Profilerad flyktingpolitik

I slutet av april i år inbjöd Landstinget Västernorrland, Härnösands kommun och den Internationella klubben i Härnösand till ett stort upplagt två dagars flyktingseminarium i Västernorrlands vackra residensstad. De uppemot 200 deltagarna från så gott som hela landet var mest lokalpolitiker, socialsekreterare, ansvariga på flyktingmottagningarna, språklärare för flyktingar. Dessutom deltog flera dussin flyktingar från en lång rad olika länder.

Valet av mötesplats var allt annat än tillfälligt. Flera brott har begåtts i staden både av flyktingar och svenskar, mest ungdomar som bränt kors och på annat sätt givit utlopp åt sitt främlingshat. Ett grymt inslag i denna konflikt var en asylsökandes mord på en dotter till Stig Wallin, ordförande i Internationella klubben, för ett par år sedan. Han framhöll mycket kraftfullt att han inte kunde acceptera att det öde som drabbat hans familj skulle få användas som argument i hatkampanjen mot flyktingarna.

När man försöker att sammanfatta seminariets program med föredrag och paneldiskussioner kan man konstatera några gemensamma önskemål om och förslag till svensk flyktingpolitik. De lades fram av Tomas Hammarberg, generalsekreterare i Rädda Barnen, Lisbet Palme, ordförande i UNICEF-kommitten, och Lennart Rhodin, statssekreterare på kulturdepartementet och ansvarig för flyktingfrågor i regeringen. Här följer några synpunkter, förslag och krav som det rådde samstämmighet om på seminariet.

Hemspråk och religion

Den oftast nämnda gruppen flyktingar är också den mest utsatta, nämligen barnen, inte minst alla de barn som i sitt ursprungsland varit med om krig, tortyr av familjemedlemmar, årslånga vistelser i skyddsrum. Skräcken återvänder i barnens mardrömmar. Flera talare åberopade FN:s barnkonvention (jfr Signum 1990:1) som vid det här laget har ratificerats av 115 stater.

Lisbet Palme betonade särskilt betydelsen av konventionens paragraf 39 som säger, att konventionsstaterna skall göra allt för att främja fysisk och psykisk rehabilitering samt social återanpassning av barn som utsatts för någon form av övergrepp, tortyr eller grym och förnedrande behandling eller fick uppleva långvariga väpnade konflikter. Rehabiliteringen skall ske ”i en miljö som befrämjar barnets hälsa, självrespekt och värdighet”. I Sverige är vi långtifrån att förverkliga idealet.

Flyktingföräldrarna själva, och inte samhället, har det primära ansvaret för sina barn. En konsekvens av denna ståndpunkt är att hemspråksundervisningen skall inta en självklar plats i invandrarbarnens utbildning. Alla tillgängliga undersökningar bekräftar hemspråksundervisningens och de andra kulturella yttringarnas (till exempel musikens, dansens) roll för att bryta den kulturella isolering som barn kan hamna i i sitt nya hemland. Att vara rotad i familjen och dess traditioner är en förutsättning för att barn kan gå vidare, växa in i och tillägna sig det nya landets traditioner.

Den religion som flyktingarna tar med sig från sina ursprungsländer stärker deras personliga identitet. Seminariet var genomgående positivt i bedömningen av religionens roll i flyktingarnas liv. I fråga om både hemspråksundervisning och religionstillhörighet och -utövning kunde man skönja konturerna av den katolska sociallärans subsidiaritetsprincip. Den säger att samhällets små sociala enheter, t.ex. familjen, klubben, föreningen, församlingen osv. skall ha så mycket utrymme till utveckling som möjligt och att statliga myndigheter endast i mån av behov skall ingripa och ge stöd. Man var enig om att det statliga stödet till de nämnda livsområdena, så vitala och väsentliga för flyktingarna, skall befrämjas och öka. Lisbet Palme menade att det sista man ska skära i är resurser till barn, inte minst till flyktingbarn.

Värdegemenskap

Bristande familjesammanhållning, kulturell isolering och frånvaron av andliga skyddsnät leder ofta till missbruk, utslagning och kriminalitet. Hammarberg framhöll att ”värstingarna” oftast har en kaotisk barndom bakom sig. Nästan genomgående har de vuxit upp utan sin far eller någon annan manlig förebild.

Både hem och skola skall fortsätta att klarare markera vilken värdegemenskap som skall råda i den allt vidare och till synes alltmer splittrade kulturella, politiska och religiösa gemenskapen. Så kan exempelvis våld inte lösa utan bara befästa konflikter. Medan religion och hemspråksundervisning som bärare av det gamla kulturella arvet har till uppgift att förstärka flyktingarnas identitet skall gemensamma etiska värderingar skapa samhörighet med samhället i det nya landet.

Verkligheten visar emellertid en annan bild. När flyktingbarnen går i svensk skola skulle man ju vänta sig att de där mötte värderingar och regler som är annorlunda än vad de är vana vid från sina hem. Det händer emellertid alltför ofta att skolan inte företräder och förfäktar några värderingar och normer alls. Respekten för varje persons människovärde, rätten att vara annorlunda i fråga om hudfärg, språk och religion, tolerans för naturlig variation osv. är ofta främmande företeelser som man inte vet hur man ska hantera.

Kulturchocken består alltså sällan i att ett värde och normsystem kolliderar med ett annat. I stället kolliderar ett värdesystem som barnen har hemifrån med skolans värdevakuum. Detta är tragiskt och skapar förvirring och otrygghet och förstärker flyktingbarnens känsla av främlingskap. Skolan måste därför formulera och kraftfullt föra ut ett regelsystem som barn med annan än svensk bakgrund kan anknyta och därför ansluta sig till.

Arbete

Flyktingarna måste snabbare än hittills beredas möjlighet till arbete i det nya värdlandet, och mer än hit tills måste man ta tillvara flyktingarnas begåvning och kunskaper. Det var dessa frågor som föranledde många seminariedeltagare att ventilera sin upprördhet. Lennart Rhodin (själv gift med en invandrad läkare från Tjeckoslovakien) påpekade att väntetiden för många asylsökande som vill och kan arbeta visserligen har blivit kortare men att ytterligare ansträngningar måste göras. Han varnade samtidigt för överdrivna förhoppningar när nu landet är inne i en ekonomisk lågkonjunktur och när nya stora flyktinggrupper anländer från flera länder i det forna Jugoslavien.

Det var inte svårt att lägga märke till, och sätta värde på, att de nämnda kärnpunkterna i en mer profilerad flyktingpolitik sammanfaller med de intressen som katolska kyrkan i Sverige vid upprepade tillfällen har fört fram. Det finns givetvis många obesvarade frågor och förbisedda farhågor. På seminariet krävdes också flera gånger, att de politiska partierna klart skall deklarera sin ståndpunkt i flyktingfrågor. Det råder otydlighet i många ledande politikers budskap.

I regeringen koncentrerar man sig i dessa åtstramningstider på den ekonomiska politiken. Flyktingar kan då på nytt uppfattas som en belastning och inte som en tillgång. Och i många kretsar av den svenska befolkningen kan man observera en smygande apati och tystnad, om än knappast någon direkt fiendskap. Seminariet i Härnösand avsåg att bryta tystnaden och väcka opinion. Som en vis person i vår egen tid har sagt: Det är inte onda människor utan de goda människornas tystnad som skrämmer mig.