Reformation och motreformation

Man kan lätt få intrycket att introducerandet av den protestantiska tron i Skandinavien var en enkel och okomplicerad sak, om man studerar traditionella historiska arbeten. Redan språkbruket i många svenska akademiska avhandlingar i historia och kyrkohistoria säger en hel del. För inte så länge sedan var det akademiskt legitimt att tala om ”devot” och ”bigott” katolicism, och det inte enbart som ett historiskt epitet, utan även som en beteckning på samtida katolicism, inklusive katolska forskare (givetvis kan man finna exempel på liknande missgrepp även i det motsatta lägret). Harry Hermeren talar om framstående katolska forskare som ”devota” i sin skildring av Uppsala möte 1593.’

Om reformationstidevarvet kunde den aktade historikern Hjalmar Holmqvist skriva: ’I denna värld av villor och övertro hade den evangeliska reformationen att söka sin väg. `Reformationen rycktes vara en logisk självklarhet, en befriande räddare som ledde utvecklingen framåt – ”en förnyelse till folkets bästa”, enligt biskop Bengt Wadensjö.3

Men givetvis är detta segrarens version av händelseförloppet – den vinnande sidan skriver som så ofta både sin och vedersakarens historia. I själva verket har fram till helt nyligen så gott som ingen forskning ägnats den förlorande sidan. Var reformationen något som folket önskade? Vilka var det som drev protestantismens sak, vilka motiv hade de? Var anhängarna av den gamla tron okunniga traditionalister? Frågorna kan mångfaldigas.

Nya forskningsrön

En hel del pusselbitar faller på plats för den som studerar de forskningsrön som professor Oskar Garstein vunnit under sitt långvariga studium av motreformationen i Skandinavien, ett arbete som nu föreligger i fyra mycket omfattande volymer (Rome and the Counter-Reformation in Scandinavia, vol. 1-II (Oslo, 1963 och 1980), vol. III-IV (Leiden, 1992)). De två första banden utkom på det norska Universitetsforlaget. Del tre och fyra har utkommit i år på Brills välrenommerade holländska förlag. Dessa båda band är på tillsammans cirka 1 300 sidor, med de två tidigare delarna kommer vi upp i cirka 2 500 sidor engelskspråkig text, därtill skall läggas hans latinska edition av pater Laurentius Norvegus brev Epistolarum Commercium P. Laurentii Nicolai Norvegi S.J. (Oslo, 1980).

Denna jättestudie av tiden 1539-1656 hade inte varit möjlig om inte Garstein kunnat nyttja de samlingar som professorerna Olof Kolsrud i Oslo och Johannes Metzler i Köln samlat, men inte bearbetat. Systematiserandet av detta material, i kombination med självständiga forskningsrön från ett stort antal arkiv, har skänkt oss ett arbete som är ett av de betydelsefullaste under senare tid för förståelsen av denna brytningstid i nordisk historia. Några sensationella nyheter bjuder kanske inte studien på, men åtskilligt framstår i ett tydligare och mer nyanserat ljus, inte minst det sena 1500-talets svenska kyrkopolitik.

Garstein hävdar att reformationens seger till stor del berodde på en girig överhets hunger efter kyrkans egendom och att det inte fanns något folkligt stöd för protestantismen:’ ”The history of the forcible introduction of Protestantism into the far North through the avarice of the sovereign lords and masters, who had cast their greedy eyes on the wealth of the cathedrals, parish churches, and monasteries, is therefore the story of suffering, of martyrdom, of spiritual violence and chaos.”

Denna provocerande slutsats är Garstem inte ensam om att ha kommit fram till, redan Sten Lindroth formulerade en liknande ståndpunkt: ”Den nya läran påtvingades svenska folket mot dess vilja.”’ Litteraturhistorikern Henrik Schack hävdade att vid tiden för Uppsala mötes beslut år 1593 utgjorde lutheranerna ”säkerligen icke majoriteten och skulle väl ej hava segrat, om ej den religiösa striden tillika fatt en politisk innebörd”.’

Det är svårt att veta hur man skall bedöma forskningsresultat av detta slag. Vi vet att kollektivet i det tidigt moderna Europa ofta var betydelsefullare än individen, den enskilde anpassade sig till familjens, socknens, traktens eller landets åsikter, liksom han rättade sig efter överhetens beslut. Med förvånande raskhet bytte hela landsändar i Europa under dessa år, ibland gång efter annan, religionsuppfattning, oftast beroende på furstens val. Lägger vi inte in för mycket av vår tids värderingar i tolkningen av det förflutna när vi projicerar fram detta folkliga missnöje? Lydde inte befolkningen på ett självklart sätt överhetens bud? Men i en diktatur finns mycket under ytan, det har inte minst händelser i nuet lärt oss, och troskyldiga försäkringar om lojalitet är inte alltid vad de synes vara.

Soldater som missionärer

Den landsflyktige svenske katolske ärkebiskopen Johannes Magnus beskriver hur reformationen genomdrevs med hjälp av tyska legoknektar och hur kvinnor och barn gömde sig i skogarna i skräck för soldaternas våld: ”Överallt där man hörde att dessa lutherska vidunder eller helvetesfurier närmade sig, där sökte genast åldringar, späda jungfrur och ärbara kvinnor skydd för sitt liv i skogarnas gömslen. Ängsligt bar mödrarna bort sina kära barn, de trodde sig mer säkra bland de vilda djuren än bland de grymma kättarna. Men några av dem mötte en eländig död i den outhärdliga kölden, andra förfrös obotligt händer, fötter och övriga lemmar, de skonades bara för att man skulle minnas och begråta denna exempellösa grymhet.”

Texten är retorisk och äldre forskare har gärna velat se Johannes Magnus som en notorisk lögnare, en dålig förlorare, men litteraturhistorikern Kurt Johannesson, som är den som senast forskat i ämnet, menar att ”det är fullt troligt att 1520-talets Sverige bevittnade scener liknande dem Johannes Magnus målar upp”.’

Under 1500- och det begynnande 1600-talet förekommer åtskilliga berättelser från bygderna om hur enkla människor uppmanade folket att ”tjäna Gud och den välsignade Jungfru Maria”.’ Två äldre norska bybor brändes på bål för sin katolska propagandas skull.’ Andra försvarare av tron piskades offentligt, avsattes från sina tjänster eller utvisades ur landet. Under Dacke-upproret i Sydsverige återinsattes för övrigt avsatta katolska präster på löpande band i de befriade områdena.” Om Dacke var den katolske troskämpe som Garstein målar upp, må förbli obesvarat, klart är ändå att han gynnade den gamla tron, och återställde den katolska kulten. Det förtryck som drabbade Småland och Östergötland efter upprorets kuvande bäddade knappast heller för ett folkligt anammande av protestantismen. Ännu något decennium in på 1600-talet fanns det socknar i Norden där det lutherska prästerskapet rapporterade att folket ”bad till Gud att den gamla tron under påvens ledning måtte återställas”. ”Den unge norske katolske prästen Hans Mortenssön Rygh rapporterade år 1639, under en hemlig missionsresa till Norge, att han i och runt den lilla staden Larvik påträffat ett stort antal katoliker. Ja, en del ortsbor var så dåligt informerade att de trodde att det var påven som introducerat den nya riten, och att de av lojalitet mot kyrkan såg sig tvungna att acceptera denna. Även i Göteborg, som Rygh också besökte, fann han några katolska familjer. Den norske prästens bedömning var att om det religiösa förtrycket mildrades så skulle stora delar av folket i de nordiska länderna återvända till kyrkan.

Mer vildvuxna folkliga katolska seder vittnar de biskopliga visitationerna om. Välkänd är ärkebiskopen Laurentius Paulinus visitation av Söderby-Karl pastorat i Roslagen en bit in på 1600-talet. Visitator finner hur det fortfarande under en Maria-bild i kyrkans kor står skrivet ”hjälp Maria”, liksom hur traktens folk dyrkade ett lokalhelgon, offrade mynt i en helig källa etc.12

Jesuiternas ankomst

När den norsk-svenske jesuiten Laurentius Norvegus (”Klosterlasso”), som Garstein med rätta ägnar stor uppmärksamhet, röjde sin identitet i Stockholm år 1579 ledde detta till att många äldre, och även åtskilliga yngre, öppet markerade sin katolska tro – detta trots att den katolska mässan varit förbjuden i den lilla staden i mer än femtio år. Sakramentstillbedjan i Riddarholmskyrkan lockade så många att hostian fick flyttas från ett privatkapell till högaltaret i kyrkan. Människor började öppet läsa rosenkransen och gick till mässa och bikt. Under denna tid översattes även Canisius katekes till svenska och spreds bland de troende. Också lutherska präster övergick till den katolska kyrkan. En präktig skandal vållade pastor primarius i Stockholm, Lars Forserus, när han 1585 offentligt förklarade sig vara katolik. Han avsattes från sin tjänst, skyddade därefter under många år katolska präster och lekmän på flykt på sin gård Rörby, samt utvisades ur landet år 1605.’3

Givetvis fruktade lutheranerna denna katolska revitalisering. Under våren 1580 skärptes läget ytterligare, i maj det året sökte en protestantisk mobb bränna ned de katolska lokalerna som fanns i anknytning till Riddarholmskyrkan (delar av det tidigare franciskanklostret). Kungen, Johan 111, som strax dessförinnan i hemlighet konverterat, fick kalla fötter och utvisade Norvegus ur landet samt förbjöd katolsk utåtriktad verksamhet. Om Johan 111:s tänkande ger oss Garstein i främst den första delen av sitt arbete mycken ny information. De hemliga förhandlingarna med Rom om ett slags unierad ställning för kyrkan i Sverige, något som under en tid tycktes ligga inom möjligheternas gräns, är intressanta.

När den påvlige legaten Possevino år 1580 besökte Vadstena kunde han ta emot löftesavläggningen av tio systrar i Birgittaklostret – konventet hade därigenom tjugo nunnor. Den nattliga ceremonien skedde under stor folklig uppslutning, och många sägs ha fällt glädjetårar. Man kan undra varifrån dessa systrar kom om det inte fortfarande fanns katolska strömningar i landet. Den jesuitiska missionen lyckades på grund av den kungliga politiken inte med sin uppgift – med ett undantag: ett stort antal nordbor sökte sig, främst under 1500-talets slut, till de jesuitiska utbildningsanstalterna i Nordeuropa. Denna undervisning präglades av en föredömlig pedagogik som vilade på humanistisk grund och utan de inslag av ”hjärntvätt” som den ibland anklagats för. Syftet med utbildningen var att skapa religiöst helgjutna personer och inte politiska intrigmakare. Det är en av de stora förtjänsterna med Garsteins undersökning att dessa studerande nu blivit ordentligt kartlagda. Författaren ämnar för övrigt publicera ytterligare en volym med statistiska uppgifter.

Studenter vid katolska institut

Här några exempel: under åren 1578-1581 inskrevs elva nordbor i Collegium Germanicum i Rom, vid jesuitkollegiet i Braunsberg femtiosex, i jesuitkollegiet i Olomuc trettioen. Under några decennier före och efter år 1600 inregistrerades enbart vid jesuitiska utbildningsanstalter cirka femhundra nordbor, flertalet från det svenska riket, påfallande många från Östergötland och Västergötland, liksom Uppland. År 1596, fastän Uppsala mötes beslut var väl kända, skrev alltjämt fjorton svenskar in sig för högre studier vid de jesuitiska kollegierna. Givetvis var det färre som skrev in sig efter sekelskiftet 1600, men några år in på det nya århundradet hade ändå var tionde student vid Köpenhamns universitet lämnat Danmark för jesuitiska lärosäten, och under åren 1610-1613 registrerades tjugofem nordbor vid större jesuitiska skolor. Flertalet av dessa förblev katoliker och fick tillbringa resten av sina liv på kontinenten, många av svenskarna och finnarna i kung Sigismunds tjänst i Polen (denne hade ett svenskt kansli, svenska katolska hovkaplaner etc.). Av studenterna blev sextiofyra katolska präster eller ordensmän (därav tjugofyra jesuiter), en mindre grupp återvände till sina hemländer och blev lutherska pastorer (däribland nio svenskar), några reste hem som katoliker. Av de sistnämnda fick flera plikta med sina liv (däribland svenskarna Petrus Petrosa, Henrik Hammar, Göran Bähr och Zacharias Anthelius), andra dömdes till livstids fängelsestraff (så historikern Johannes Messenius och studenten Carl Rosenbaner). Den norske katolske prästen Jacob Hjort återvände till hemlandet och utgav sig för att vara luthersk präst, men läste dagligen mässan i ett privatkapell (1613 avslöjades han och utvisades ur landet). Denne Hjort hade en bror som var tiggarmunk och en annan bror som var kartusian, båda givetvis på kontinenten. Hela sextiofem personer erövrade högre akademiska examina (därav åtta teologie eller filosofie doktorer).

Med tanke på de nordiska ländernas befolknings mässiga ringhet (det svenska riket hade cirka en miljon invånare), de långa och dyrbara resorna, och de straff som successivt skärptes för den som studerade vid katolska institutioner, är det förvånansvärt att så många nordbor sökte sig till platser av detta slag. I praktiken innebar ett sådant val livstids emigration, eller en otrygg tillvaro som kryptokatolik i Norden. För vissa studenter kan jesuiternas utbildningsprogram och själva äventyret ha lockat mer än religionen, men många lämnade hemlandet av religiösa skäl. Detta tyder på att, i synnerhet under 1500-talets slut, åtskilliga familjer fortfarande uppfostrade sina barn på traditionellt katolskt sätt, eller i vart fall inte ställde sig oförstående inför den gamla tron.

Man kan fråga sig: om så många under så ogynnsamma betingelser valde den katolska tron, hur många hade gjort samma val om den katolska kyrkan varit tolererad i de nordiska länderna – så som lutherdomen var det i Polen? Alla tecken tyder på att en betydande del av intelligentian (liksom av adeln) var positiv till den katolska tron, och att denna ännu runt sekelskiftet 1600 haft möjlighet att återvinna förlorad terräng. Vi får inte heller glömma att flera hundra flyktingar från Sverige uppehöll sig i Polen en bit in på 1600-talet, däribland åtskilliga katoliker – manga av dem tillhörde gamla adliga ätter. Ännu på 1620-talet uppger en forskare att det i Småland planerades ett uppror till förmån för Sigismund, i området fanns många anhängare av ”den gamla läran”. 14

Brev berättar

En del bevarade brev som återges av Garstein pekar i samma riktning. Av en tillfällighet har vi till exempel några brev hem till familjen från en finlandssvensk studerande vid Collegium Germanicum, Johannes Jussoila.’S Denne blev med tiden katolsk präst och avrättades i Stockholm år 1604 – trogen in i döden enligt Johannes Messenius. I breven framhåller han vikten av trohet mot den gamla tron. Han ber sin bror Mikael att ”undervisa sina bröder Martin, Benkt, Josef och Lars i förfädernas tro” och ber släkten hälsa till församlingsprästen Herr Anders och förmana honom att noga läsa Bibeln och studera den ”romerska kyrkans lära” så att han inser att Luthers lära leder in på ”falska vägar.” Han skickar med fromma bilder i brevet, till en syster Katarina sänder han en bild av den heliga Katarina och ber systern att se denna som sitt skyddshelgon ”så som vår kära mor uppmanade oss att göra medan hon var i livet”. Flera av bröderna kommer senare att följa brevskrivaren Johannes exempel och fortsätta sina studier vid katolska utbildningsanstalter.

Andra nordbor var plågade av längtan hem till familj och vänner, några rader ur ett brev från Erik Sorolainen, student vid Collegium Germanicum i Rom, till ungdomskärleken Klara Salomonsdotter, ger ett talande exempel. Brevet är daterat Rom den 25 Maj 1607: 16

”O Klara, min Klara, min käraste Klara, min käraste och enda. Hur mår du? Lever du fortfarande? Var finns du? Varför är jag så långt ifrån dig? Vad sysslar du med? […] Om jag verkligen visste att Kungen aldrig skulle återvända till Sverige, då skulle jag återvända hem, ju fortare, desto bättre, men inte annars. Käraste älskade, tänk noga över vad jag skrivit till dig och ge mig goda råd. Låt inte någon få veta om min existens eftersom, om sådana nyheter skulle spridas, kan det kosta mig livet.”

Vad som senare hände med denne kärlekskranke seminarist vet vi inte i detalj, brevet till hans Klara nådde dock aldrig fram utan konfiskerades vid gränsen. Sorolainen blev inte katolsk präst utan lämnade frivilligt kollegiet som lekman.

Om det fortfarande vid sekelskiftet 1600 fanns människor som hyste förståelse för den gamla tron, eller var lockade att lära känna den bättre, så stabiliserades läget för lutherdomen alltmer under de kommande åren. Men man kan ställa frågan om det inte var enhetssamhällets tvång, de många krigen och hotbilden utifrån, som svetsade samman svenskarna runt den nya tron, och inte protestantismen i sig?

Med livet som insats

Det är påfallande att Gustav II Adolf under det trettioåriga kriget väljer att erövra och förstöra det ena jesuitkollegiet efter det andra, på samma sätt var de militära befälhavarna beordrade att förstöra all egendom som tillhörde landsflyktiga svenskar. Nu skulle roten till det onda ryckas upp en gång för alla. Man far erkänna att krigarkungen lyckades ganska väl i det avseendet, den ”katolska faran” avvärjdes resolut.

Att hysa sympati för katolicismen under dessa krigsår var förenat med livsfara. Garstein lyfter fram åtskilliga exempel från de olika nordiska länderna som belyser detta. Vid sidan av avrättningarna i Malmö och Stockholm år 1624 presenterar författaren en del mindre kända händelser, så till exempel vad som inträffade i örnö kyrka år 1631.17 På altaret i kyrkan låg ett antilutherskt dokument, oklart utformat, som tillika uppmanade till uppror och hotade med en påvlig invasion. Efter omfattande undersökningar fick myndigheterna upp ögonen för två studenter, Andreas Anundsson från Götene-trakten och Erik Persson från Tuna i Roslagen, som båda tycktes ha klara katolska sympatier. Den sistnämnde greps och en rättegång inleddes mot honom, åklagaren kunde visa rätten hur denna var innehavare av handskrivna böner (O Jungfru Maria rena mö, för din sak vill jag leva och dö), liksom klara skriftliga förkastanden av lutherdomen (jag vill inte längre förbli lutheran). Erik Persson tillstod inför den överväldigande bevisningen att han mentalt övergått till katolicismen, även om han rent formellt ännu inte blivit upptagen i kyrkan. Han uppgav att den spårlöst försvunne Andreas Anundsson var den som övertygat honom om att byta trosuppfattning, en tredje medlem av kretsen, poeten Lars Wivallius, som talade polska och hade svensk emigres-släkt i Polen, och som redan tidigare var känd av myndigheterna, höll sig likaså klokt nog undan rättvisan.

Erik Persson försökte under rättegången få domarna att se hur bibliskt det var att vörda Maria, Guds moder, bland annat med hjälp av några syllogismer, en av dem löd så här:

Deipara est adoranda. Maria est Mater Dei. Ergo adoranda.

Inför insikten om att han kunde komma att avrättas avsvor han sig alla katolska uppfattningar, vad nu sådana försäkringar var värda. Många av tidens kryptokatoliker var medvetna om att man kunde göra mentala reservationer vid fara, åtskilliga katoliker försäkrade vitt och brett sin lutherska tro inför myndigheterna utan att mena något alls med vad de sade. Den stackars Erik Persson dömdes i oktober 1631 till att krossas på hjul och avrättas.

Kurians planer

Vi far genom Garsteins forskarmöda god – och tidigare delvis okänd – kunskap om de kuriala myndigheternas liksom jesuitledningens planer på att skydda katolska intressen i de nordiska länderna. Under slutet av 1500-talet är många av de romerska förslagen mycket orealistiska. Påven föreslår till exempel kung Sigismund att insätta svenska katolska biskopar i de gamla stiften för att få till stånd ett återvändande till kyrkan (till ärkebiskop funderade man på att utse en släkting till bröderna Magnus, Laurentius Magnus Gothus). Under det begynnande 1600-talet finns en större realism, nu inser man att det handlar om att skapa små brofästen, inte om någon storslagen rekatolicering. Mycket av allt detta planerande stannade på pappersstadiet, även om präster vid flera tillfällen sänds till alla de nordiska länderna för att insamla fakta och pejla stämningarna (såväl jesuiter som dominikaner och sekularpräster deltog). Men de personella och ekonomiska resurserna för en långsiktig insats saknades. Viktigare problem som pockade på lösningar fanns för kurian på närmare håll.

Garstein ägnar stort utrymme också åt drottning Kristinas tronavsägelse och övergång till katolicismen, han nyttjar därvid ett stort källmaterial och belyser händelsen utförligt. Kristinas (vildvuxna) katolska övertygelse ifrågasätts inte av Garstein, men till det får vi återkomma vid ett senare tillfälle. Det har nämligen i dagarna utkommit ytterligare en Kristina-studie av idehistorikern Susanna Åkerman, också den på Brills förlag, som utifrån samma källmaterial ger en ganska annorlunda bild av drottningen – hon ses mer som en fritänkande libertin än som en troende katolik.’

Med facit i hand kan man fråga: Vad tjänar det till att ägna så stor uppmärksamhet åt en förlorad sak? Protestantismen segrade och de nordiska ländernas invånare skulle snart komma att frukta varje form av katolsk tro. Onekligen kan man ibland tycka att Garstein inte sållar agnarna från vetet, pappersplaner skildras utförligt, patetiska misslyckanden beskrivs ingående, upprepningarna är många, någon gång blir hypoteserna ganska vildvuxna och teserna tvärsäkra. Men ändå är det viktigt att också teckna en bild av förlorarna, deras planer, tankar och övertygelse. Ibland är också hypoteser bättre än källkritisk tystnad, de lockar till samtal, till debatt.

Inte minst nu när Svenska kyrkan snart kommer att fira minnet av Uppsala mötes beslut år 1593, med dess statligt/kyrkliga avvisande av varje form av katolsk kult i Sverige (som ledde till att de sista katolska kapellen i Stockholm fick stängas och klostret och klosterskolan i Vadstena upplöstes, och åtta nunnor, liksom präster och studenter, däribland Johannes Messenius, tvingades bege sig våren 1596 till Polen), kan jubileumsyran lura oss att tro att reformationsprocessen var en logisk självklarhet. Under ytan dolde sig mer av splittring och förvirring än vad som syntes. Protestantismen enades visserligen hjälpligt genom 1593 års beslut, även om gamla liturgister, kalvinister, gnesiolutheraner, apokalyptiker och allsköns andra grupperingar skulle ha samlevnadssvårigheter under lång tid framöver.

Men frågan kvarstår: vad skulle ha inträffat om katolska kyrkan fått en viss rörelsefrihet? Att det inte var någon svårighet att rekrytera systrar till Vadstena eller studenter till jesuitkollegierna har Garsteins undersökning tydligt visat. Vad folket tyckte är oklart, samtiden var inte intresserad av vad gemene man ansåg, och för nutidens forskare finns inte mycket annat att göra än att framlägga hypoteser baserade på ett sprött material.

Vi får hoppas att jubileumsfirandet av Uppsala möte inte lockar fram propagandistiska och triumfalistiska övertoner, utan leder till insikt om att, som en konsekvens av det som då skedde, de sista resterna av religionsfrihet för landets katoliker kom att utplånas, något som innebar att de samvetsömma som vågade trotsa beslutet, utvisades, förföljdes eller gick en grym död till mötes. Samtidigt måste det givetvis sägas att den dåtida katolska kyrkan inte var någon vän av religionsfrihet (även om Polen kommit långt i toleranstänkande). Men på få platser i Europa fanns ett totalt förbud mot att tillhöra en religiös minoritet. I England jagades katolska präster, men enskilda medborgare fick vara katoliker, i Frankrike var det möjligt att vara protestant etc. I Norden avrättades få katoliker – men det berodde inte på större tolerans utan på en lagstiftning som förbjöd själva närvaron av inhemska katoliker (och andra icke-lutherska trosbekännare).

Kung Sigismund i Polen omgav sig, till skillnad från hertig Karl, med rådgivare som kom från olika religiösa läger: lutheraner, kalvinister och katoliker ingick i kungens stab, han hade många svenska lutherska vänner, hans älskade syster Anna var lutheran och fick trots detta bära kungens förstfödde till dopet på våren 1593, samma år som Uppsala möte ägde rum i Sverige. Landet hade sannolikt förskonats från ett fanatiskt skräckregemente av Karls slag om Sigismund segrat.

Arbetet lockar till läsning genom de många inblickar som det ger från till exempel flyktingarnas tillvaro i Polen, de svenska spionernas rapporter, kurians sammanträden, jesuiternas aktiviteter, de katolska studenteras vardagsliv, de storslagna planerna, de misslyckade expeditionerna, de kärva rättegångarna, och den blandning av heroiskt mod och beklämmande svek som utmärkte de olika aktörerna i dramat.

Det är ingen mening med att moralisera över missgrepp i det förflutna. Men det är inte heller riktigt att sopa historien under mattan. Även förloraren har rätt till sin historia, och Garstein har visat att den förlorande sidan bestod av fler än vad som tidigare påståtts, ja under en tid utgjorde de en potentiell religiös och politisk faktor som inte kan negligeras. Detta är kanske det värdefullaste resultatet som vunnits av detta omfattande studium.

Om jubileumsfirandet av Uppsala möte nästa år också framhåller denna historiska dimension, detta förtryck, så kan de kommande festligheterna bilda upptakten till att ett nytt och ljusare kapitel skrivs om vår framtida gemensamma existens som kristna i Sverige.

Noter

’ Harry Hermeren, Uppsala möte (Stockholm, 1944) 174.

2 Hjalmar Holmqvist, Svenska kyrkans historia, III (Stockholm, 1933), 71.

Bengt Wadensjö, En resa till i dag (Stockholm, 1971), 10.

Oskar Garstein, Rome and the Counter-Reformation in Scandinavia, III (Leiden, 1992), xvi.

Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria, I (Stockholm, 1975), 199.

Henrik Schäck, Messenius: Några blad ur Vasatidens kulturhistoria, (Stockholm, 1920), 10.

Kurt Johannesson, Gotisk Rennässans (Stockholm, 1982), 77.

Garstein, III, xvii.

Ibid.

Alf Åberg, Nils Dacke och landsfadern (Stockholm, 1960).

Garstein, III, xvii.

H. Lundström, Laurentius Paulinus Gothus, III (Uppsala, 1898), 69.

Garstein, 11, 15 ff., 419 not 78.

David Norrman, Sigismund Vasa (Stockholm, 1978), 211. Enligt Gerhard Hafström, ”Nils Dacke före Dacke-fejden”, PHT (1928), 177 var det en släkting till Nils Dacke som ledde upprorsförsöket. Garstein, 111, 119–124.

Ibid, 126.

Garstein, IV, 296–309.

Susanna Åkerman, Queen Christina of Sweden and her Circle (Leiden, 1991).