En teologisk regnbåge

Den franske tonsättaren, ornitologen, organisten och pedagogen Olivier Messiaen (f. 1909) dog för en kort tid sedan. Därmed har en av den västerländska samtidens mest profilerade kulturpersonligheter och mest betydande musikskapare gått ur tiden.

”Klyftan mellan evangelium och kultur är utan tvekan vår tids tragedi”, skrev en gång påven Paulus VI. Det är inte säkert att förbindelsen mellan den kristna tron och kulturen etableras bäst i en enhetskultur, och förmodligen var det inte det påven menade. Och om tron skall ta sig en artistisk form, så ligger det i själva formens natur att den blir gränsöverskridande, ibland till och med provocerande för den fromma smaken. Men utan konstnärligt uttryck blir den kristna tron inte riktigt närvarande i människornas liv. Och den kan inte fortleva som väsentlig faktor utan krävande artistiska uttryck. En kyrka som bara beledsagar sina mysterier med lättsjungna visor och förmedlar sitt budskap via hemmalärda trubadurer dömer sig själv till betydelselöshet. Form och innehåll har med varandra att göra, även om det är svårt att reda ut i ord exakt hur.

Messiaen var den mest teologiskt artikulerade bland tonsättarna i modern tid. Han representerade med sitt musikskapande en syntes mellan katolsk tro och stor kulturell insats av ett slag som är ovanlig. Dessutom skapade han musik på ett oefterhärmligt vis; han bildade aldrig skola och strävade aldrig efter att göra det (men många har tagit betydande intryck: Karlheinz Stockhausen, Pierre Boulez, Iannis Xenakis och andra). Och hans musik har visserligen nått stora lyssnarskaror, men bland sakförståndiga är den ingalunda oomstridd. Det är genomgående frågan om en starkt expressiv musik. Den vädjar till känslan samtidigt som den är strukturellt genomtänkt. Den är ofta kalkylerad på ett raffinerat och abstrakt sätt, och av upphovsmannen anses den dessutom uttrycka sublima – gärna teologiska – tankegångar. Redan det expressiva inslaget låg vid sidan om mycket av det som låg ”i tiden” bland seriösa tonsättare under en stor del av hans tonsättarverksamma tid – inte minst det musikskapande som envist misstror affekten till förmån för den genomarbetade och ”rena” musikaliska strukturen. Typiskt nog har Messiaen till exempel sällan komponerat i något som kan beskrivas som ren tolvtonsteknik.

”Jag vet inte om jag har någon estetik”, undslapp sig Messiaen en gång. ”Men jag kan säga att jag har en förkärlek för en musik som är skimrande, förfinad, ja, vällustig – naturligtvis inte i ordets sinnliga mening. En musik som sjunger (Ära vare melodin, den melodiska frasen!). En musik som är nytt blod. En talande och uttrycksfull åtbörd, en obekant doft, en fågel som inte unnar sig sömn. En musik som är som kyrkfönster, en virvelrörelse av komplementära färger. En musik som uttrycker tidens slut, Guds närvaro överallt, de uppståndna kropparna, de gudomliga och övernaturliga hemligheterna. En teologisk regnbåge.”

En enveten strävan att spränga givna gränser men också en mångfald av influenser frambragte denna mångskimrande musik. Gregoriansk sång, apokalyptisk fantasi, ”franciskansk” kärlek till naturen, blommorna och fåglarna – särskilt fåglarna -, impressionisternas harmonik, grekisk metrik, indiska rytmer … Hans sista verk, den väldiga Livre du Saint Sacrement(Sakramentsboken, 1985-87), summerar detta omfattande skapande alltifrån 1920-talet, med dess enorma spännvidd. Från det storslagna, ibland brutala, till det inåtvända och oändligt fridfulla. Från det improviserade till det välkalkylerade. Från det skräckinjagande, avgrundsdjupa, till det skimrande och ljuvliga.

Ingen är tvungen att gilla Messiaens musik, men ingen kommer ifrån att den är alldeles storartad. Och en utmaning inte bara som musik utan också som uttryck för den katolska tron. En musik som låter frågan dröja kvar länge hos den som över huvud taget är beredd att ställa den: Kan musik faktiskt ge uttryck åt det nästan outtryckbara och bli ”en musik om alla ting – och om Gud”? Eller är såna idéer mest uttryck för extatisk överspändhet?