”Invandrarkyrkan” och ”Kyrkostaten”

Signum har utkommit i tio år. Det finns inga särskilda skäl till vare sig återblick eller framtidslöften.

Vi skall här endast belysa några teman som varit med oss från början och där man kan reflektera över utvecklingen.

”Invandrarkyrkan”

60-talet var det stora invandringsdecenniet, vilket i grund förändrade katolska kyrkan i Sverige. Genom beslut 1967 och 1972 inskränktes starkt den utomnordiska invandringen. I början av 70-talet utgjorde nordbor två tredjedelar av de utländska medborgarna och de utrikes födda, vilka också i fortsättningen fritt skulle kunna röra sig över gränserna i kraft av den gemensamma nordiska arbetsmarknaden. Mycket tydde på att den nordiska dominansen snarast skulle komma att öka bland invandrarna.

Inom den katolska kyrkan menade (kanske hoppades) många att den snabba tillväxten skulle vara över, att en tid av institutionell konsolidering och naturlig krympning av den katolska menigheten genom assimilering nu skulle vidta. Andelen av katoliker i landet som var svenska medborgare ökade sannolikt åren kring 1970. Siffrorna för förrättningar och gudstjänstdeltagande låg under samma tid på en jämn eller i vissa fall vikande nivå.

Utvecklingen blev emellertid en helt annan. Den nordiska invandringen stagnerade och samtidigt kom en betydande flyktingström, från Latinamerika, från Främre Orienten, senare från Polen. Därtill indier utdrivna från Uganda, båtflyktingar från Vietnam. I dag är nordborna endast hälften av utländska medborgare och obetydligt mer av utrikes födda. För katolska kyrkan kom det en ny tillväxtfas. På tio år har antalet katoliker i landet sannolikt ökat.med bortåt 50 %.

Åter ökar den andel av katolikerna som är utländska medborgare. Allt fler är relativt nyinvandrade till Sverige. Förhoppningar om en tid av konsolidering och ”försvenskning” av katolska kyrkan har gäckats av den förnyade invandringen. För tio år sedan vände sig många katoliker mot talet om ”invandrarkyrka”, men i dag är realiteterna sådana att det är lika aktuellt som någonsin tidigare.

Under 80-talet har en rad nya kyrkor och andra lokaler byggts eller byggts ut runt om i landet. Ett uppdämt behov visar sig i att siffrorna nu också visar uppåt i takt med invandringen. Vi kan också konstatera att siffrorna för konversioner åter är på den tidigare högsta nivån från åren kring 1960. Därmed balanseras i någon mån invandringen av en ökning av det svenska segmentet i kyrkan.

Signum har i tio år insisterat på att religionen och religionsgemenskaperna borde få rimligare villkor, och inte längre vara den sektor av samhälleligt liv, där invandrarpolitikens mål om valfrihet och jämlikhet inte alls har realiserats. Villkoren för kyrkorna är ofta svårförståeliga för invandrare som positivt upplever att de i alla andra hänseenden erbjuds lika chanser och samma service som infödda svenskar. Här har delvis ett genombrott skett i offentliga utredningar och i opinionsbildning, men ännu knappast alls i praktisk politik.

”Kyrkostaten.”

Kyrkostaten är sedan länge avskaffad och i den stora överenskommelsen mellan den italienska staten och katolska kyrkan (även med valdenser/metodister och judar) försvann de sista ekonomiska regleringar som hade med dess försvinnande att göra. Statskyrkosystemet är från våren 1985 definitivt avvecklat i Italien, liksom tidigare skett i Spanien med diktaturens fall. I båda länderna i fullt samförstånd mellan stat och kyrka.

Men när man tagit del av de fyra frågor som biskop Palmqvist magistralt riktade till de politiska partierna kunde man förstå, att segrarna i stat-kyrka-frågan inte endast uppfattar utfallet som ett befästande av statskyrkan, utan snarast som ett etablerande av ”kyrkostaten”. I vilket annat europeiskt land skulle en biskop från den nationella kyrkan kunna ställa sådana krav till de politiska partierna utan att bli utskrattad eller förhånad? Republiken Irland möjligen.

Biskop Palmqvist önskar en försäkran om att statskyrkosystemet inte förändras, utan får något slags kulturminnesskydd.

Mest häpnadsväckande är givetvis arrogansen, segrarens övermod, i den fjärde frågan där Palmqvist påstår att Svenska kyrkan på grund av för små statsbidrag inte är ”jämställd” med andra samfund. En sådan utmaning skulle knappast ha varit möjlig under den tid då stat-kyrka-frågan var under prövning och man höll fast vid tanken att en reform skulle leda till större reell jämlikhet.

Alltså: genom kyrkoförsamlingarnas beskattningsrätt har Svenska kyrkan flera miljarder i inkomster. Detta gör att de rena statsbidragen i relation till skattemiljarderna blir något mindre än statsbidragen till övriga samfund i förhållande till deras frivilligt insamlade medel. För Palmqvist och kyrkostaten är dock församlingsskatten endast en obligatorisk medlemsavgift. Den har dock den egenheten att inget annat samfund över huvud kan ta ut en sådan medlemsavgift, inte minst på grund av Svenska kyrkans folkbokföringsmonopol. Vi förstår att situationen är olidlig: det årliga statsbidraget till katolska kyrkans verksamhet bland hundratusentals invandrare är faktiskt något större än statens kostnader för det årliga kyrkomötet.

Det är kyrkostatens tillskyndare som också försvarar Svenska kyrkans medlemskap grundat på arv, inte på dop, som ett genuint uttryck för evangeliets bud. Denna lära har den egenheten att det inte går att få andra samfund att omfatta den, eftersom inget annat samfund har de yttre möjligheterna att ansluta människor i kraft av deras härstamning. Endast Svenska kyrkan kan genom ett världsunikt folkbokföringssystem tillämpa ett sådant medlemskap. Skulle verkligen det svenska folkbokföringssystemet vara ett oersättligt uttryck för Guds förekommande nåd?

Det alldeles osannolika spektaklet fortsatte med att biskop Palmqvist sammankallade en presskonferens för att utdela betyg åt de politiska partierna. Endast Centerpartiet befanns i allo ha bestått provet och reservationslöst stött kyrkostaten.

I samband därmed framställdes de hittills mest verklighetsfrämmande påståendena i kyrkostatstillskyndarnas kampanj.

”Under 1970-talet fanns en enighet om att med statens stöd till Svenska kyrkan och övriga trossamfund borde uppnå jämlikhet.” Javisst, frånsett kyrkostatstillskyndarna som lyckades omintetgöra förslagen både från 1972 och 1978, fanns det en stor enighet, uttryckt i de två slutbetänkandena, SOU 1972:36 och 1978:1. Villkoren mellan Svenska kyrkan och de övriga samfunden borde bli mer jämlika. Men detta skulle främst ske genom att Svenska kyrkans folkbokföringsmonopol avskaffades och ett uppbördssystem för medlemsavgifter tillskapades som skulle kunna användas också av andra samfund som så önskade.

Ett sådant system beskrevs i SOU 1972:3 s 100-102 och mer ingående i bilaga 8 i SOU 1972:237 s 69-96 som ”registreringssystem för Svenska kyrkan och andra trossamfund”. Fördelningen av statsbidragen (som man 1972 tänkte sig betydligt större än dagens) föreslog man verkställd av ett ”Trossamfundens samarbetsråd enligt normer som man kan enas om” (SOU 1972:36 s 136). En vacker tanke från en svunnen tid!

1978 års förslag avsåg endast att lösa förhållandet mellan Svenska kyrkan och staten och lämnade i stort andra samfund utanför. Detta till trots sägs i Allmänna överväganden om församlingsregistrering (och den därtill direkt knutna uppbörden av församlingsavgifter): ”Därav följer att förslag rörande en framtida församlingsregistrering skall anpassas till Svenska kyrkans behov av personregistrering. Den tekniska lösningen som sådan bör emellertid kunna utnyttjas inte enbart av Svenska kyrkan. Den övergripande inriktningen av arbetet med stat-kyrka frågan innebär nämligen att man bör sträva efter tekniska lösningar som är så allmängiltiga att de i stora drag kan utnyttjas även av andra trossamfund.”

Att biskop Palmqvist har läst 70-talets utredningar är sannolikt. Helt visst är att han litar på att de som svarar på hans ”frågor” inte har gjort det. Den jämlikhet som det på 70-talet rådde en viss enighet om (biskop Palmqvist och kyrkostatens tillskyndare var aldrig eniga), gällde alltså jämlikhet i möjligheten att få uppgifter om sina medlemmar och att, om så önskades, ta ut medlemsavgifter efter samma system som föreslogs för Svenska kyrkan.

Inte i någon offentligt betänkande företräddes uppfattningen att Svenska kyrkan skulle behålla beskattningsrätten i kraft av folkbokföringsmonopolet och att jämlikheten låg i att därtill staten utdelade bidrag till Svenska kyrkan och övriga trossamfund i relation till vad skatten resp. de frivilliga gåvorna hade inbringat. I samband med Svenska kyrkans nya strukturer har verkligen statsbidragen minskat. Några kanske tycker att församlingsskatten också skulle kunna räcka till kyrkomötet.

Däremot har statsbidraget till övriga samfund de senaste tio åren inte ökat i takt med inflationen och relativt långt mindre än Svenska kyrkans skatteintäkter.

Biskop Palmqvists frågor till partierna är utmanande, men det resonemang som de motiveras med är exempellöst i sin brist på verklighetsförankring.

Det ovanstående är skrivet i djup besvikelse och bitterhet. Statskyrkoprivilegierna är efter något årtiondes förhoppningar om en utlovad jämlikhetsreform så befästa att anspråk kan ställas på de politiska partierna av ett slag som är omöjligt i andra västliga demokratier. Man kan väl föreställa sig vad de politiska satirikerna i italiensk press skulle ha gjort av en påvlig utfrågning och betygsättning av företrädarna för det politiska livet.

Inga protester?

Självfallet förstår vi att övriga biskopar är generade över sådant oförblommerat maktspråk. Men inte ens Krister Stendahl har då detta skrivs uttalat sig i just denna fråga. Inte heller är det någon risk att partierna (utom Centerpartiet) tar intryck av maningarna att fortsätta på kyrkostatens väg.

Men borde inte denna dokumentation av hur segrarna uppfattar den nya situationen ändå leda till ordentliga protester från politikerna? Och inte minst, borde inte denna uppvisning av ambitioner att vrida klockan tillbaka, få frikyrkofolket att i större utsträckning gå ur en kyrka, bland vilkas högsta företrädare sådana finns, som utan krus jämställer skatteinkomster med frivilliga gåvor?

Ett omdöme kan vi helt dela med biskop Palmqvist: ”De övriga partierna (utom Centerpartiet) har tydligen inte insett konsekvenserna av sitt beslut.”