En tankeställare på Pepparholmen

Tisdagen den 7 september 1999 firade ett antal präster ur den danska och den svenska folkkyrkan nattvard på den nya, av männi-skan skapade ön Pepparholmen i Öresund. Meningen med ceremonin var att manifestera samhörigheten också andligen mellan de länder som tidigare betraktat varandra med stor misstänksamhet, en gång till och med som arvfiender. Om denna gudstjänst finns bara gott att säga. Majoriteten av de båda befolkningarna är ju lutheraner av olika schatteringar. Som ledningen för brokonsortiet meddelat är det fritt fram för andra trosriktningar att göra något liknande.

Vad som föranleder följande reflexion över händelsen är att gudstjänsten avslutades med att domprosten i Lund Anders Svenningsen hällde ut det som var kvar i nattvardskalken i Pepparholmens sand. Detta skedde uppenbarligen i akt och mening att välsigna den nya jorden, och handlingen skulle på katolskt håll närmast motsvaras av att man stänkte vigvatten.

Domprostens symboliska gest, förvisso utförd i goda avsikter, blixtbelyser samtidigt ett ekumeniskt problem, nämligen frågan om eukaristins innebörd i olika kristna kyrkor.

Varför kan man inte sätta sig över århundraden av missförstånd och fira gemensam nattvard som medel att nå målet, full kristen enhet? Hade en katolsk präst medvetet handlat likadant med de överblivna nattvardshåvorna, kyrkans högsta skatt, som domprosten i Lund, då hade han automatiskt exkommunicerats av sin egen kyrka med en exkommunikation som bara den apostoliska stolen kan lösa någon ifrån (canon 1367). Den som avfärdar detta faktum genom att relativisera den till en fråga om olika historiska utvecklingslinjer har inte förstått allvaret i religiösa övertygelser. Enligt urkyrkans praxis sparade man det överblivna vid eukaristin, därför att man skulle bära ut gåvorna (utan ny konsekration) till sjuka, fängslade, ja, vanliga kristna fick ta med sig det invigda nattvardsbrödet hem för att kunna börja vardagarna den kommande veckan med den heliga kommunionen. Känd är berättelsen om gossen Tarsicius (200-talet i Rom) som hellre lät sig slås ihjäl än visade för nyfikna hedningar vad han hade i en påse om halsen, nämligen Kristi lekamen.

I östkyrkan kunde det visserligen ännu under tusentalet hända att man begravde det överblivna nattvardsbrödet under liturgiska former, lika högtidliga som vid flyttandet av helgonens kvarlevor. Men detta gjordes just av respekt för Kristi förblivande närvaro, eftersom man där använde syrat bröd som inte tålde längre tids förvaring. I nuvarande ortodox praxis läggs alltid det invigda brödet, i synnerhet om det blivit torrt, i konsekrerat vin, innan det räcks åt de troende, och ortodox tro på Kristi substantiella närvaro är lika realistisk, även om man inte har dogmatiserat denna övertygelse lika eftertryckligt som i den latinska kyrkan. Vi vet hur den specifika kulten av hostian uppstod i västkyrkan vid ungefär samma tid. Katolikerna går i procession med det heliga Sakramentet och flera koncilier har högtidligt fastslagit att de invigda nattvardselementen är tillbedjansvärda också efter mässan. Detta är enligt katolsk övertygelse en form för Kristi närvaro på jorden som Gud-med-oss. Andakten inför tabernaklet är ett väsentligt inslag i katolsk fromhet, och på många håll är den invigda hostian utställd i monstrans hela dagen för tillbedjan, som till exempel i kyrkan Sac-ré-Coeur i Paris. Flera berömda konvertiter, bland dem Niels Stensen och Maria Elisabeth Hesselblad, upplevde sin omvändelse under en Kristi lekamens-procession.

Det var först de protestantiska reformatorerna på 1500-talet som förnekade att Kristi närvaro fortsatte i de konsekrerade nattvardselementen. Den verkliga och egentliga kristusnärvaron lokaliserades till ordet. Vad som för en luthersk domprost var en akt av pietet och välsignelse skulle för en väluppfost-rad katolik framstå som värsta sortens helgerån. Hur man än vänder på saken är detta en ekumenisk svårighet. Olika förklaringar, som den att en luthersk nattvard bara är en symbolhandling medan en katolsk mässa innehåller Kristi kropp och blod substantiellt och reellt, leder ju inte vidare och skulle förmodligen väcka irritation hos många lutheraner. Olika praxis är faktiska uttryck för olika övertygelser. Enligt principen lex orandi lex credendi är den faktiskt utövade liturgin en viktig källa till ett samfunds trosövertygelser.

Denna olikartade praxis måste rimligtvis klarläggas. Båda lärorna kan ju inte samtidigt vara lika sanna, vilket Niels Stensen framhöll. Att i bästa välmening uppmana folk att gå till så kallade vilda interkommunioner ökar bara förvirringen om trons centrala hemligheter. Ingen tjänar på att andra kristnas samveten kränks. Ändamålet helgar inte medlen.