Resenär i landet Fantasi – Michael Ende

Ordet inbillning har fått en dålig klang på svenska, men vi behöver den upplevelse som det har stått för, förmågan att göra oss inre bilder, att föreställa oss aspekter i tillvaron bildligt, gripbart för tanken och känslan. Vi kan finna dit genom sagan och leken; ordet i sagan är livets bröd, leken är en läkedom för själen. Bland dem som har hävdat sagans och fantasins livsnödvändighet, inte bara i teoretiska resonemang utan genom att framställa det i levande bild, har tysken Michael Ende fått ovanligt många att lyssna. Det som han har sagt har inte varit någon självklarhet, tvärtom. Den dystraste moralism – om också av vitt skilda skolor – har i århundraden försökt lägga just barnboken under sig. Under de senaste decennierna var länge ett slags socialrealism strängt påbjuden av röststarka kritiker. Sagan vore närmast att betrakta som ett opium för barnen, som i stället skulle matas med godkända doser av sociala problem. Om en sådan inställning verkar stendöd i dag – fast vem vet om den är mer än skendöd? – är detta till en betydande del Endes förtjänst, för han tröttnade aldrig på att försvara sagan i den allmänna debatten.

Dessutom skrev han sagor själv, som man inte på allvar kunde skälla för eskapism, eftersom de i själva verket tog upp centrala problem. Det skedde i sagans form, därför att en realistisk framställning inte kan visa hur människor återfinner sin förspillda tid eller genom vilka irrgångar man kan finna fram till sitt sanna jag. I hans märkligaste berättelse, Den oändliga historien, går den resan genom landet Fantasi; i hans tyska text Phantasien.

Mest känd har han blivit för sina underfundiga och delvis djupsinniga sagor, som ofta kan ge vuxna läsare lika mycket behållning som barnen, fastän av annat slag; förutom berättelsen i Phantåsien också skildringen om Momo eller tidstjuvarna. För yngre barn har han skrivit sagor där de vilda äventyren understryker moraliska värden, som är finurligt inplockade i handlingen. Inom de onda finns godheten, vilket gäller både sjörövare och drakar, ett budskap som inte är nytt men som framförs med övertygande fräschör. Hittebarnet Jimmy, en liten negerpojke, är arvtagare till en av de heliga tre kungarna (och naturligtvis älskad av sin vita omgivning). Också konsten att kunna räkna rätt visar sig ha avgörande betydelse för den lyckliga utgången av det stora äventyret.

Påfallande – och betecknande för vår tid – är att denna optimistiska hållning som ger sin karaktär åt alla hans tidigare sagor är fullständigt borta när han skriver enbart för vuxna. Det har han gjort i Spegeln i spegeln. En labyrint. Där råder en svart absurdism med de mest besynnerliga äventyr som bilder för vår värld utan hopp eller sammanhang; i vår tid tycks de seriösa författarna alla ha gått i skola hos Godot …

Michael Ende föddes 1929 i södra Tyskland och växte alltså upp i en svår tid, som också drabbade familjen: hans far Edgar Ende, en surrealistisk målare, fick yrkesförbud. Efter skoltiden ägnade han sig länge åt sin stora kärlek, teatern, men hans framgångar motsvarade inte hans intresse. Sitt genombrott fick han istället som författare, med sin första barnbok 1960, om Jimmy Knapp och tågföraren Lukas. 1962 kom en fortsättning, om Jimmy Knapp och de vilda 13. Det är mycket underhållande och fylliga barnböcker, där den starkt moraliska inriktningen är elegant uttryckt genom äventyren och huvudpersonen. 1964 gifte han sig med en skådespelerska och bosatte sig senare i Italien, söder om Rom.

Nästa berättelse handlar om Momo eller tidstjuvarna, 1973. Här tar han upp den väsentliga frågan vad vi egentligen gör med vår tid, särskilt när vi försöker spara den genom att rationalisera. Till slut får vi inte tid för någonting viktigt alls, vilket allra först drabbar barnen. Momo är en ensam liten flicka med en ovanlig förmåga att lyssna på människor. Till slut blir det hon som möter Tiden i form av Mäster Hora. I sitt hjärta får hon uppleva en av de sällsynta stjärnstunderna, och genom sitt mod och hans råd lyckas hon återvinna människornas bortstulna timmar.

Den oändliga historien

Momo är i sin form en nutidssaga med ett barn i huvudrollen, även om problemet angår alla människor. Efter en rad smärre berättelser med spexiga namn kom så hans mest betydande verk, Die unendliche Geschichte, 1979. Också detta är en nutidssaga, om en skolpojke med svårigheter i förhållandet till sin far och i skolan, men här tar berättelsen snart en vändning som kan leda tankarna till C. G. Jung. Den utspelas i två världar, vardagens och sagans, som markeras redan rent typografiskt genom olika färg på trycket beroende på var handlingen för tillfället befinner sig. Fantasins land håller på att förintas, och någon måste ingripa. Pojken har smitit från skolan och stuckit sig undan med en stulen bok, men genom att han engageras i bokens äventyr – som just rör hotet mot landet Fantasi – dras han in i farorna, fastän han länge gör motstånd. Boken och landet är i en bemärkelse identiska. Slutligen bejakar han uppgiften och kommer dit, där han ger den unga kejsarinnan ett nytt namn, varigenom han räddar landet. Nu fortsätter hans tillvaro i landet Fantasin, där han kan få alla sina önskningar uppfyllda – intill en viss gräns. Sedan måste han finna sin djupaste önskan, sin egen sanna bild, om han inte skall bli en fåne. Det ödet har tidigare drabbat dem som har velat göra sig till härskare över landet (hans äventyr och hotet mot Fantasin har upprepats många gånger förr).

Originellt för Ende är de äventyr hans flödande fantasi manar fram och som får ett eget liv, samtidigt som de på ett subtilt sätt skildrar längtan efter kraft och efter moderlig värme. Särskilt minnesvärda är skildringen av pojkens ritt på lejonet genom den brokiga öknen, som om natten blir en sällsam skog, medan lejonet blir till sten, och framställningen av hans möte med fruktkvinnan i det föränderliga huset, där han kan mätta sig på det som växer fram ur henne.

Också här är budskapet djupt moraliskt. Genom alla sina äventyr, där han förverkligar sina drömmar och tillfredsställer sina behov, når han en inre mognad. Under en lång tid befinner han sig i drömmarnas gruva, där han måste söka efter den sanna bilden. För honom blir det fadern, som är infrusen i is efter hustruns död.

Nu kan pojken äntligen nå fram till livets vatten och lämna fantasin, genom en port som bildas av två ormar som biter varandra i stjärten och bildar en oval. När han återvänder till verkligheten, kan han få kontakt med sin far och för första gången verkligen nå fram till honom. Pojken vågar nu också ta itu med sin feghet. Här finns inga pekpinnar, läsaren blir aldrig generad över ett övertydligt moraliserande, men temat handlar om moralens grund: mognad som leder till meningsfulla relationer till omvärlden.

Den oändliga historien är, om man så vill, metafysik i sagans form; eller en levande illustration till Jungs dunkelt suggestiva psykologi, där människan mognar genom att nå fram till grundföreställningarna i själslivet, arketyperna. Att återkomma med en ny berättelse efter detta mästerstycke kan inte ha varit lätt.

Han publicerade en rad småstycken för barn, verk på dialekt, en fri variant på Lewis Carrolls nonsensdikt om snarkjakten. I en bok, Mörkrets arkeologi (Die Archäologie der Dunkelhet) samtalade han om sin far och dennes konst. Det är också surrealistiska bilder av Edgar Ende som illustrerar hans säregna berättelser i Der Spiegel im Spiegel. Ein Labyrinth, 1984. Det är kusliga fantasier kring en tillvaro som i all sin absurditet utsäger något väsentligt om vår egen värld. Symbolerna är så livfullt utarbetade att man ibland får känslan av att befinna sig inför en allegori som man inte kan tolka på grund av bristande kunskap men där varje detalj är betydelsebärande.

En saga för alla

Hans alltmer mörknande livssyn tar sig också uttryck i de seriösa dikterna i traditionell form i Trödelmarkt der Träume, 1986.

Efter hustruns död i Rom 1985 återvände han till München och gifte sig med en japanska. 1989 kom en barnbok laddad med äckel inför den pågående miljöförstöringen; den tyska titeln innehåller en sexfaldig ordsammansättning som inte underlättar, Der satanarchäoliigenialkohöllische Wunschpunsch. Trots det lyckliga slutet dominerar en känsla av ilska och förtvivlan, som helt skiljer sig från hans tidigare berättelser.

Hans barnböcker blev uppskattade alltifrån början och med åren har han tilldelats ett imponerande antal litterära pris. En rad av hans barnböcker finns översatta till svenska liksom hans vuxensagor. En förträfflig introduktion till hans verk ger en antologi inför hans 60-årsdag, Das Michael Ende Lesebuch, 1989, som också innefattar en bibliografi. Den visar spännvidden i hans framställning, från nonsensverser till lidelsefulla försvar av sagans och fantasins grundläggande roll. Den avslutas med en rad aforismer, 44 frågor till den hågade läsaren. Många av dem handlar naturligt nog om litteraturkritiska frågor. Andra vidgar begreppen.

”När flera människor läser samma bok, läser de verkligen samma?”

”Finns det böcker eller avsnitt ur böcker som har förändrat ert liv?”

”Hör bibeln, som berättar om änglar, demoner och underverk, till den fantastiska litteraturen?” För den som fått nog av journalistikens kliché att alla dess kändisar är så helt vanliga människor är också en annan av hans frågor välkommen: ”Har ni någonsin träffat en genomsnittsmänniska?”

Sagan uttrycker – i bästa fall – sanningar om den inre rymden, om slottet västan om sol och östan om måne. I vår tid har de gamla folksagorna reducerats till underhållning för barn, men de vuxna behöver återvinna sagan. En av dem som har gjort detta är Michael Ende. Den tyska traditionen av spekulation och metafysik i skönlitteraturen, levande inte minst under nyromantiken, har fått en modern företrädare av högsta klass. Till formen är hans verk om fantasin och om den inbesparade tiden tänkta för barn, men de frågor som de behandlar angår var och en av oss. Det går inte att rymma från sig själv, men vägen fram kan gå genom de mest oväntade labyrinter. Rationaliserar man sin tid, eller väljer man bort allt det som verkligen har värde?

Stilen – som j u alltid är en väsentlig del av en text – utnyttjar det tyska språkets hela smidighet och omväxling- och den humor som stundom själva grammatiken inrymmer. Ende kan också framställa ett abstrakt begrepp i påtaglig form. Att man inte kan ”kringgå ett problem” visar sig på vägen till ett orakel i öknen (som för övrigt inte förstår prosa, endast rimmad vers). En portal reser sig mitt i ödemarken. Om man går runt, finns bara öken överallt, men om man tar sig in genom den till synes låsta porten, kommer man till den väldiga pelarhallen där den siande rösten är hemma.

Hans verk kan jämföras med den vuxensaga, ”fantasy”, som är så livskraftig i det moderna anglosaxiska språkområdet, men hos Ende är det viktigaste resan in i det egna hjärtat. I lyckligaste fall kan den ske i en verklig stjärnstund, sådan han låter Momo uppleva den.