Katolsk karismatisk förnyelse

När Andra Vatikankonciliet öppnades bad påven Johannes XXIII: ”Helige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny pingst.”

Redan påven Leo XIII hade 1897 uppmanat hela kyrkan att be, att det tjugonde århundradet skulle bli den helige Andes sekel. Men det behövdes ett konciliumför att den karismatiska rörelsen skulle bryta igenom i den katolska kyrkan. Andra vatikankonciliet gav upphov till en hel rad förnyelserörelser. Den karismatiska förnyelsen eller den katolska pingstförnyelsen är bara en av dessa, men utan tvekan den största.

Det första synliga embryot uppstod i Pittsburg, Pennsylvania, USA, 1966. En liten grupp människor växte i sin tro på ett påtagligt sätt. De erfor att Gud kan och vill handla med kraft genom och i människor också i dag, inte bara under biblisk tid. Gruppen bestod av katoliker till yrket universitetslärare och sedan många år kyrkligt engagerade inom den liturgiska förnyelsen och den ekumeniska rörelsen*liksom med arbete för de mänskliga rättigheterna och fredsfrågor. De var vana att be men ändå var de överens om att något fattades i deras kristna liv, en viss kraft, en viss dynamik – de visste inte riktigt vad.

Omsider började de be att Anden i dem skulle förnya all den nåd och alla de gåvor som de visste att de egentligen redan tagit emot i dopet och konfirmationen. Varje dag bad de Pingstsekvensen i sin förbön för varandra: ”Kom Guds egen andedräkt, kom du rena varma fläkt av Guds rikes ljuvlighet […]”

De studerade också Nva testamentet, särskilt Apostlagärningarna och den äldsta kyrkan. Snart tyckte de sig se ett mönster: när de första kristna bad, gjorde de det med en absolut tro och förväntan att de skulle få det som de bad om. De fortsatte att bedja på detta sätt och ett år senare fick de kontakt med en annan bönegrupp som tillhörde episkopalkyrkan. Man la händerna på dem. De berättar om att de erfor att en stark frid kom över dem och de började tala i tungor. En av lärarna sammanfattade senare sin erfarenhet så här: ”Det var som om jag sänkts ner i ett stort hav. Havet var Gud […] Egentligen var det ingen revolutionerande erfarenhet. Den bara bekräftade det som jag i många år sökt hålla fast vid: min uppskattning av bibeln, min kärlek till eukaristin, bönen och arbetet för och med andra människor. Skillnaden är att i dag går allt detta mycket lättare och kommer spontant. Det är inte längre så mycket jag som försöker be, arbeta för andra människor, göra Gud till mitt livs centrum […]”

En månad senare gjorde 30 studenter vid universitet en liknade erfarenhet. En kvinnlig student berättar: ”Vi skulle ha fest den där kvällen, men ingen verkade ha lust att dansa […] Själv gick jag in i kapellet utan att egentligen veta varför. Men så snart jag knäböjde började jag darra […] Plötsligt fylldes jag av den helige Ande […] Den där natten ledde Gud in oss allihop i kapellet […] De flesta studenterna mottog dopet i den helige Ande medan de knäböjde i bön framför sakramentet. En del av oss började be i tungor, andra fick gåvan att skilja mellan andar, att profetera eller att tala vishetens ord. Men den största gåvan var kärleken som band oss alla samman.” (Ur K. & D. Ranaghan, Catholic Pentecostals, Paulist Press/Deus Books, N Y 1969.)

Vid terminens slut var den katolska väckelsen på väg ut över hela USA som en universitetsrörelse. 1990 räknade man med att c:a 70 miljoner katoliker berörts av den karismatiska förnyelsen. De flesta av dessa miljoner människor finns i tredje världen.

Dopet i den helige Ande för en katolik

Den helige Ande har alltid utgjutits i kyrkan, i varje dop tiderna igenom. Som lemmar i Kristi kropp har alla döpta den helige Ande och tillgång till alla Andens gåvor och frukter. Genom den karismatiska förnyelsen erbjuds hjälp att frimodigt be Gud att han skall aktualisera allt det som redan givits. För pingstvänner däremot är andedopet en ny nåd som tillförs människan. För en katolik är det frågan om ”en gammal nåd som blir som ny”. Det är inget sakrament. Det är en förnyelse av tron på att människan kan bli allt det som Kristus vill att hon ska bli med hjälp av alla Guds gåvor.

När den helige Andes yttre manifestationer, så som de beskrivs i Apostlagärningarna, med tiden mer och mer försvann ur kyrkan, och kom att reserveras för endast enstaka helgon, då försvann också något fundamentalt ur hela kyrkans liv. Kardinal Suenens har en gång yttrat: ”Det naturliga för varje döpt kristen är att vara karismatiker. Att be i tungor är lika naturligt som att tala sitt eget modersmål. Ett evangelium utan Andens kraft är ett halvt evangelium.”

Kyrkans ledning och den karismatiska förnyelsen

Karismatiska rörelser har uppstått vid flera tillfällen under kyrkans historia. Tyvärr har de ofta kommit i konflikt med hierarkin och gått till ytterligheter. Fel har begåtts från båda håll. I dag är situationen annorlunda. Efter en viss avvaktan i början, då man ville se frukten, försvinner nu sprickan mellan det institutionella och det karismatiska i kyrkan alltmer. Aldrig i historien har hierarkin bemött en förnyelse av kyrkans karismatiska sida med en sådan uppmuntran som i dag. Fyra påvar har hittills stött den aktivt, liksom många andra i kyrkans ledning.

Kardinal Mannings, biskop i Los Angeles, skrev 1983 till alla sina präster: ”Den karismatiska förnyelsen får högsta kyrkliga godkännande […] Vi ber er att understödja den. Den har på ett kraftfullt sätt fört sina medlemmar till helgelse. Varje präst bör stödja och välsigna den.”

Kardinal Mannings har själv stor erfarenhet. I hans stift finns bl.a. USA:s största katolska evangelisationscentrum, CharisMISSIONS, skapat och lett av en kvinnlig lekman med svenskt påbrå, Marilynn Kramar. 20 präster arbetar på heltid i verksamheten samt 900 lekmän. Hon leder en egen TV-studio, ett eget bokförlag m.m. CharisMISSIONS evangeliserar på spanska i 32 Nord-, Mellan- och Sydamerikanska stater.

De amerikanska biskoparna ställde 1984 samman ett dokument om förnyelsen, A Pastoral Statement on the Charismatic Renewal. Där kan man bl.a. läsa följande: ”Den karismatiska förnyelsen har bidragit till att lekmännen bättre förstått sin egen roll i kyrkans uppdrag i världen […] Den har märkbart bidragit till ett intensivare församlingsliv och givit många impulser i fråga om liturgi, musik, evangelisation, bibelläsning, bön och ungdomsarbete […] Genom den karismatiska förnyelsen har många människors liv påverkats på ett personligt plan. De har genomgått en omvändelse och radikalt omorienterat sig mot Gud […] Vi gläder oss särskilt åt all strävan till helgelse och att man allt mer medvetet deltar i mässan och utvecklar tjänster som är till stöd och hjälp åt församlingen och främjar ekumeniken. ”Den amerikanska biskopskonferensen nämner ”Liv i Andenseminarierna” som ett exempel på den karismatiska förnyelsens undervisning. Ett 20-tal sådana seminarier har för övrigt även hållits i Sverige, de flesta ledda av lekmän, vilket är det brukliga världen runt.

Liv i Anden-seminarierna är sjuveckors-kurser som vill leda till ett djupare liv i den helige Ande och i kyrkan. Teman är Guds kärlek, frälsningen, nytt liv i den helige Ande, omvändelse, att uppfyllas av helig Ande, att växa i den helige Ande, att omvandlas i Kristus. Uppläggningen har klara likheter med Ignatius av Loyolas Andliga övningar. Många jesuiter är också verksamma i förnyelsen. Detta faktum föranledde jesuitordens generalföreståndare Kolvenbach att 1985 göra följande uttalande till sina medbröder: ”Det är utmärkt som Karl Rahner skrev […] att vi ska lära oss av den karismatiska förnyelsen vad vi borde ha lärt oss för länge sedan av den helige Ignatius, och omsätta det i praktiken! […] Vi måste alla lovprisa Herren för att så många jesuitkallelser kommit just genom den karismatiska förnyelsen.”

Högsta ansvar i den karismatiska förnyelsen

Många ordensgemenskaper är påverkade av den karismatiska förnyelsen. Nya kongregationer växer fram inom förnyelsen. Nya lekmannakommuniteter bildas. Kommuniteten Word of God vid universitetet i Ann Arbor, Michigan, tog i början ett ledande ansvar för hela den katolska förnyelsen. I Europa grundades 1976 ett centrum i Bryssel, lett av kardinal Suenens. 1982 avgick kardinalen av åldersskäl. Centret flyttades då till Rom under namnet ICCRO (International Catholic Charismatic Renewal Office).

ICCRO är ett serviceorgan som vill ge inspiration åt hela den världsvida katolska förnyelsen. Det avser inte att arbeta auktoritativt och styrande. Förnyelsen står överallt under den lokala kyrkliga auktoriteten. ICCRO anordnar bl.a. ledarkonferenser på världsnivå där deltagare – lekmän, systrar, präster, biskopar och kardinaler – möts till gemensamma överläggningar, undervisning och gemensam bön. ICCRO ger vidare ut böcker och utbildningsprogram för att ge balans mellan andlig erfarenhet och kunskap. Det utger även ett nyhetsblad på flera olika språk.

Arbetsformer

Den karismatiska förnyelsen har sina speciella arbetsformer. Minsta enhet är bönegruppen. Gruppens huvudsakliga uppgift är att bedja, att ge undervisning, att hjälpa deltagarna att ta ansvar i församlingen och i världen. Största enheten är konferensen som i regel pågår 4–6 dagar. Vid en konferens förekommer undervisning, gudstjänster av olika slag samt gruppsamtal och bön i grupp. Detta kan leda fram till en personlig erfarenhet av Jesus Kristus och den helige Ande. Många länder har minst en stor konferens per år. I Norden har sådana konferenser samlats vartannat år alltsedan den som ägde rum i Stockholms katolska domkyrka 1985.

Det ordnas också ledarkonferenser för att bygga upp ett lands eller en kontinents förnyelsearbete. Särskilda konferenser riktar sig till präster. I Latinamerika anordnades 1987 en konferens för 110 biskopar.

I förnyelsen växer det, som redan nämnts, upp nya kommuniteter av varierande storlek. I vissa fall kan de bli mycket stora och innefatta även systrar och präster. Sword of the Spirit har tusentals medlemmar i USA med förgreningar i Europa och Australien. Emmanuel i Frankrike omfattar, även den, tusentals personer.

Karismatiska centra byggs upp världen runt med kommuniteter, ungdomsledarutbildning, evangelistutbildning, bokförlag, radio- och TV-studios m.m. Sådana centra finns i alla världsdelar. Flera amerikanska katolska universitet utgör betydelsefulla centra. Som exempel på ett kraftfullt sådant kan nämnas franciskanernas universitet i Steubenville, Ohio. Många bedriver dessutom socialt arbete. Kommuniteten Minuto de Dios i Bogotá, Colombia, har byggt 20 000 bostäder åt fattiga samt teatrar och skolor. I dag bygger den upp ett universitet.

Den karismatiska förnyelsen är till sin karaktär evangeliserande. Guds rike är inte ord utan kraft (1 Kor 4:20). En kyrka utan kraft förlorar sin attraktionsförmåga. ”Såvitt vi kan se”, skriver författarna till skriften Fanning the Flame, ”är en evangeliserad och evangeliserande kyrka det som allra mest behövs idag […] Familjelivets förfall, nedgången i präst- och ordenskallelser, en omåttlig konsumtion, ointresse för de fattigas behov – dessa och många andra faktorer är symtom på den katolska kyrkans försvagning […] Behovet av omvändelse är tydligt”, fortsätter de. ”En försvagad kyrka kan inte erbjuda den miljö som behövs för att familjer ska kunna ge sin tro vidare till nästa generation eller ge upphov till kallelser i kyrkan […] En sådan kyrka kan inte evangelisera effektivt, den kan inte ta hand om sina egna barn, den kan inte nå ut till dem som lämnat den och så fullgöra de uppgifter som ger kyrkan dess verkliga identitet […]”

Påven Paulus VI var klart medveten om kyrkans situation när han 1975 riktade sin apostoliska förmaning Evangelii Nuntiandi (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld) ”till biskoparna, prästerna och de troende i hela kyrkan”. Paulus VI skriver där: ”Kyrkan är till för att evangelisera […] men ingen evangelisation kan ske utan den helige Andes kraft.”

1983 började påven Johannes Paulus II att målmedvetet och i många sammanhang tala om behovet av evangelisation i vår tid: ”Gå framtiden till mötes genom att gå in i en ny evangelisation – ny till sina uttryck, ny till sin iver, ny till sina metoder” (Tal på Haiti). Till de skandinaviska biskoparna sade han 1989: ”Det finns en allomfattande uppgift som blir mer och mer brådskande. Jag har många gånger beskrivit den med ord som ’en ny evangelisation’, något som världen i dag […] är i ett alltmer trängande behov av.”

1987 startade projektet EVANGELISATION 2000 som ett svar på påvens och andras uppmaningar. EVANGELISATION 2000 vill fira 2000årsdagen av Jesu Kristi födelse på jorden.

EVANGELISATION 2000 är inte identisk med den karismatiska förnyelsen. Hela kyrkan är kallad att evangelisera. Men isförnyelsen fanns redan ett nät av miljontals tränade ledare, lärare och andra medarbetare – lekmän, systrar och präster – världen runt.

Den karismatiska förnyelsen är starkt engagerad i detta världsvida projekt. Fader Tom Forrest CSsR, en redemptoristpräst, har utsetts till ledare. Kontaktpersoner finns på alla kontinenter och i olika länder världen runt. En bönekampanj har startats. Tusentals kloster har tagit som sin speciella uppgift att be för projektet dagligen. Fader Tom Forrests bönbok, Bön för en ny evangelisation, har getts ut på många olika språk, även svenska (Catholica 1990). En tidskrift, NEW EVÅNGELISATION 2000, ges ut på flera språk. LUMEN 2000, ett centrum av katolska mediaspecialister som främjar förnyelse och evangelisation med hjälp av modern teknik, har inrättats i Holland. Från detta centrum kan man gratis låna TV-program m.m. I Bryssel startades en journalistoch mediautbildning.

En reträtt för 6 000 präster från hela världen, ”Kallad att evangelisera”, anordnades i Vatikanen 1990. Förutom nio katolska präster från Sverige deltog även två från Svenska kyrkan. Vissa katolska församlingar har utvecklats till evangelisationscentra. Man arbetar i vissa av dem enligt ett ”cellsystem”, dvs. i grupper på 15–25 personer som evangeliserar inom sitt närområde: i hemmet, på arbetsplatsen, i skolan, under fritidsaktiviteter. Dessa församlingar växer i snabb takt och inspirerar andra. Katolska skolor där man utbildar evangelister har startats. Dessutom hålls en kursverksamhet i evangelisation igång över hela världen. Idag finns c:a 300 permanenta katolska evangelisationsskolor och alltfler växer fram.

Vad studerar man då i en katolsk evangelisationsskola? Vi kan ta Malta-skolan, den äldsta och mönsterbildande i Europa, som exempel: undervisningen sträcker sig över c:a fem månader. Man studerar teman som helighet och gudsgemenskap, den heliga Skrift, bön, familjen, kyrkan och dess undervisning, kyrkan och samhället, kristen gemenskap, andliga gåvor, evangelisation, kyrkans roll i evangelisationen av världen, evangelisationens metodik. De fyra sista veckorna är man ute och evangeliserar genom att tala offentligt, genom drama, genom musik osv. Alla bor tillsammans under studietiden. Tid avsätts för enskild och gemensam bön, daglig mässa, praktiskt arbete och rekreation för att ett gemenskapsliv ska byggas upp. Ledarna för dessa skolor är präster eller lekmän, både kvinnor och män. Dessa ledare bildar ett särskilt råd: ACCSE (Association of Coordinators of Catholic School of Evangelzation), som sammanträder med jämna mellanrum för att stödja och inspirera varandra.

Ekumeniken

Den protestantiska förnyelsen började redan 1957 i episkopalkyrkan i USA. Den spred sig snabbt över världen. I dag finns flera hundra miljoner karismatiker i alla kristna samfund.

Den gemensamma pingsterfarenheten har gjort att många karismatiska kristna har erfarit en grundläggande enhet med kristna från andra kyrkor och samfund. Den ekumeniska karismatiska förnyelsen har sin ledningsgrupp, ECC (Ecumenical Charismatic Consultation) där katolikerna utgör en del. Denna organisation arbetar med ekumeniska konferenser, ledarsamlingar osv.

Även i de ekumeniska sammanhangen finns en tonvikt på evangelisation. I ledningsgruppen ICCOWE (International Charismatic Consultation on World Evangelisation) utgör katolikerna också en del. Sommaren 1991 anordnade ICCOWE en ledarkonferens på världsnivå i Brighton med 5 000 deltagare från olika samfund. En av de mest uppmärksammade talarna var fader Raniero Cantalamessa, kapucinmunk, professor i fornkristendomens historia. Fader Raniero talade om kristenhetens två vägar till enhet: den karismatiska vägen eller pingstvägen och den instituionella eller hierarkiska vägen. Den helige Ande leder oss mot enhet på båda dessa vägar.

Fader Raniero preciserade den karismatiska vägen till enhet: kärlekens väg, hjärtats väg. Det betyder inte att vi ska bortse från problem med olika tros och lärosatser. Man har försökt detta i modern ekumenik men misslyckats. Man kan inte ersätta sanning med kärlek, men man kan se på sanningen med kärlek. Vi kan börja älska varandra så att vi bättre kan förstå varandra. Det förnämliga med kärlekens ekumenik är, att den kan utövas redan i dag. Skiljaktigheterna däremot måste redas ut med tålamod i sina rätta sammanhang.

Framtidsutsikter

Den karismatiska förnyelsen i katolska kyrkan fyller i år 25. Kan något anas angående dess framtidsutsikter? För det första kan man konstatera det stora engagemanget i tredje världen jämfört med den mer modesta framgången i den industrialiserade världen. I Östeuropa är intresset betydligt större än i väst. Kanske kommer tredje världen med sin materiella fattigdom en gång på allvar att ta den andliga ledningen.

Förnyelsen är en gräsrotsrörelse. Ändå finns där, procentuellt sett, fler biskopar än präster och fler präster än lekmän. Men vad som hänt är, att ett nytt klimat av samarbete mellan lekfolket och hierarkin utvecklats. Bland annat har otaliga nya tjänster för lekmän vuxit fram: ledartjänster på alla nivåer, administrativa tjänster, lärartjänster, evangelisttjänster, förebedjare för människors helande osv. Präster och lekmän kompletterar varandra på ett aktivt sätt. Intressant är också, att dessa lekmannatjänster på alla nivåer står öppna även för kvinnor.

Den karismatiska förnyelsen ser inte sig själv som en begränsad rörelse. Man vet att dess speciella nåd är avsedd för hela kyrkan. Redan idag växer en stor del av de andliga kallelserna fram i dess miljö. En tredjedel av Frankrikes prästkandidater kommer ur förnyelsen, liksom många av Polens, Tjeckoslovakiens och andra länders präst- och systrakallelser.

Ingen människa kan ta åt sig äran för allt detta. Det finns faktiskt ingen mänsklig grundare av förnyelsen. Ingen vet heller vart den kommer att leda. Den karismatiska rörelsen beskriver själv sin situation på följande sätt: ”Den karismatiska förnyelsen är ett nytt och oväntat verk av den helige Ande. Den medför därför utmaningar och ställer frågor som ännu inte kan besvaras. Den kräver ett ekumeniskteologiskt arbete som måste göras under bön och i vördnad för Andens verk” (ur ”Disentis- manifestet” 989).

Litteratur:

Baumert SJ, Norbert: Gaben des Geistes Jesu. Styria 1986. 194 s. Good News – 25 Years of Catholic Charismatic Renewal. NSC (National Service Committee) of Catholic Charismatic Renewal in collaboration with Goodnews (en tidskrift) 1992. Jubileumsnr. 84 s. varav 6 om Sverige.

Open the Windows. The Popes and the Charismatic Renewal. Editor: McDonnell, Kilian. Greenlawn Press 1989. 65 s. McDonnell OSB, Kilian, Montague SM, George: Christian Initiation and Baptism in the Holy Spirit. The Liturgical Press 1990. 342s.

McDonnell OSB, Kilian, Montague SM, George: Fanning the Flame. The Liturgical Press 1991. 27 s.

Muhlen, Heribert: Die Erneuerung des Christlichen Glaubens. Don Bosco Verlag 1974. 268 s.

Ranaghan, Kevin and Dorothy: Catholic Pentecostals. Paulist Press Deus Books 1969. (gammal klassiker)

262s.

Suenens, Leon Joseph Kardinal: A New Pentecost? Darton, Longman & Todd 1975. 230 s. (också gammal

klassiker.) Originalet på franska: Une Nouvelle Pentecose?

Sullivan SJ, Francis A: Charisms and the Charismatic Renewal. Servant Publications 1982. 168 s.

Sullivan SJ, F: Pingströrelse och karismatisk förnyelse. Katolska Bokförlaget 1987.