Södertäljemiraklet i massmedia

Det alltmer sekulariserade Sverige fick under våren en religiös sensation. TV och tidningar tävlade att berätta om de märkliga ting som försiggick i Södertälje. En syrisk-ortodox flicka vid namn Samira hade i visioner sett det libanesiska helgonet Charbel Maklouf och sedan Jesus själv, olja hade runnit från hennes händer och från Charbels ikon, sjuka sades ha blivit botade, människor strömmade till i tusental från när och fjärran för att få del av oljan och kanske bli helade.

Svenska massmedier gottade sig åt uppståndelsen och man var snar att tala om bluff och manipulation, pengar och godtrogenhet. Flickan utsattes av journalister och TV-folk för de mest bisarra frågor. ”Hur såg Jesus ut, var han man eller kvinna?” Det mest smaklösa inslaget förekom i ett nyhetsprogram i TV, då tre handikappade i rullstol kördes fram till flickan och hon blev bryskt tillsagd att genast bota dem: ”Jag kan inte bota er”, sa flickan, ”bara Gud kan göra det.” ”Det är bara bluff”, kommenterade en av de handikappade efteråt, ”hon sa själv att hon inte kan bota oss.” Syner och under är märkliga ting, men det bestående minnet av vårens sensationer i Södertälje handlar framför allt om kulturkrockar och okänsliga journalister, om det också funnits några undantag som inte bör glömmas bort.

Den syrisk-ortodoxa kyrkan med centrum i Södertälje hade redan tidigare under året dragit till sig uppmärksamhet för händelser som det kan finnas anledning att kort relatera. Sedan flera år råder en schism mellan ärkebiskop Chabo och kyrkorådet, och ärkebiskopen är utestängd från huvudkyrkan. Motsättningarna gäller framför allt politiska frågor, om syriansk eller assyrisk identitet, och det anses att ärkebiskopen ställt sig alltför positiv till den assyriska nationalismen. Båda fraktionerna står emellertid under patriarken i Damaskus, och schismen ligger enbart på det lokala planet. Kyrkans besynnerliga anpassning till svensk lagstiftning bidrar också till förvirringen: ärkestiftet och församlingarna betraktas som sidoordnade ideella föreningar, vilket bäddar för inbördes splittring.

Detta år avled en gammal biskop som varit bosatt i Sverige men aldrig varit verksam här. Kyrkorådspartiet anordnade hans begravning med hjälp av två tillresta biskopar. Den vördnadsvärde och vitskäggige biskopen satt enligt syrisk-ortodox tradition placerad i en stol och var iförd full skrud. Efter den två timmar långa ceremonin murades han in i en nisch i kyrkan, sedan regeringen gett sitt tillstånd i sista stund. Detta visades i TV för häpna svenskar, helt ovana vid att se en död människa bli föremål för sådana hedersbetygelser. Alla dessa händelser fick blickarna att riktas mot Södertälje redan innan Samiras visioner ägde rum.

Samira såg Jesus och Charbel Maklouf, en libanesisk eremit som levde på 1800-talet. (Han är f. ö. ett katolskt helgon och kanoniserades av påven Paulus VI 1977.) Visioner är inte ovanliga i de orientaliska kyrkorna, de anses inte som onormala utan räknas som naturliga inslag i det religiösa livet. Visionerna hade också samband med den aktuella schismen, och de båda partierna inom kyrkan uppmanades till försoning, ”annars skulle någon bli blind”. Det som senare hände, då det började drypa olja från Samiras händer och från bilden, är mera kulturbundet; sådant brukar inte förekomma i västerlandet. Detsamma sägs emellertid ha skett med en annan syriansk kvinna i Sverige för några år sedan. Charbel, som avled 1897, är f. ö. känd för att det ännu i dag rinner en vätska från hans grav. Vad det egentligen är som händer i sådana fall behöver vi inte spekulera i, men det är inte nödvändigt att genast börja ropa om bedrägeri.

Så började då allt flera uppsöka Samira, först i hennes hem, sedan i kyrkan för att hon skulle stryka litet av sin olja på deras pannor. Snart började också en och annan svensk söka sig till skarorna. Massmedierna, som till en början bara verkat förbryllade, vaknade nu till, för helbrägdagörare är något mera välbekant som man kan göra skandalreportage om. Man fick snart intryck av att den syrisk-ortodoxa församlingen skulle vara en konkurrent till Livets Ord. Så förhåller det sig nu inte. ”Undren”, om vi far kalla dem så, är fenomen som har uppstått spontant och ingår inte i någon helbrägdagörelsekampanj. Flickan har i TV framstått som enkel och okonstlad och utan alla anspråk på övernaturliga gåvor; hon relaterar bara sakligt vad hon menar sig ha varit med om. Hon har aldrig påstått att hon kan bota sjuka, det är andra som kommer till henne och tror att de skall få hjälp. Man har också kunnat märka hur hon blivit allt tröttare och haft svårt att klara den pressade situationen och möta tusentals förväntansfulla människor dagligen.

Vad som särskilt kom i kamerornas fokus var en box där besökande stoppade in sedlar. ”Aha!” säger man. ”Här bedrivs kommers i religionens namn. Det är förstås det som alltihop går ut på!” Man kan ju inte veta att offer av pengar är ett typiskt inslag i syrianernas religiösa mönster och att de brukar vara mycket generösa också i vardagslag. Svenskar däremot är kroniskt misstänksamma mot gåvor till kyrkan. Statskyrkan far de inkomster den behöver, och mer därtill, via skattsedeln eller från kyrkans väldiga egendomar. Att sedan ge pengar åt kyrkan kan tyckas överflödigt och luktar otillbörligt ocker på människors religiösa tro. Så har pratet kunnat föras vidare om hur flickan utnyttjas av skumma krafter inom församlingen.

Låt oss för all del inte idyllisera vad som inträffat. Kyrkosplittringen finns där, den har inte förts närmare en försoning utan tycks snarare ha ökat. Den oljedrypande bilden av Charbel fördes till kyrkorådspartiets kyrka, om också med ärkebiskopens goda minne, och Samira har mot sin vilja hamnat i den korseld av motsättningar som Gud enligt hennes budskap själv kräver ett slut på. Men kvällstidningar och TV har alltför ofta gjort ont värre. Som redan nämnts har det inom massmediefolket funnits enskilda som har respekterat Samiras integritet och också gett henne ett personligt stöd. Men mot det kontrasterar den kalla sensationslystnaden hos andra.

Tvärt emot vad många tycks tro, ger sekulariseringen inte något självklart utrymme för ökad religiös tolerans. Okunnighet och fördomar frodas i ett religionslöst klimat, något som den växande antisemitismen också är ett tecken på. Det är en uppfordran till att ta människor på allvar, också då man i hemmaperspektiv finner deras beteende avvikande och svårförståeligt.