Islamiska enhetssträvanden

I Senegals huvudstad Dakar ägde i december 1991 ett toppmöte rum inom ramen för ”Den islamiska konferensen”. Det var första gången som en internationell islamisk organisations ledande företrädare träffades i ett land i det svarta Afrika, en region i vilken islam växer särskilt snabbt. Mötet betraktades som ett fiasko av icke-islamiska observatörer och visade tydligt den mångfald av spänningar som står ivägen för politisk enhet inom islam. Det diffusa självporträtt som den islamiska världen och dess företrädare alltjämt uppvisar dokumenteras även av de internationella islamiska organisationerna.

Kalifat och islamisk enhet

Enligt islams egen uppfattning bildar alla muslimer en stor gemenskap av troende, umma. Huvudet för denna gemenskap var under historiens gång kalifen, vilken som profeten Muhammeds ställföreträdare innehade såväl det andliga som det politiska ledarskapet i den islamiska gemenskapen. Även när kalifatets politiska makt avtog i början av 800-talet och den osmanske sultanen på 1500-talet antog titeln kalif som en bland många andra förblev ändå kalifen symbolen för den enhet mot vilken majoriteten av muslimer orienterade sig. I tider av europeisk imperialism fick denna institution åter allt större betydelse, ty kalifatet symboliserade även ur ett europeiskt perspektiv den potentiella enheten inom den islamiska världen. Enligt många muslimers mening var och är denna enhet ännu i dag den enda kulturella och politiska bas som den islamiska världen kan förlita sig på gentemot militära, ekonomiska och kulturella angrepp från väst på den islamiska världen. Denna föreställning betecknas i den västliga litteraturen som ”panislamism”.

När grundaren av den turkiska republiken, Mustafa Kemal Ataturk, avskaffade kalifatet utvecklades i olika delar av den islamiska världen rörelser som önskade sig ett återförenat kalifat. Olika kungar i de islamiska staterna behandlades som möjliga kandidater till kalif. Det var emellertid symptomatiskt för splittringen inom den islamiska världen att ingen av pretendenterna kunde vinna allmänt erkännande. Olika konferenser på 20- och 30-talen klargjorde att panislamiska idéer inte kunde genomföras gentemot den tilltagande nationalismen i diverse stater i den islamiska världen. I vägen stod till exempel panarabiska föreställningar.

Situationen förändrades först i och med grundandet av den islamiska republiken Pakistan. Här stadfästes 1949 en organisation som fick namnet ”Den islamiska världens kongress” (Mu’tamar al- alam alislami). Den var fram till 1962 den enda övernationella islamiska organisationen. I och med att ”Den islamiska världens förbund” (Rabitat al-’alam al-islami) grundades 1962 och ”Den islamiska konferensen” (Munzzamatal-Mu’tamaral-islami) kom till 1969 i Saudiarabien, förlorade ”Den islamiska världens kongress” helt betydelse.

Under pilgrimsmånaden 1962 grundades i Mecka ”Förbundet för den islamiska världen”. Dess internationella karaktär underströk redan grundningsförfarandet för denna organisation där också lärda muslimer från Taiwan och Sri Lanka, Nigeria och Sierra Leone deltog. Förbundets stadga framhäver enigheten som en uppgift: att främja den islamiska världens enhet och att utbreda den islamiska tron. ”Att uppfylla den plikt som Gud har gett oss, att utbreda islams budskap, att upplysa om principer och lära, att avlägsna tvivel och förhindra hotande sammansvärjningar genom vilka islams fiender vill locka bort muslimerna från deras religion och söndra deras enhet och broderliga gemenskap […]” I förbundet, som utan tvekan grundades som en motvikt till nationalistiska organisationer som ”Det arabiska förbundet”, spelar trots alla ansträngningar i internationell riktning framträdande personer från Saudiarabien alltjämt en viktig roll.

Förbundet för den islamiska världen

Länge måste detta förbund värja sig mot anklagelsen att i själva verket vara en saudisk organisation. Att det fick en sådan etikett berodde nog till viss del på att den saudiska monarkin bidrog med beaktansvärda finansiella tillskott till representations- och driftskostnader för förbundet och gör så än idag. Det finns en saudisk tyngdpunkt i ”Förbundet för den islamiska världen”. Att sådana islamiska positioner står i förgrunden som är ägnade att genomföra islam som statsreligion liksom man gjort i Saudiarabien, överraskar inte. Det rör sig om från varandra föga differentierade former av wahhabitisk islam som bär tydliga fundamentalistiska drag.

Även om det både vid grundandet och vid de regelbundet återkommande konferenserna alltid har deltagit ledande politiker från de islamiska staterna, uppfattar sig ”Förbundet för den islamiska världen” inte som en politisk utan som en kulturell organisation. Men även i detta företrädesvis opolitiska sammanhang kan man finna undantag: det politiska, ekonomiska och moraliska stödet till Palestina har hittills spelat en speciellt viktig roll i förbundets aktiviteter. Hur denna hjälp kommer att gestalta sig under den rådande spänningen mellan Saudiarabien och palestinierna efter Kuwaitkrisen och Gulfkriget återstår att se.

Den religiöst-kulturella tyngdpunkten av aktiviterna visar sig på de olika områden som förbundet är engagerat i. Det understöder muslimska minoriteter i Europa och Amerika genom att producera böcker och sända ut lärare, men även genom direkt ekonomiskt bistånd. Även missionsaktiviteter räknas till ”Förbundets” verksamhet. I Västeuropa har det i detta avseende koncentrerat sig på Danmark. ”Förbundet” profilerar sig för att få en speciell betydelse för islamisk praxis i tro och liv genom en ”Akademi för islamisk rätt”. I denna akademi som med oregelbundna intervaller möts i olika islamiska stater framställs rättsliga sakkunnigutlåtanden (fatwa) i centrala religiösa frågor, framför allt beträffande det praktiska livet.

Inom många områden av det moderna livet förekom det i olika länder varierande eller motsägande utläggningar av den islamiska rätten av rättslärde (mufti). Frågan om det är tillåtet att inrätta ålderdomshem, eller teckna livförsäkring, avbryta graviditet eller transplantera organ har av olika jurister fatt olika svar. Sådana variationer kunde den islamiska rätten tolerera när sakkunnigutlåtandet endast tilllämpades konfidentiellt på en enskild person som sökte svar i en rättssak. Den sedan sekelskiftet utvecklade praxis att samla talrika fatwa från en mufti och publicera dem har på senare tid erbjudit problem eftersom motstridande utlåtanden har ifrågasatt rättsutsagornas auktoritet. ”Akademin för islamisk rätt” anstränger sig för att sörja för större enhetlighet. ”Förbundet för den islamiska världen” i sin tur har resurser att publicera dessa rättsutsagor framför allt i tidskriften Madjallat rabitat al-’alam alislami.

”Den islamiska konferensen”

En utlösande faktor för att grunda en större organisation för de islamiska staterna såsom ”Den islamiska konferensen” var Klippmoskens brand i Jerusalem 1969. Efter en rad förberedande möten grundades i Lahore i Pakistan denna politiskt inriktade organisation i närvaro av 36 statschefer. Medlemmar i organisationen är islamiska stater som sådana, alltså inte enskilda personer. Någon definition på vad en islamisk stat är existerar inte. Medlemsstater är till exempel Libanon som har en befolkningsmajoritet av kristna och Senegal vars president, Leopold Senghor, var kristen. Organisationen är sammansatt av tre olika gremier: statschefernas konferens, den årliga konferensen med utrikesministrar och generalsekretariatet med de anslutna organisationerna. Toppkonferensen betraktas som den viktigaste institutionen; av störst faktisk betydelse är utrikesministermötet. Vid dessa tillfällen försöker man med mycket skiftande framgång att formulera och koordinera politiken för de islamiska staterna på olika områden. Organisationen har två inriktningar som förtjänar att framhållas: den islamiska solidaritetsfonden och den islamiska utvecklingsbanken. Förutom dessa viktiga institutioner bedriver ”Den islamiska konferensen” en internationell islamisk nyhetsagentur. Solidaritetsfonden inrättades för att snabbt kunna bistå med materiell och ekonomisk hjälp vid naturkatastrofer och andra plötsliga kriser i islamiska stater eller bland islamiska minoriteter. Fonden stöder byggandet av moskéer och sjukhus, skolor och universitet och befrämjar därmed indirekt den islamiska missionen.

Den islamiska utvecklingsbanken är den viktigaste av de islamiska banker som finns idag. Den far i enlighet med koranens föreskrifter och den islamiska rätten inte uppbära låneräntor. Banken finansierar som redan namnet säger utvecklingsprojekt i de fattiga islamiska länderna i Afrika och Asien. Den förmedlar också finansiell hjälp till islamiska länder som genom de höga oljepriserna fatt problem med utrikeshandelsbalansen. Merparten av det kapital som tillförs de båda organisationerna kommer från de arabiska oljestaterna. Dessa har också störst inflytande på aktiviteterna. Just solidaritetsfonden och utvecklingsbanken har attraherat länder i tredje och fjärde världen att söka medlemskap i ”Den islamiska konferensen”.

Givetvis kräver givarländerna sitt politiska pris för utvecklingshjälp och ekonomiskt bistånd. Trots många och djupgående divergenser inom organisationen i olika frågor föreligger enighet i Palestinafrågan. Som viktiga uppgifter för organisationen betraktas att bevara de heliga städerna och att stödja det palestinska folkets kamp. För detta ändamål har man inrättat ”Jerusalemfonden”. I konsekvens med dessa målsättningar har ”Den islamiska konferensen” lyckats begränsa Israels diplomatiska framgång framför allt i det svarta Afrika och förmå ett stort antal afrikanska stater att säga upp de diplomatiska förbindelserna med staten Israel.

Trots dessa partiella framgångar har ”Den islamiska konferensen” endast lyckats att formulera ansatser till en gemensam politik för de islamiska staterna men knappast realisera någon sådan. Traditionell eller ny animositet mellan enskilda islamiska stater eller dess ledare har inte kunnat övervinnas. Organisationen genomgick en svår kris när Egypten 1978 slöt ett fredsfördrag med Israel och som en reaktion därpå suspenderades från sitt medlemsskap. Inte mindre kritiskt för organisationen var det långa kriget mellan medlemsländerna Iran och Irak. Det är också symptomatiskt att Kuwaitkrisen och Gulfkriget inte fanns med på dagordningen vid det senaste mötet i Dakar.

Det är remarkabelt både för ”Islamiska världens förbund” och för ”Den islamiska konferensen” att medlemsskapet inte gjorts avhängigt av någon som helst formulerad ortodoxi. I ”Den islamiska världens förbund” är även shiiter aktiva och i ”Den islamiska konferensen” är stater som Iran och Jemen medlemmar, vars officiellt praktiserade form av islam klart skiljer sig på vissa punkter från islam enligt sunnitisk majoritetsislam. Denna tillämpning motsvarar den gängse islamiska föreställningen att var och en som tror på en enda Gud och på profeten Muhammed är muslim. Av detta mycket enkla dogma kan knappast någon stötas bort.

I denna tolerans ligger å ena sidan islams stora attraktivitet. Den enkla trosbekännelsen gör det möjligt att deklarera skiljaktiga trosföreställningar och varierande praxis som islamiska. Därför kan många människor till exempel i Västafrika tillhöra islam och av medmuslimer betraktas som sådana även om de bibehåller element från tidigare religiösa föreställningar och praktiserar motsvarande ritual. En så stor öppenhet betyder å andra sidan att någon andlig auktoritet knappast kan uppstå. Utan en sådan auktoritet kan något gemensamt handlande för alla muslimer eller islamiska stater i politiska eller ekonomiska avseenden heller knappast uppnås. Avsaknaden av en sådan organisationsstruktur verkar hämmande också på internationella islamiska gremiers och organisationers beslutskapacitet.

Svårigheter uppstår för internationella islamiska organisationer också på grund av andra islamiska egenheter. Det är en islamisk självklarhet att alla muslimer oavsett ras, klass eller kön är lika inför Gud. Enligt religiös och politisk praxis i de internationella islamiska organisationerna kan man likafullt konstatera att araberna intar en särställning. Detta beror beträffande ”Den islamiska världens förbund” och ”Den islamiska konferensen” faktiskt inte på att de kapitalstarkaste bidragsgivarna kommer från den arabiska världen. Snarare spelar de religionshistoriska förhållandena en avgörande roll: profeten Muhammed var arab, islam uppstod på den arabiska halvön, koranen, enligt muslimsk uppfattning Guds oskapade ord, uppenbarades på det arabiska språket.

Mot denna höga rang som tillmäts araberna och allt arabiskt står det faktum att den övervägande delen av alla muslimer är icke-araber. De indonesiska muslimerna till exempel utgör en andel av världens muslimska befolkning som är större än invånarna i alla arabiska stater tillsammans. I Indien som inte hör till ”Den islamiska konferensen” bor fler muslimer än i den arabiska världen. Dessa demografiska förhållanden har hittills inte fått motsvarande genomslag i de internationella islamiska organisationerna. Deras tyngdpunkt ligger i den arabiska världen, deras ledande personligheter är till övervägande del araber. Hittills har den icke-arabiska islamiska världen fått vika för den entydiga dominansen från de äldsta islamiska länderna. Det föreligger emellertid några känsliga punkter. Till exempel förekommer det en spänning mellan muslimer i det svarta Afrika och deras arabiska trosförvanter eftersom arabiska slavjägare under århundraden hemsökt områden söder om Sahara. Det är värt att notera att till toppmötet för ”Den islamiska konferensen” i Senegal 1991 kom endast fem av 21 arabiska statschefer. Muslimer i länder där islam utbretts först under modern tid ser upp till sina arabiska trosfränder som till exemplariska äldre bröder. De betydande teologiska och juridiska insatserna från de iranska lärde betraktas som mindre viktiga av neo-muslimerna med shiitisk dominans.

Turkiets betydelse ökar

Intill nu har Turkiet spelat en underordnad roll i de islamiska organisationerna. Trots att Turkiet till sin författning är en sekulär stat är republiken medlem av ”Den islamiska konferensen”. Med hänsyn till den ständiga betoningen av den sekulära turkiska attityden och bristen på ekonomisk kraft förblir Turkiets betydelse ringa. Med Sovjetunionens sönderfall och tillblivelsen av mer eller mindre oavhängiga stater med muslimsk befolkningsmajoritet i Centralasien är det möjligt att den turkiska positionen i de internationella islamiska organisationerna måste omvärderas, eftersom det finns många gemensamma historiska och kulturella traditioner mellan Tukiet och de flesta av de nybildade staterna i Centralasien. De nya staterna ända bort till Tadzjikistan är turkiskspråkiga och har före och under sin tillhörighet till Sovjetunionen följt utvecklingen i Turkiet så långt det varit möjligt. Panturkiska idéer har aldrig fullständigt utrotats här och vi erfar för närvarande på alla politiska nivåer början av ett nära samarbete mellan dessa stater och Turkiet.

Man måste räkna med att de centralasiatiska republikerna kommer att upptas i ”Den islamiska konferensen”. Då kommer dessa stater och Turkiet tillsammans att omfatta 100 miljoner turkiskspråkiga muslimer. I motsats till de neoislamiska staterna i Afrika och Asien kan dessa stater blicka tillbaka på en lång islamisk lärotradition och kulturell tradition och de har därför ingen anledning att liksom afrikaner och indoneser möta den arabiska världen med

samma högaktning. Man kan inte utesluta att denna utveckling kommer att få betydelse för arabernas roll i de internationella muslimska organisationerna.

Övers. från Herder Korrespondenz 1992:4 AH