En storslagen svordom

Det är inte lätt att provocera i postmodernismens tidevarv när ’anything goes’ och ingen har mer rätt än någon annan. Men skam den som ger sig. Lars Melin, docent i svenska vid Stockholms universitet, gör i sin senaste bok ett allvarligt försök att provocera sina läsare genom att basunera ut sina egna tankar om en universellt giltig kristen tro. En ren skändlighet kan det tyckas, nästan som att svära i kyrkan. Mycket riktigt heter också boken Svära i kyrkan. Om vetande, tro och flummande. Melin går till storms mot det som han uppfattar som flumteologi och torgför själv en religion som han anser vara giltig för alla människor, i alla tider. Frågan är förstås hur pass övertygande hans erbjudande visar sig vara.

Melin skriver snabbare än sin egen skugga. I ett hisnande tempo leds läsaren genom frågeställningar som tiderna igenom sysselsatt kristna tänkare. Boken är ett slags försvar för, eller kanske snarare introduktion till, klassisk kristendom. Författaren söker uttryckligen vara något av en nutida Chesterton. Utan att det blir ytligt eller långrandigt gör han läsaren bekant med så vitt skilda ämnen som sakramentallära, kristologi, sociallära och medvetandefilosofi och mycket, mycket mer. Melin redogör för de olika föreställningarnas innebörd och framhåller deras konsekvenser i den religiösa sfären. Allt detta får sig läsaren till livs på ett både lättbegripligt och rentav underhållande sätt. Eller, som står att läsa på bokens baksida: ”Svära i kyrkan är rationell – dvs anti-flum och spirituell – men mer underhållande än andlig.”

Boken har fem tematiska avdelningar, som i sin tur består av flera underkapitel centrerade kring varsin fråga. Varje fråga ägnas oftast bara ett par, tre sidor. I den första avdelningen, ”Tro”, ligger fokus på renodlat teologiska spörsmål. Visst kan den kristna tron ibland tyckas paradoxal, framhåller Melin. Men det är den inte ensam om; det är något som kännetecknar tillvaron i stort. För att nämna ett exempel: Tänk bara på hur vi inrättar sociala regler för att underlätta umgänget människor emellan. Samtidigt är det dessa regler som, om de överbetonas, gör mänskligt umgänge så stelt och livlöst. Just genom sina paradoxer visar kristendomen på ett av tillvarons grundvillkor.

I rask takt presenteras sedan sådant som tolkningar av Guds avsikt med frälsningshistorien, grunderna för biblisk texttolkning, samt resonemang kring mirakelberättelsernas eventuella relevans. Melin ger ett intressant förslag på hur utsagan att Gud är kärlek bör tolkas; nämligen i stil med att Gud är relation, inräknat alla de komplikationer som relationer innebär redan oss människor emellan. Ty konstigt nog kan ju själva kärleken till nästan orsaka svåra problem. Kyrkliga snällister har en tendens att urvattna budskapet om Guds kärlek till meningslös jolmighet. Så bör det dock inte vara. Kärleken är, som vi alla vet, ”allt annat än lätt”. Melin är heller inte sen att framhålla att den kristna tron är ljus och livsbejakande. Ofta har den anklagats för att vara en börda på människors axlar. Men kristendomen handlar först och främst om upprättande och helande, inte om synd och skuld. Detta, och mer därtill, avhandlas i bokens första avdelning.

Temat ”Tro” leder över till ”Veta”, en avdelning vars rubrik talar för sig själv. Läsaren får här bland annat stifta bekantskap med olika aspekter av evolutionsteorin. Vad Richard Dawkins, eller dennes religiösa motsvarighet, kreationisterna, än må säga, så menar Melin att evolutionsteorin är förenlig med kristendomen. Även frågan om människans fria vilja blir föremål för en ganska ingående diskussion.

I ”Flumma” bjuds läsaren därefter på en glödande kritik av postmodernismen och det nya slags religionsutövning som författaren ser som en följd av denna. Det framhålls att de bibliska texterna har uppkommit i andra sammanhang än vårt eget och att den insikten måste prägla tolkningen av Bibeln. Av det följer bland annat att det inte finns några enkla, entydiga svar på hur evangelierna ska appliceras på sociala och politiska frågor. Lättvindiga tolkningar, byggda mer på löst tyckande än på vetande, kan här göra stor skada. Under rubriken ”Tycka” driver författaren bland annat tesen att evangelierna snarast behandlar den enskilda människans sociala samspel med andra på individuell nivå. Så även om det inte helt går att hålla isär tro och politik, bör man vara försiktig med att blanda ihop dem för mycket med varandra, menar Melin. Skarpsinnigt framhåller han dessutom hur politiska ideologier inte sällan är just ideologier; abstrakta resonemang utan rotfäste i den mänskliga personen. Kyrkans sociallära måste däremot alltid utgå från de konkreta, enskilda personerna.

I bokens sista avdelning, ”Göra”, förs slutligen en intressant diskussion kring moralens uppkomst. Var kommer moralen ifrån? Finns den inskriven i världsordningen eller är den skapad av människan själv; en social konstruktion? Uppfattningarna är legio, men vissa är vanligare än andra. Somliga menar att moralens framväxt hänger samman med att den ger evolutionära fördelar, medan andra ser den som en sorts överenskommelse människor emellan. För den religiösa människan står ytterligare en förklaring öppen. Nämligen att Gud har skapat människan och utrustat henne med fri vilja och ett samvete för att kunna skilja mellan gott och ont.

Förutom av det medryckande språket underlättas läsningen av författarens jordnära och inte sällan rent geniala exempel, hämtade ur vardagslivet. Boken lider emellertid av ett paradoxalt problem. Den fina språkbehandlingen förleder ibland författaren att ryckas med av sin egen språkfärdighet, till men för stringensen i resonemangen. Ibland liksom uppslukas själva frågeställningen av alla fyndiga uttryckssätt och, på sina håll, av onödigt stöddiga formuleringar. Efter läsningen av somliga kapitel frågar man sig vad texten egentligen handlade om. Som vid kapitlet om bön. En text som till hälften utgörs av en uppräkning av skilda faktorer som gör den mänskliga tillvaron osäker. Varefter klämkäckt konstateras att vi lever av nåden. Alldeles i slutet av kapitlet, på några få rader, framhålls att nåden utgör en grundförutsättning för bönen. Men vad bön egentligen innebär dryftas knappast alls.

Svära i kyrkan är inte i första hand argumentativ. Den går mer ut på att formulera kristna svar på samtida frågor än att visa att svaren håller. Några kapitel i boken är dock av mer argumentativ karaktär. Men det är inte alltid det blir så lyckat. I kapitlet om underverk diskuteras Marias jungfrudom. Melin framhåller att denna är central för kristen tro, något som inte kan kompromissas med. Men sedan blir det märkligt. Han verkar mena att Gud själv enligt kristen tro är Jesu biologiske far. Om det inte var Gud som befruktade Maria, vem var det i så fall då? Ja, förmodligen Josef. Men ”hur blir det då med Jesus? Har han gudomligt påbrå på fädernet eller inte?” utbrister Melin handfallet (s. 30).

Men jesus är väl knappast någon hâlfta-hâlfta, som västgöten säger om sin bricka med hälften mos och hälften strips. Enligt traditionell kristen tro är Jesu gudomliga och mänskliga naturer oskiljaktigt förenade, utan sammanblandning eller förvandling. Jesus är alltigenom mänsklig, och han erhåller sin mänskliga natur i dess helhet från Maria. Gud Fader har inga biologiska arvsanlag. Jungfrufödseln är förvisso central, men knappast av det skäl som Melin nämner.

Hur skall då boken i sin helhet bedömas; vilket blir dess slutbetyg? Det beror på Melins egna anspråk. Om han har ämnat att framträda som en apologet med mål att slutgiltigt besegra flumteologin har han misslyckats. Men om han har velat skriva en tankeväckande bok för dem som vill börja bekanta sig med kristen tro har han lyckats väl. Utan vare sig fackspråk eller krav på förkunskaper får läsaren en välformulerad och ganska omfattande introduktion till den kristna tankevärlden. Att boken genom sina provocerande formuleringar ger mersmak till ett fördjupat teologiskt studium är förstås endast positivt.