Oreglias egen Dante

För några år sedan frågade jag den alltför tidigt bortgångna litteratur- och religionsintresserade Kerstin Aner vad det var som väckt hennes intresse för katolicismen. Hon svarade utan att tveka ens en sekund att det var Dante som gett henne nyckeln både till intresset för och förståelsen av kyrkan. När jag var arton år gammal, berättade hon, läste jag den Gudomliga Komedien för första gången. Detta verk har vidgat min horisont, förklarat den synliga och den osynliga verklighetens inbördes samband för mig och fördjupat min tro på den jordiska tillvarons mening. Jag förmodar att det inte är så få som i det här landet delar Kerstin Aners erfarenhet. Dante är och förblir en pålitlig och oförliknelig färdledare genom verkligheten. Men man behöver hjälp för att förstå honom, hans språk, hans tid, det samhälle han levde i och den kyrka han älskade. Den hjälpen far man nu av en övertygande, temperamentsfull och stridbar Dantekännare, den främste i Sverige, Giacomo Oreglia. I sin digra volym Dante förmedlar han den kunskap om skalden och den insyn i dennes tid och verkningshistoria som han samlat under mer än fem årtionden.

Inte bara Komedien

Redan i dispositionen till boken avslöjar Oreglia sin förmåga till systembygge. Först ritar han upp de geografiska, historiska och inte minst de politiska ramarna till det porträtt av skalden som sida efter sida allt klarare träder fram i skarpskurna drag. Oreglia framställer Dante först och främst som scriba Dei, Guds skrivare. Som sådan har Dante uppfattat sig själv. Man skulle med hjälp av den samtida mystikern Mäster Eckharts terminologi kunna lägga till att den som betraktar Dante som en läromästare i läsandets konst har missuppfattat honom. Han är och vill vara en mästare i konsten att leva.

Efter de första hundra sidorna som handlar om Dante som person, hans tid och den miljö han växte upp i presenteras hans verk. Detta verk utgår från en redan existerande litterär tradition. Oreglias framställning av den provensalska lyriken är synnerligen levande och instruktiv. I Vita nunia, ett av hans tidiga verk, anknyter Dante till den medeltida höviska kärlekspoesin och dess symbolik. Skriften Convivio tillhör jämte Aristoteles Mikomakiska etik och Ciceros Laelius de klassiska texterna om vänskapen. De vulgari eloquentia handlar om folkspråkets väsen och funktion. Man är kanske något förvånad över att poeten Dante befattade sig med teoretisk lingvistik och poetik och faktiskt har öppnat portarna till den moderna språkvetenskapen.

Dantes teoretiska talang yttrar sig än mer slående i hans filosofisk-politiska traktat Monarchia. Förmodligen författades detta verk under perioden 1312-1313, då kejsar Henrik VII gjorde sitt intåg i Italien. Han var i Dantes ögon rikets laglige arvtagare efter Fredrik II:s död. Det var under denna tid som hoppet om en framtida värld av fred, rättvisa, ordning och frihet föddes hos skalden. Han skrev denna traktat också – och kanske främst – för att betona, att kejsarens myndighet kommer direkt från Gud och inte från påven. Imperiets världsliga makt äger en egen autonomi och är inte beroende av kyrkans andliga makt som vissa av kyrkans företrädare menade. Här visar sig Dante företräda en uppfattning som blev allmänt erkänd så sent som på Andra vatikankonciliet.

Oreglia framställer också Dante som översättare av latinsk prosa, som brevskrivare och som författare till bukoliska dikter på latin. Alla verk mynnar emellertid ut i det som kröner och överträffar dem alla, den Gudomliga Komedien.

Framför allt Komedien

På drygt 150 sidor sammanfattar och tolkar Oreglia den Gudomliga Komedien. Detta medeltidens största litterära verk reser sig som en gotisk katedral, i sina grundfästen väl förankrad i jorden men oemotståndligt strävande mot himlen. Under den gamle latinske skalden Vergilius ledning vandrar Dante ner till helvetet och uppför skärseldens berg på vars topp han möter Beatrice som leder honom in till paradiset. Men här är det alltså Oreglia som är den suveräne färdledaren in i Dantes tankevärld.

Efter framställningen av Komedien följer själva tolkningen som omfattar två kapitel. Det mycket innehållsdigra slutkapitlet förmedlar en spännande inblick i Dantes öden genom seklerna. Här befinner sig Oreglia i sitt eget revir, hans kunskaper är häpnadsväckande.

För att söka förstå Dantes verk tillgriper Oreglia två något överraskande tolkningsmönster. Det ena är Andens tidsålder som Joakim från Fiore profeterat om, och det andra är anarkin som framtida samhällsordning. Båda tolkningsmönstren är utopiska till sitt väsen. Dante utsattes tidvis för förföljelse av staten och en politiserande kyrka. Slutet av sitt liv tillbringade han i landsflykt. Och det är vistelsen i främmande land som utgör grogrunden för utopier.

De båda utopierna har givetvis ett inbördes samband eftersom den joakimitiska tidsåldern kommer att befrämja den anarkiska andan och livsstilen. Hela Dantes verk går enligt Oreglia ut på att söka upprätta ”andens och kärlekens rike” redan här på jorden. Det är ett världsomspännande rike helt baserat på principer om människors självstyre, utan förmyndare och makthavare.

Den andliga tidsåldern

Den joakimitiska andliga tidsåldern kommer att sätta sin prägel på religion och kyrka, så menar Dante enligt Oreglia. Då kommer den nuvarande tidsåldern med en kyrka som fortfarande är i behov av en hierarki av ämbeten och andra yttre maktstrukturer att avslutas. Kyrkliga ämbetsbärare som den samtida påven Bonifatius VIII som gjorde anspråk på kyrkans (även politiska) överhöghet över staten hör då till historiens spökkammare. Skaldens vision av kan tillåter inte längre några begränsande perspektiv, den öppnar en horisont utan gräns. Till dess måste emellertid kampen fortsätta, dvs kampen mot kyrkans politiska maktcentrum och mot snikenheten i hennes agerande. Det är också därför som Dante i skärseldens 3:e sång ”befriar” kung Manfred av Neapel från fördömelsen fastän han hade blivit bannlyst och dömd av kyrkan. Kyrkans dom kan alltså inte vara bindande för evigheten.

Den joakimitiska visionen säger att kyrkan som synlig förvaltare av Guds budskap är ett provisorium. Historien kan beskrivas som en frigörelseprocess från alla maktstrukturer inom kyrkan, från hennes dogmer och riter. Historien medför en upplösning av inkarnationen, av Guds människoblivande just i historien. Den joakimitiska kyrkan är följdriktigt nog slutet på den synliga historiska kyrka som består av hierarki, sakrament, riter och kanonisk rätt. Man kan emellertid fråga sig om Oreglias ”gnostiska” tolkning av kyrkans framtid hör hemma i Dantes verk. Att kyrkan skall befrias från mammondyrkan och skörlevnad har Dante utan tvekan menat och inte förtröttats att kräva. Men skall kyrkan därför befrias från sin synliga gestalt i historien? Är Dante gnostiker?

Sanningen är att Dante hävdar inkarnationens sanning ända in i sista paradissången. Guds människoblivande lever i kyrkan så länge historien varar och kommer att bestå bortom den.

Den hägrande anarkin

Oreglia säger själv att han använder termerna anark, anarki, anarkistisk i strikt etymologisk betydelse. Anarkibegreppet innebär då en samhällelig ordning utan ledare eller utan ledning och utan rangförhållanden. Enligt Oreglia är Dante anarkist i den meningen att han avskyr och flyr från den politiska makten. Skaldens övertygelse och förkunnelse vilar på tre grundpelare: frihet, fred och enhet. Att eliminera någon av dem innebär att ohjälpligt undergräva också de båda andra. Alla tre begreppen innesluter också rättviseiden.

I sitt motstånd mot makthavarna inom både kyrka och stat är Dante i Oreglias tolkning den förste moderne intellektuelle dissidenten som ägnar sitt liv och sin poetisk-profetiska begåvning åt att försöka förändra världen. Även denna andra utopi rymmer minst lika många frågor som den första. Visserligen är Dante deciderad motståndare mot allt politiskt maktmissbruk, men är han anarkist i bemärkelsen att han avvisar all utövning av politisk makt? Välkomnade han inte den nykrönte kejsaren Henrik VII som genom politisk och rentav militär maktutövning avsåg att göra slut på den politiska anarki och det sociala kaos som under flera årtionden hade brett ut sig i det politiska tomrummet efter Fredrik II:s död? Förfäktade inte Dante en bodelning och därmed en varaktig maktfördelning mellan stat och kyrka? Man kan också undra varför Dantes politiska traktat heter Monarchia och inte Anarchia.

Ett lidelsefullt budskap

En del kritiker har i grunden missförstått Oreglia. Det går nämligen inte att anlägga ett ”lagom-perspektiv” på honom. Han är en lidelsefull och stridbar person, och hans lidelse speglas i hans framställning som någon gång inte uppbringar den saklighet som många vill kräva av honom. Men Oreglia är ingen korrespondent som rapporterar från fjärran medeltida riken. Han vill i stället göra Dante levande för vår tid, och därför för han fram Dantes budskap som vore det hans eget. Och då är risken stor att blanda ihop sitt eget budskap med skaldens.

Som recensent skjuter man över eller snarare under målet när man av Oreglia kräver vad han inte avser att förmedla. Han kommer med ett angeläget budskap, han är partisk och temperamentsfull i sin tolkning av Dante. Hur mycket av det färgstarka som utmärker denna bok skulle inte försvinna utan det stridslystna temperamentet med tonläget neddämpat till lagom saklighet?

Visserligen överdriver Oreglia här och var, och han spetsar till sin framställning, i synnerhet när han i helig ilska levererar sina förkastelsedomar mot den ”romerska kurian” och andra kyrkliga och statliga potentater. Men djärva överdrifter och tillspetsningar är hans ars scribendi, hans legitima sätt att skriva. Visserligen är han partisk, men han är partisk för helheten. Bakom vreden, och tvärs igenom den, lyser kärleken.

Oreglia är frispråkig, han bjuder på sig själv. Lektyren av hans bok är en läsfest. Han är kanske inte den mest pedantiske av alla lärare men han är en mäktig impulsgivare, en hängiven inspiratör. Han kan inte låta bli att välja ståndpunkt. Den egna tolkningen far dock inte alltid täckning av den gestalt och det verk som han själv säger sig vilja tolka. Ar det Dante som är referenspunkten för författarens uppfattning, eller blir författarens uppfattning utgångspunkten för tolkningen av Dante? Detta är den kritiska frågan som boken väcker. Det är också den frågan som gör Dante till just Giacomo Oreglias alldeles egen Dante.