade slutbehandlats, ställde vederbörande kommission följande förslag till båda sidornas kyrkliga ledning:

”Vi ber er att tills vidare inte ta officiell ställning till detta dokument, utan bara överväga huruvida dokumentet är tillräckligt allvarligt och värt att publiceras för att ge alla intresserade möjlighet att ta ställning. När kommissionen avslutat behandlingen av alla tre ämnena, kommer den att på nytt pröva dokumenten i ljuset av de ställningstaganden som gjorts, och först därpå överlämnar den dem till de kyrkliga ledningarna för ett officiellt ställningstagande.”

I april 1977 avlade ärkebiskopen av Canterbury, doktor Donald Coggan, ett officiellt besök hos påven i den anglikanska gemenskapens namn. Vid detta tillfälle undertecknade de båda kyrkoöverhuvudena ett gemensamt uttalande, i vilket de börjar med att granska de ömsesidiga relationerna under de elva år som gått sedan det ovan nämnda besöket av Michael Ramsey. Vad framtiden beträffar, ställer dokumentet två krav: å ena sidan måste det teologiska arbetet fortsätta energiskt, men samtidigt skall man också intensifiera samarbetet för det gemensamma vittnesbörd som anglikaner och katoliker kan avlägga framför allt på trosförkunnelsens område.

b. På sommaren samma år granskade den aktuella kommissionen de tre dokumenten. Detta arbete tog ytterligare fyra år i anspråk, och varade fram till hösten 1981. De olika situationerna föranledde olika tillvägagångssätt. Beträffande de båda första dokumenten – om nattvarden och om ämbetet – var kommissionen övertygad att man hade nått fram till en väsentlig enighet (”a substantial agreement”). Ordalydelsen i dessa båda dokument ändrades därför inte. De kommenterades bara som svar på den kritik och de tvivel man tagit del av. Beträffande dokumenten ”auktoriteten i kyrkan” var kommissionen av den uppfattningen att man nått fram till ”vittgående konvergenser som kan ha viktiga konsekvenser”. Vid revisionen försökte den nå längre, och granskade hela frågekomplexet kring påvens universella jurisdiktion och ofelbarhet, samt dessa lärors bibliska grunder.

På så vis fick man fram slutrapporten, som med respektive kyrkoledningars samtycke publicerades i slutet av mars 1982. Nu står båda sidorna inför uppgiften att utvärdera dokumentet och att besvara frågan om och i så fall i vilken utsträckning det återspeglar de båda kyrkornas tro i väsentliga frågor.

c. Från den romersk-katolska sidan gick slutrapporten till biskopskonferensen, som också från troskongregationen fatt dennas anmärkningar om ”ett bidrag till dialogen”. Biskopskonferensen ombads sända sitt ställningstagande senast våren 1985. På den anglikanska sidan prövades slutrapporten av de enskilda kyrkorna, enligt synodalt tillvägagångssätt. Man förutser att den anglikanska gemenskapens medlemskyrkor skall sända in sina ställningstaganden under 1986, så att Lambethkonferensen 1988 kan ta ställning offentligt i hela gemenskapens namn.

d. Det är dock betecknande att de båda parterna inte bara passivt kan invänta resultatet av denna utvärdering. I samband med sitt besök i England sammanträffade påven i katedralen i Canterbury med den anglikanska gemenskapens ordförande, ärkebiskop Robert Runcie. De båda kyrkoöverhuvudena undertecknade och publicerade då ett gemensamt uttalande med en omfattande plan för det fortsatta arbetet. Huvudpunkterna är: Medan de båda kyrkogemenskaperna är sysselsatta med att utvärdera den första kommissionens slutrapport, så beslutades här att tillsätta en ny internationell kommission för det fortsatta arbetet. Denna kommission far tre uppgifter: a) att granska de läroskillnader som efter slutrapporten fortfarande skiljer de båda gemenskaperna åt, i ljuset av detta utslag, b) att undersöka alla hinder som står i vägen för ett ömsesidigt erkännande av ämbetena, c) att rekommendera konkreta initiativ som kan bli aktuella om en gång de båda gemenskaperna tack vare enheten i tron kan återupprätta den fullständiga kyrkliga enheten.

Vi står alltså inför en konkret plan, och inför båda sidornas vilja att så småningom nå fram till återupprättandet av den fullständiga kyrkliga gemenskapen. Hur allvarligt menat detta är kan man bland annat också se på följande avsnitt ur det gemensamma uttalandet:

”Båda sidorna betonar att den fullständiga kyrkogemenskapen mellan anglikaner och katoliker inte kan förverkligas genom en kommissions arbete, hur ivriga och fruktbara dess strävanden än är. Därför uppmanar påven och ärkebiskopen av Canterbury hela världens anglikaner och katoliker att stödja arbetet på ett teologiskt klarläggande genom kommissionens arbete med ivrig verksamhet, det vill säga ett mångsidigt samarbete och gemensamt vittnesbörd, och med innerliga böner.”

e. Den nya kommissionen bildades 1982-1983, och inledde sitt arbete sommaren 1983. Dessutom har det i många länder där katoliker och anglikaner lever tillsammans uppstått, och uppstår fortfarande, blandade grupper som ber tillsammans, diskuterar de teologiska ämnen som tagits upp och går i spetsen för ett mångsidigt samarbete på det sociala och humanitära arbetet.

f. Återstår att i korthet nämna det särskilda anglikansk-katolska samtalet om ”äktenskapets teologi och problemet med blandäktenskap” (1968-1975). Meningsskiljaktigheterna gäller här i första hand äktenskapets oupplöslighet. Parterna är ense om att äktenskapet i princip ingås för hela livet, men anglikanerna anser till skillnad från katolikerna att äkta par skall kunna skiljas och gifta om sig. Liknande meningsskiljaktigheter finns rörande de konfessionella blandäktenskapen.

Innan vi lämnar den bilaterala dialogen, måste jag åtminstone i korta drag beröra ett problem, nämligen hur dialogens resultat tas emot i kyrkor och församlingar. Detta är en uppgift som ännu kräver mycket arbete, bön och tålamod. Mottagandet är väl också beroende av den stora, ibland nästan förvirrande rikedomen på dokument som samtalen hela tiden leder till. Denna rikedom förklarar delvis varför det önskade mottagandet i dag i stor utsträckning fortfarande uteblivit. Kyrkorna klarar uppenbarligen inte av att hålla jämna steg med samtalen. Vi lever i en tid som är mycket ekumeniskt kreativ, och den måste vi utnyttja flitigt, hur mycket man än kan vänta sig att de frön som sås endast långsamt kommer att bära frukt i kyrkorna och församlingarna. Det viktiga är att vi inte slutar upp att tänka på mottagandet, och att vi samtidigt arbetar på det.

III. Relationerna till Kyrkornas Världsråd.

Strax efter Enhetssekretariatets grundande i juni 1960, inom ramarna för förberedandet av Andra Vatikankonciliet, ägde redan i september 1960 ett hemligt möte rum mellan Enhetssekretariatets förste ordförande och Kyrkornas Världsråds dåvarande generalsekreterare. Kyrkornas Världsråd har senare hjälpt Kyrkornas Världsråd mycket vid inbjudandet av observatörer till Andra Vatikankonciliet, och sände också observatörer själva. Dessa förberedelser gjorde det möjligt för Kyrkornas Världsråds centralkommitté att i januari 1965 inbjuda den romersk-katolska kyrkan till ett samtal. Kardinal Bea antog inbjudan i den romersk-katolska kyrkans namn i samband med sitt officiella besök på Kyrkornas Världsråds generalstab i februari 1965. Även här tillsattes först en gemensam arbetsgrupp, som skulle avgränsa samtalets ämnen och metoder. Sedan detta första arbete klarats av, omformade man den blandade arbetsgruppen och gav den i uppgift att sporra och leda hela samtalet och samarbetet mellan Kyrkornas Världsråd och den romersk-katolska kyrkan. Sedan dess har samarbetet utvecklats allt mer.

a. För att ge en konkret uppfattning om detta samarbete, kan vi börja med att se på den romersk-katolska kyrkans deltagande i Kyrkornas Världsråds sjätte plenum. Till att börja med försökte Enhetssekretariatet 1981 väcka intresse för detta plenum med ett brev till de romersk-katolska biskopskonferenserna, i vilket man också bad om de katolska kristnas förböner. Dessutom har Enhetssekretariatet sammankallat två egna inomkatolska träffar för att studera två grundläggande frågor från Vancouver. Den första sammankomsten gällde mötets huvudtema ”Jesus Kristus, världens liv”. Dess resultat kom delegaterna till del genom Kyrkornas Världsråd. Den andra sammankomsten gällde dokumentet ”Mission och evangelisation”. Även här vidarebefordrades resultatet till delegaterna.

Vid själva mötet i Vancouver deltog 20 romersk-katolska observatörer från 14 länder – biskopar, präster, ordensfolk och lekfolk.

b. En annan sida av den romersk-katolska kyrkans samarbete med Kyrkornas Världsråd är det arbete som utfördes av 12 katolska teologer, vilka – om än bara i sitt eget namn – sedan omkring 15 år samarbetar med kommissionen ”Tro och kyrkoförfattning”. Denna kommission framlade för mötet i Vancouver det så kallade Limadokumentet med titeln ”Dop, Nattvard och ämbete”. Mötet mottog det mycket öppet och betonade därvid att sökandet efter konkreta vägar till en synlig enhet numera borde upplevas som mycket angeläget, ty genom detta dokument framställdes enhetsfrågan på ett nytt sätt, i och med att man betonade att enheten allra först är att söka i trons enhet, och i och med att man fäste uppmärksamhet vid det förhållandet att bekännelsen till en helig, allmännelig (katolsk) och apostolisk kyrka ingår i den apostoliska trosbekännelsen.

Det är naturligtvis viktigt att Limadokumentet studeras och tas emot. Därför har det tillställts Kyrkornas Världsråds medlemskyrkor med en bön att besvara frågan i vilken mån detta dokument återspeglar respektive kyrkas tro, och vilka konsekvenser detta dokument kan få för deras liv, vittnesbörd och förhållande till andra kyrkor. Den romersk-katolska kyrkan å sin sida tillställde biskopskonferenserna och de romersk-katolska teologiska fakulteterna i hela världen Limadokumentet för ställningstagande. Man skall sörja för att syntesen av de ställningstaganden som gjorts tillställs de ansvariga för kommissionen ”Tro och vittnesbörd”.

c. Sedan kommer samarbetet på det sociala området, som pågått i cirka 13 år inom ramarna för den så kallade SODEPAX-kommissionen. Som namnet anger handlade det om samarbete på samhälls- och utvecklingsproblemens så aktuella områden. Denna kommission fungerade som kontaktorgan mellan den påvliga kommissionen ”Iustitia et Pax” och Kyrkornas Världsråds motsvarande organ. 1980 upphörde denna samarbetsform enligt överenskommelse av båda parterna, och i stället tillsattes en ny rådgivande grupp, ”Socialt tänkande och handlande”. Från romersk-katolskt håll deltar i denna den påvliga kommissionen ”Iustitia et Pax”, det påvliga rådet ”Cor Unum”, det påvliga rådet för lekmän och Enhetssekretariatet. Som redan sagts är området ytterst viktigt och aktuellt, varför upplösandet av SODEPAX kom att beklagas. För att förstå orsakerna till att så skedde måste man vara medveten om svårigheterna med ett sådant samarbete mellan Kyrkornas Världsråd och den romersk-katolska kyrkan. Dessa svårigheter beror framför allt på de båda parternas olika uppbyggnad. Den romersk-katolska kyrkan är just en kyrka med läroansvar och pastoralt ansvar. Kyrkornas Världsråd å andra sidan är bara ett råd av kyrkor, och har av medlemskyrkorna fatt rätt stor frihet att ägna sig åt politiskt experimenterande och engagemang. Kyrkornas Världsråd har därför en tendens att på egen hand göra politiska uttalanden om brännande frågor, medan den romersk-katolska kyrkan hellre ägnar sig åt grundläggande etiska analyser.

d. Vid sidan av de redan nämnda områdena förekommer många kontakter och mycket samarbete mellan Kyrkornas Världsråd och den romersk-katolska kyrkan i fråga om humanitär hjälpverksamhet, undervisning, lekmannaapostolat, dialog med icke-kristna och dialog med icke-troende. Aven om den romersk-katolska kyrkan inte är medlem i Kyrkornas Världsråd, så

har den mer än en gång rådfrågats av Kyrkornas Världsråds ledare. Kyrkornas Världsråd förväntar sig i själva verket mer samarbete från den romersk-katolska kyrkan än från en del av sina egna medlemskyrkor.

e. Ytterligare några ord om den blandade arbetsgruppen. Som redan sagts har denna till uppgift att leda och stimulera hela dialogen och samarbetet. Därför framlägger den då och då en samlad rapport, som fungerar både som bokslut och program. I Vancouver framlades den femte av dessa rapporter. Gruppen har dock även enskilda uppgifter. De första åren fördes under dess beskydd ett samtal om det teologiska ämnet ”Kyrkans allmännelighet och apostoliska natur”. Gruppen har också ägnat sig intensivt åt den viktiga frågan om det gemensamma vittnesbördet, och publicerade därför 1981 en andra upplaga av ett dokument med gemensamma grundsatser. Vad beträffar programmet för de kommande åren, så nämner den ovan nämnda femte rapporten framför allt tre frågor: det gemensamma vittnesbördet, enhetens problem och problemet med den ekumeniska bildningen och utbildningen.

f. Den dialog och det samarbete, som här.presenterats i korta drag, stöds och bejakas från romersk-katolskt håll på allra högsta nivå. I det personliga budskap, som påven Johannes Paulus II med anledning av Kyrkornas Världsråds möte i Vancouver sände till Kyrkornas Världsråds generalsekreterare Philip Potter, försäkrade påven att han följde mötet med sitt pastorala intresse och i bönens samhörighet. Han betygade sin förhoppning och önskan att mötet i Vancouver skulle leda till ytterligare framsteg på vägen mot den fullständiga enhet som alla kristna längtar efter. I denna anda inbjöd han över radion alla katoliker, ”här närvarande eller kringspridda i världen”, att i sina förböner ta med framgångar för mötet:

”Må Herren Gud välsigna och hjälpa mötets arbete, på det att det enligt hans vilja må tjäna den viktiga frågan om enhet och fred mellan de kristna och i hela den mänskliga familjen.” I samma riktning går det besök som påven avlade hos Kyrkornas Världsråd i juni 1984. Som bekant hade Paulus VI avlagt det första besöket av detta slag. Detta års besök föranledde dock ett stort upplagt programtal, där den romersk-katolska kyrkans hela dialog och samarbete med Kyrkornas Världsråd presenteras mycket positivt och konstruktivt.

IV. Omsorgen om det ekumeniska arbetet inom den romersk-katolska kyrkan.

Vi sade i början av detta föredrag att den romersk-katolska kyrkans inträde i den ekumeniska rörelsen i och med Andra Vatikankonciliet inte skall uppfattas bara som ett beslut på toppnivå. När Andra Vatikankonciliet högtidligt förklarade att omsorgen om enhetens återupprättande är en angelägenhet för hela kyrkan, både de troende och herdarna (det ekumeniska dekretet, nr 5), så mobiliserade det på sätt och vis hela kyrkan och alla hennes medlemmar i ett uppbåd för enheten. Efter Andra Vatikankonciliet gäller det nu att omsätta detta i praktisk handling. Detta utgör en stor del av Enhetssekretariatets hela arbete. Detta låter sig i sitt arbete styras av följande övertygelse: Den egentliga verksamheten sker i de lokala kyrkorna. Enhetssekretariatet kan visserligen ange riktlinjer, försöka stimulera verksamheten och bistå med råd, men det omedelbara ansvaret ligger hos biskopskonferenserna, stiften och församlingarna.

Först och främst utfärdade Enhetssekretariatet mer detaljerade riktlinjer. En första del av det så kallade ”ekumeniska direktoriet” publicerades 1967 och gäller skapandet av den ekumeniska kommissionen, frågorna om den gemensamma bönen, det ömsesidiga erkännandet av varandras dop, tillträde till nattvarden och så vidare. En andra del kom ut 1970 och handlade uteslutande om den ekumeniska verksamheten på det akademiska området. Samtidigt kom också dokumentet med grundsatser om den ekumeniska dialogen.

Vad beträffar den svåra interkommunionsfrågan, så kom 1972 en särskild instruktion om ”andra kyrkors medlemmars tillträde till kommunion i den romerskkatolska kyrkan”. Redan titeln anger de snäva gränser som den romersk-katolska kyrkan uppställer för den så kallade interkommunionen – det handlar alltså inte om ett gemensamt nattvardsfirande, utan bara om tillträde till romersk-katolsk kommunion under vissa bestämda förutsättningar.

1975 kom slutligen ett sista dokument: ”Det ekumeniska samarbetet på regional, nationell och lokal nivå”. Här presenteras hela rikedomen av möjligheter till gemensam bön och samarbete, som föreligger på de olika nivåerna. Här förtydligas bland annat också frågan om de romersk-katolska biskopskonferensernas medlemskap i kyrkornas så kallade kristna eller nationella råd, respektive arbetsgemenskaper. Det betonas att biskopskonferenserna själva är ansvariga för beslutet om ett sådant deltagande, medan Enhetssekretariatet kan vara till hjälp med sin erfarenhet. I dag är redan mer än 25 biskopskonferenser medlemmar av sådana råd. De konkreta situationerna är ju alltid mycket olika, men allmänt sett kan man nog säga att knappast något land har uttömt alla de möjligheter som detta dokument klargör.

Enhetssekretariatet anser det vara en viktig uppgift att sörja för att den romersk-katolska kyrkans centrala lednings (kurians) hela verksamhet inspireras och bärs upp av enhetstanken. För detta ändamål finns sedan 1972, på de olika Romorganisationernas sekreterarnivå, den så kallade koordineringskommissionen som träffas omkring tre gånger om året under Enhetssekretariatets ordförandeskap för att tala om det som hänt på det ekumeniska området och om den ekumeniska dialogens resultat.

För att främja det ekumeniska arbetet på lika nivå finns flera olika initiativ. Det första är det ständiga informationsutbytet. I detta syfte har hela den romersk-katolska världen delats upp mellan Enhetssekretariatets ständiga medarbetare, för det mesta efter språkområde, så att varje ekumeniskt skeende i de olika länderna följs och så att Enhetssekretariatet kan hålla kontakt med dessa skeenden.

Detta ändamål tjänas också av den redan i början nämnda publikationen som kommer ut fyra gånger om året på engelska och franska (Information Service respektive Service d’Information) med löpande information och dokumentation.

Särskild uppmärksamhet ägnas på samma område förberedelserna för världsböneveckan, och själva veckan. Som bekant förbereds sedan 1967 det hit hörande materialet – ämnet och läsningarna – tillsammans med Kyrkornas Världsråds avdelning för tro och kyrkoförfattning. Detta tillställs då från vår sida biskopskonferenserna och deras ekumeniska kommissioner i hela världen, så att de kan anpassa och sprida det i sina egna trakter. Dessa organ redogör sedan inför Enhetssekretariatet för hur veckan avlöpt. 1972 gjorde Enhetssekretariatet i samarbete med Kyrkornas Världsråd en enkät om hur världsböneveckan avlöpt. Resultatet blev mycket glädjande: bortsett från några västländer gör detta initiativ goda framsteg och sprids allt mer.

Ett osedvanligt initiativ som förverkligas då och då är de internationella sammankomsterna med de ekumeniska kommissionernas delegater. Enhetssekretariatet har hittills organiserat tre sådana sammankomster (1967, 1972 och 1979). Dessa sammankomster ger framför allt deltagande tillfälle till ett stimulerande och fruktbart utbyte på global nivå. De ger Enhetssekretariatet tillfälle att informera sig om det ekumeniska arbetet i olika länder och deras problem. Å andra sidan erbjuder Enhetssekretariatet delegaterna information om arbetet på internationell nivå, vilket är mycket nyttigt för att vidga de lokala horisonterna. Nästa sammankomst är utsatt till april 1985.

Vi har utgått från att meningen med denna information är att presentera det som Herren Gud utför genom den ekumeniska rörelsen för att leda sitt folk till den fullständiga enheten. Till slut kan vi därför i tacksamhet bekänna med profetens ord: ”Herrens arm är icke för kort”, för att så småningom befria oss från följderna av splittringens synd (jfr Jes. 50:2) och föra oss till en fullständig enhet i Kristus och genom Kristus. Man kan kanske tillfoga: Vägen är visserligen lång, men som kristna tror vi att den helige ande verkar.