Jubelår?

Svenska kyrkan förbereder firandet av 400-årsminnet av Uppsala möte. Inför denna händelse finns anledning till en kyrkohistorisk och ekumenisk reflexion från katolsk sida. Vi förbigår här vissa övertoner i sättet att fira ”jubelåret” som väcker förvåning.

Forskarna torde idag vara överens om att mangfasetterade nationella och inrikespolitiska, kyrkopolitiska, liturgiska och religiösa skäl i den dåtida förvirrade troskrisen resulterade i den slutgiltiga brytningen med den katolska kyrkan på Uppsala möte. Denna brytning fick sitt konfessionella uttryck i den augsburgska bekännelsen, Confessio Augustana (CA), och ärkebiskop Laurentius Petris Kyrkoordning från 1571 blev bekännelsens konkreta tillämpning för Svenska kyrkans del.

Situationen har förändrats sedan dess. Varken Confessio Augustana eller Laurentius Petris Kyrkoordning har bibehållit sin officiella och normerande karaktär för Svenska kyrkan. Ändå har CA än idag en grundläggande betydelse inte bara för reformationens genombrott i Sverige ur historisk synvinkel utan också för Svenska kyrkans karaktär som ”evangeliskt-lutherskt trossamfund” (Lag om Svenska kyrkan 1982).

Confessio Augustana i Sverige

Ekumeniskt sett kan man emellertid inte undvika att fråga sig vilken mening som ligger i att i våra dagar fira just kyrkosplittringens fullbordan? Finns det inte snarare anledning att besinna vad själva reformationen egentligen var i Sverige? Vilka krafter som verkade och segrade? Ett slags kyrkohistorisk ”re-lecture” i anknytning till Confessio Augustana skulle kunna anses påkallad.

I CA ligger dessutom – trots en förändrad situation – en utmaning för Svenska kyrkan att besinna sig på sin egen identitet som luthersk kyrka genom en teologisk reflexion och därifrån återigen söka den enhet som splittrats – ett imperativ som man i dag är väl medveten om. Ekumenisk dialog förutsätter ju en egen identitet i tron för att man skall kunna söka enhet.

Intill vår tid har CA såväl från katolskt som från lutherskt håll betraktats som skilsmässans klassiska dokument. Men var CA:s grundintention verkligen att bryta med den gamla kyrkan? Internationella vetenskapliga undersökningar i samband CA:s 450-års minne 1980 har förnekat att så vore fallet (jfr Confessio Augustana. Bekenntnis des einen Glaubens. En gemensam undersökning av lutherska och katolska teologer, 1980). Och ett officiellt uttalande av Lutherska världsförbundets och det romerska Enhetssekretariatets studiekommission samma år: ”Alla under en och samme Kristus” bekräftar samma resultat (jfr Signum 1980:5). Tyvärr har dessa nya rön hittills knappast givit några impulser i Sverige till ytterligare undersökningar rörande den svenska reformationen och dess historia.

Enligt L. -M. Dewaillys forskning om Laurentius Petris Kyrkoordning från 1571 kan man anta att KO ännu stod i kontinuitet med den fornkyrkliga trosuppfattningen (jfr ISTINA 1985:3, L’Ordonnance ecclesiastique de 1571). Visst förekommer däri hård polemik mot ”romersk papism”. Men ”den romerska kyrkan” nämns aldrig som motpart. Inte heller finns anspelningar på det konfessionella läget i Tyskland. Anklagelserna är mångfaldiga gentemot vissa moment där Laurentius Petri anser att den kristna tron förvanskats. Emellertid blir enligt Dewailly tillvitelserna i Kyrkoordningens andra del mera sällsynta. I själva verket beskrivs dessa villfarelser ganska monotont och konventionellt i KO. På det hela taget kan tonen här knappast jämföras med de glåpord om ”Antikrist” som under 50 års tid hade varit i omlopp i Tyskland. Omedelbart efter det att Johan 111 hade tillträtt tronen (1569) fick Laurentius Petri ett sedan länge efterlängtat tillstånd att låta trycka och sprida Kyrkoordningen – något som uppenbart låg i linje med kungens religiösa inriktning och med hans kyrkopolitik vilken försökte återanknyta förbindelserna med Rom.

Kontinuiteten med den fornkyrkliga trosuppfattningen präglade också CA vid dess tillkomst 1530 i Augsburg. CA tycks ha föreställt sig ett slags ”konciliär gemenskap” även om begreppet på den tiden ännu inte var aktuellt. Vid den tidpunkten hade man ju ännu inte förlorat hoppet om ett koncilium och en kyrkoreform. I ett uttalande från 1980 förklarar också Lutherska världsförbundets och Enhetssekretariatets kommission bestämt: ”Det rör sig [i CA] inte om särläror och alls inte om att grunda en ny kyrka [CA 7, 1] utan om att bevara den kristna tron ren och förnya den – i samklang med den gamla kyrkan, ’även den romerska kyrkan’, och i överensstämmelse med den heliga Skrifts vittnesbörd. Denna CA:s uttryckliga intention har betydelse även för de senare lutherska bekännelseskrifterna” (nr 10). På ett något överraskande sätt kan CA i själva verket betraktas som det första ekumeniska dokumentet för lutheraner och katoliker (jfr Signum a. a.).

Vändningen

På Uppsala möte 1593 står CA emellertid i en helt annan historisk kontext. Situationen i Sverige hade tagit en ny och förvirrad politisk och religiös vändning. Källmaterialet framställer en svårtolkad bild med ett flertal olika teologiska drag – ortodox-lutherska, calvinistiska, svärmiska strömningar, alla med bitter antiromersk polemik. Men till en fullständig bild av trossituationen under reformationstiden hör också en annan aspekt, nämligen förlorarnas historia, som hittills knappast har observerats i svensk reformationshistoria. Se mer härom i Magnus Nyman, ”Reformation och motreformation”, s. 111. Först när även denna sida beaktas blir också Uppsala mötes val av Confessio Augustana som kontinuitetens trosbekännelse fullt begripligt, ”eftersom ingen ny [trosbekännelse] kunde uttänkas eller sammanskrivas som vore likvärdig med denna”. Man far ett intryck av att det var en kompromisslösning som skulle kunna förena de olika trosriktningar som i bitter strid hade kommit ihop sig, splittrade riket och utgjorde ett hot mot dess framtida enhet. Den skulle skapa ”uniformitet i tro och kyrkoseder som från alla parters synpunkt var av fundamental betydelse” (H. Hermeren).

Ett exempel på detta försök till kompromiss mellan gammalt och nytt visade sig redan i början av mötet, på söndagen den 4 mars 1593. Det fanns ingen självskriven celebrant vid högmässan, ty efter Laurentius Petris död 1574 var ärkebiskopsstolen obesatt. Men det blev ”kyrkoherden i Uppsala, Joakim Olai [som] förrättade högmässan efter gamla mässboken [alltså nog inte efter ”Röda boken” från 1576, förf. anm.] och Petrus Jonae [en företrädare för den s.k. lutherska Rostock-ortodoxin, förf. anm.] som predikade” (H. Cnattingius).

Uppsala mötes tolkning av CA präglas emellertid av öppen trospolemik mot Tridentinum när mötet beslutar att ”Skriften fullkomligen innehåller allt det, som den kristliga lärdom om Gud den allsvåldligste och vår salighet samt goda gärningar och dygder tillkommer”. Utvecklingen i anslutning till Uppsala möte bekräftar och fördjupar denna lutherska tolkning med konsekvenser för hela kyrkosynen.

Men bakom Uppsala mötes beslut stod även den politiska maktens flerfaldiga intressen. Under hertig Karls påtryckningar fullbordades brytningen med den katolska kyrkan på Uppsala möte. ”1 samband med Karls kröning 1607 sökte man emellertid förgäves avkräva honom löftet att hålla sig till Uppsala mötes beslut. Motsättningen mellan kungen och prästerskapet gällde inte bara gudstjänstbruket utan också kyrkostyrelsen, där Karl hävdade kronans rätt till inflytande” (J. Rosen). Med Gustav 11 Adolfs konungaförsäkran 1611 fastställdes Sveriges ställning som lutherskt land definitivt.

Dagens utmaning

Den forskning som behandlar reformationstiden och reformationsteologin undersöker ömtåliga ämnen och perspektiven måste i dag fördjupas och kompletteras. När nu genom Oskar Garstein nytt källmaterial för denna tidsperiod har framlagts är det ett ekumeniskt krav att tillrättalägga tidigare betraktelsesätt och även omvärdera reformationshistorien i Sverige. Jubileumsfirandet av Uppsala möte borde framhålla historien som den varit. De kommande festligheterna kan då stimulera oss till att lösa de problem som reformationen ställt oss inför.

En tillbakablick på Uppsala möte påminner oss dessutom om två aspekter: å ena sidan vilka djupa rötter katolsk tro fortfarande hade i Sverige vid den tiden trots alla brister i kyrkan, men också vilka sår reformationen tillfogade generationer av katoliker under motreformationens tid.

När Svenska kyrkan firar jubileumsåret hoppas vi att man kommer ihåg att reflektera även över den tragiska aspekten av skilsmässan.