Tomhetsbegäret i två amerikanska romaner

Decennierna har i 1900-talets litteraturhistoria fatt namnge djupare tendenser i det mentala klimatet som ofta gått de politiska hårdhudingarna förbi. Så här en bit in på nittiotalet har man en viss möjlighet att överskåda vad det föregående decenniet försökte uttrycka av sina innersta våndor och problem. Åttiotalet blev inte minst den politiska vänsterns förlorade årtionde-dess tillkortakommanden blev förstorade och fick i sann dialektisk anda sin antites i nyliberalismen. Den massmediala världens försök att formulera frågeställningarnas natur har i hög grad blivit ytliga efterrationaliseringar. Man har helt enkelt missat att huvuddelen av den gamla vänsterns förespråkare, liksom den nuvarande nyliberalismens, består av likartade själar. Det är en besläktad form av rationalister och dogmatiker som använder sin teori som en blåkopia på verkligheten, och ibland kan få det att låta som ett riktigt gräl i ”ingenjörssjälar” som vanställer den intellektuella diskussionen och försöker införa nya höger- eller vänsterförenklingar på frågor som arv och miljö, natur och kultur, utveckling och tradition m.m.

Åttiotalet har därtill också varit amoraliskt och estetiserande i sina ”finkulturella” uttrycksformer, med följd att man fjärmat sig från sin publik. ”Den goda historien”, med sina krav på spänning och personkonflikter, har i åttiotalets litteratur i allt högre grad ersatts med ett substanslöst experimenterande med språk och tankar. En ganska torftig intellektualism som ibland har förenats med snaskiga sexskildringar. Inte oväntat har populärlitteraturen flyttat fram sina positioner och med sina mer dramatiska uttrycksformer gett sig hän samtidens konflikter. I ett par fall har man emellertid i den här genren lyckats fånga och levandegöra förhållanden på ett kusligt men ändå fruktbart sätt. Ett exempel är Thomas Harris med sina romaner Röda Draken och När lammen tystnar. Inom thrillergenren står de i främsta ledet och saknar inte heller rent skönlitterära kvalitéer. De beskriver på ett handfast sätt det vardagliga polisarbetet men också på en förvånande hög reflexionsnivå den perversion och ondska som blivit vardagsmat i det västerländska mediasamhället. När lammen tystnar har som film Oscarbelönats och nått stora publikframgångar.

Ondska som självständig kategori

Både Röda Draken och När lammen tystnar har en mördarjakt som yttre struktur: i bägge fallen är det fråga om en pervers massmördare som polisen sätter in alla sina tekniska resurser för att fånga. Tekniken står alltså till förfogande men kommer i de här fallen snarast att förstora detektivens intuitiva roll. Förmågan till inlevelse och att se strukturer utöver de invanda mönstren går igen, som i de flesta bättre deckare, men leder också vidare till en mer avancerad ”på-spaning-efter-ondskan-historia”. Förutom jakten på mördaren som också är en dramatisk jakt med tiden, tillkommer ett moment som för detektiven är något av en djävulspakt. Inspärrad på livstid, dömd för nio mord, finns psykiatrikern dr Hannibal Lecter. Han är expert på det sjukliga våldspsyket, kan och tycks förstå allt av mänskliga abnormiteter. Han är inte bara teoretiker utan har själv iscensatt kannibalistiska mordorgier. Från sin välbevakade cell skriver han insiktsfulla artiklar i medicinska tidskrifter. Med sina extrema kunskaper får Lecter en central roll i jakten på brottslingarna. FBI-agenterna Will Graham och Clarice Starling blir båda tvungna att besöka honom i syfte att hitta öppningar i sina respektive fall. Dr Lecter har inget intresse av att hjälpa polisen men kan tänka sig att ge vissa fingervisningar om Clarice i gengäld utlämnar några av sina mest smärtsamma personliga erfarenheter. Denna psykiska kannibalism i utbyte mot nödvändiga ledtrådar blir en kostbar men framgångsrik affär för Clarice. Hon finner mördaren först efter att hon trängt in i sina egna och andras avgrunder och ondska. Samtalen med dr Lecter är bokens höjdpunkter när det gäller ”svarta” kunskaper och insikter. Vi befinner oss här långt från den tidigare så vanliga sociologiseringen av brott, där det bara behövdes lite upplysning och ekonomiska anslag för att komma tillrätta med missförhållanden. De gamla vänsterliberala förklaringsgrunderna har blivit inadekvata och ondskan har mer utvecklats till en självständig kategori.

Det finns över huvud taget en mycket kraftfull linje under hela åttiotalet att återupptäcka och fascineras av ondskan som både makt och uttryck. Det massmediala samhället har gjort gränserna mellan verklighet och fiktion flytande och det förvånar då inte heller att verkliga brott av samma karaktär som i När lammen tystnar i stor utsträckning också inträffat under åttiotalet. Det är som om den tidigare sociologiseringen och reduceringen av ondskan åstadkommit ett vakuum som därefter exploderat i ett frossande i densamma i både fiktion och handling.

Destruktivitet bortom sociologiska modeller

I Platons dialog Gorgias drivs tesen att det är insikten som föder den goda handlingen. Insikt är ett slags intellektuell klarsyn som antas styra handlandet (eller bör det). Dr Hannibal Lecter tycks falsifiera denna tes som varit så betydelsefull för västerlandets rationalistiska utveckling. Clarice Starling sammanfattar sina möten med Lecter så: ”Han ser mycket klart – han ser förbanne mig rakt igenom mig. Det är svårt att acceptera att någon kan förstå en utan att vilja väl.” Lecters iskalla klarsyn är en del av det positivistiska vetenskapsidealet samtidigt som den också spränger det. På Clarice fråga vad som hände med honom när han begick sina brott far hon svaret:

– Ingenting hände med mig, konstapel Starling. Jag hände. Ni kan inte reducera mig till en rad inflytanden. Ni har gett upp begreppen gott och ont för behaviorism, konstapel Starling. Kan ni påstå att jag är ond? Är jag ond, konstapel Starling?

– Jag tror att ni har varit destruktiv. Det är samma sak för mig.

– Är ondska bara destruktivitet? Om det är så enkelt är stormar onda. Och eld och hagel. Försäkringsbolagen sammanför allt sådant under rubriken force majeure.

I många sentida amerikanska brottsstudier tycks landet ha förfallit till en materialistisk mardrömsvärld. Bilden av människan också som en andlig varelse är sönderriven och lär inte lappas ihop av de fundamentalistiska tevepredikanterna. Sexualiteten är groteskt förstorad och påtvingas människorna i alla sammanhang. Den har blivit ett desperat försök att besvärja döden och tomheten – en sista irrationell rest av något som skulle kunna vara livgivande i en annars materiellt inrutad värld.

I själva verket går det inte att isolera sexualiteten och utnyttja den som livskraft. Man har då redan gjort sig skyldig till en första förbrytelse; att reducera den andra personen till ett bruksvärde för egna syften. Sexuella brott och perversioner är alla olika grader av denna första ursprungliga dehumanisering. I en värld där det perversa har blivit mer eller mindre normalt, kan det kännas nödvändigt för en författare att skildra den moderna sexmördaren, som just en pulstagning på sin samtid. I När lammen tystnar erinrar sig dr Lecter hur en tidigare patient upplevde den aktuelle mördaren:

– Du förstår, Jame är inte homo på riktigt, det är bara något som han lagt sig till med i fängelset. Han är egentligen inte någonting, han är bara något slags total tomhet som han vill fylla och så sitt ursinne. Det kändes alltid som det blev tomt i rummet när han kom in. Men han dödade sin morföräldrar när han var tolv, och man tycker att en så pass labil person borde göra något slags intryck, eller hur?

Mördaren, detektiven och det demoniska

De mord som begås i de nämnda romanerna är, med få undantag, handlingar utifrån detta ”tomhetsbegår”. Syftet är inte själva grymheten mot offren, dessa är i en bemärkelse redan avpersonifierade i mördarens psyke, han behöver bara vissa funktioner hos dem. I det ena fallet är det huden, i det andra att de ska bevittna hans makt och förvandling. Mördaren i Röda Draken, som är en beundrare av dr Lecter, upplever mycket tydligt individernas obetydlighet. ”Dolarhyde kände att Lecter förstod hur overkliga de människor är som dör för att bistå en i dessa värv – han förstod att de inte är kött och blod utan ljus och luft och färg och hastiga ljud som snabbt upphör när man förändrar dem. Likt färgsprakande ballonger som exploderar. Att de är viktigare för förändringen, viktigare än de liv som de bedjande klamrar sig fast vid.”

Harris porträtt av de bägge mördarna är mycket trovärdiga och skickligt uppbyggda, det finns en psykologisk logik i deras inre utveckling som inte är mekanisk, utan vad jag skulle vilja kalla existentiell utifrån det rådande samhällstillståndet. Från mördarna finns det anledning att gå vidare till deras kontrahenter, detektiverna. I Röda Draken är det Will Graham som också är den som avslöjat dr Lecter och fått honom inspärrad. Hans skarpa blick och inlevelseförmåga kommer ibland farligt nära det demoniska.

Dr Lecter tycks egentligen uppfatta honom som en besläktad själ men som tyvärr envisas med att bekämpa sina anlag och lite hycklande ställa sig på rättvisans sida. Tanken är inte så unik i detektivromanens historia. I en klassiker som G. K. Chestertons Fader Brown får prästen frågan om hur han kunnat lösa alla sina brottsgåtor, och han ger ett svar som inte avviker så mycket från det tidigare sammanhanget. Han säger att det är han själv som utfört brotten utifrån en akt av tanke- och känsloinlevelse i de aktuella brottssituationerna och med de inblandade personerna. (I vad mån inlevelse är demonisk kan vara en svår fråga; den som vill ge sig in i ett mer avancerat resonemang kan läsa Michael Bachtins bok om Dostojevskij.) Oavsett graden av demoni eller inte, står sig hela den väldiga FBI-apparaten rätt slätt utan Grahams speciella känsla och blick. Inför den här typen av brott måste det givetvis ligga en konflikt i positivistisk kvantifiering kontra en mer intuitiv intelligens, men det ena far inte utesluta det andra.

Man kan känna en kluvenhet inför Harris två romaner. De är onekligen välskrivna och rymmer skikt som kanske är djupare än vad han själv medvetet har avsett. Det finns ett drag av modern riddarsaga i strukturen i ”hjältarnas” kamp, med deras nedstigande i avgrunden i både inre och yttre bemärkelse. Samtidigt utspelar sig allt i ett samhälle som är förfärande lågt och ytligt, där den mänskliga värdigheten är i det närmaste obefintlig. Sönderfallet är skrämmande och man har svårt att inte uppfatta en urladdning, som den i Los Angeles, som en konsekvens av spelreglerna. Definitivt inte så mycket av yttre riddartid men desto mer en tid i behov av riddare.

Harris är omskakande och drastisk på ett sätt som kan påminna om sydstatslitteraturen. Det är kanske inte ”god” litteratur, men en ovanligt träffsäker dramatisering av inneboende tendenser i åttiotalet. Om den här typen av romaner med filmatisering kan få en katharsiseffekt återstår att se.