En teologs bekännelse

Jag kan inte påstå att denna serie av offentliga föreläsningar bygger på en och samma metod. Snarare har metoden fått anpassas till det speciella ämnet. Men rent generellt har jag ofta börjat mina undersökningar med att fråga andra, i synnerhet specialister inom ämnet, vad de har att säga som har relevans för frågan. Jag ville skaffa mig kunskaper innan jag talade. Om alla vittnen instämmer och om det inte finns någon obesvarad invändning räcker det att konstatera denna samstämmighet. Men eftersom jag avsiktligt valt kontroversiella ämnen har jag i regel både fått medhåll och funnit meningsskiljaktigheter. Efter att ha inhämtat ett helt spektrum av åsikter har jag tagit fram de allra skarpaste argumenten för respektive ståndpunkter. Att redogöra för olika uppfattningar och systematisera dem anser jag ingå i mitt ansvar som teolog, men jag menar också att det är nödvändigt att kritisera uppfattningar som är otillfredsställande. Eftersom jag anser att det ingår i mitt uppdrag att skaffa mig en uppfattning händer det att jag kommer fram till en slutsats som leder till konflikt med vissa av mina kollegor. I mina slutsatser försöker jag inbegripa vägande insikter från alla parter i diskussionen och inte hålla fast vid en ensidig uppfattning som är partisk och ofullständig. Jag uppfattar mig som en moderator som försöker mäkla fred mellan olika inriktningar. Och jag insisterar på att argumenten ska vara logiskt hållbara. Till skillnad från vissa relativister i vår tid avskyr jag ett sammelsurium av motsägande tankar.

Jag nämnde förut att jag tar till orda som teolog. Med detta menar jag att jag drar mina slutsatser utifrån det som är min tro som katolskt kristen. Kyrkan lär, och jag tror detta fullt och fast, att Guds son blivit människa för omkring 2 000 år sedan, dött för att återlösa oss och uppstått för vår räddnings skull. Kristus, frälsaren, som har skänkt den fulla uppenbarelsen, har också sett till att uppenbarelsen ska kunna bevaras levande i kyrkan utan att förvanskas eller urvattnas. Den grundläggande undervisningen om vår tro som är gemensam för alla troende förutsätts av katolsk teologi. Tron tar inte bort något av det som jag kan komma fram till i kraft av mitt medfödda förnuft, men den lägger till ett nytt stort ljus som kommer från ovan.

I mina föreläsningar har jag kontinuerligt använt den kristna uppenbarelsen så som den förmedlas av den heliga Skrift och den katolska traditionen. Jag är obenägen att påstå någonting som strider emot dessa heliga källor under förevändning att vi skulle ha en högre grad av insikt idag. Respekt för trosarvet (depositum fidei) ska inte kallas konservatism i nedsättande betydelse utan är helt enkelt lojalitet mot Guds ord. När jag i dessa föreläsningar hävdar att Jesus offrade sig på korset eller att han gör sig substantiellt närvarande i eukaristin eller att vägen till frälsning är smal eller att prästämbetet är reserverat för män eller att dödsstraff ibland är berättigat, håller jag beredvilligt fast vid Skriftens vittnesbörd och den bestående katolska traditionen.

Jag hoppas att dessa föreläsningar klart visar att traditionen är något som är under utveckling eftersom kyrkan lever i historien. Traditionen utvecklas i trohet mot sina djupaste fundament som denna serie föreläsningar visar till exempel i fråga om religionsfriheten och mariologin. Att på ett korrekt sätt föregripa utvecklingen kräver ofta en synnerligen ovanlig känsla för trons innersta. Dogmutveckling omfattar alltid en viss kontinuitet, en omsvängning är inte någon utveckling.

Som läsaren lätt ska märka strävar jag inte särskilt mycket efter att vara originell. Om jag skulle lansera en teologisk föreställning som aldrig dykt upp hos någon tidigare, skulle jag ha all anledning att tro att jag hade fel. Den förvirring som råder inom teologin idag beror till inte ringa del på ett överflöd av innovationer som bara står sig några få år och som körs över av andra lika kortlivade teorier. Att belasta sig med att arbeta med det senaste teologiska modet är knappast något lönsamt sätt att använda tiden. Mycket mer givande är det att ge sig i kast med den stora traditionen från kyrkofäderna och kyrkolärarna. Själv försöker jag att tänka och tala utifrån den traditionens anda samtidigt som jag tar vederbörlig notis om nya och avvikande uppfattningar.

Utan att på något sätt vilja jämföra mig med påven Benedictus XVI känner jag att jag kan göra hans ord till mina när han skriver:

”Jag har aldrig försökt att skapa ett eget system, en individuell teologi. Vad som är utmärkande, om man skulle vilja kalla det så, är att jag helt enkelt vill tänka i gemenskap med kyrkans tro och det betyder framför allt i gemenskap med trons stora tänkare. Syftet är inte en isolerad teologi som jag utvecklar själv, utan en som så mycket som möjligt öppnar den gemensamma intellektuella trons väg” (Salz der Erde, 1996).

Dessa ord talar väldigt starkt till mig eftersom jag som jesuit också är bunden till den helige Ignatius av Loyolas ”regler för den rätta inställning som vi bör ha i kyrkan”.

Dagens allmänna opinion sätter inte tradition och ortodoxi främst, utan i mångas öron har dessa ord en pejorativ klang. Vår kultur domineras av naturvetenskapen, som är experimentell och arbetar med helt andra metoder och som lämnar det som den själv kommit fram till bakom sig, när den rör sig mot framtiden. Som vi alla känner till vilar inte naturvetenskapen på någon skatt bestående av uppenbarad kunskap som den ärvt från en auktoritativ tradition. På ett fantastiskt sätt har naturvetenskapen ökat våra möjligheter både att skapa och att förstöra, men den kan inte påbjuda oss vad vi bör göra och varför vi bör göra det ena eller det andra. Den kan inte berätta varifrån universum kom eller varför vi kom till och vad som är vårt yttersta mål. Men likafullt finns det forskare inom naturvetenskapen som yttrar sig som om deras ämne vore det enda som kunde prestera tillförlitlig kunskap.

Denna typ av scientism har funnits i århundraden men först i vår tid berömmer den sig av att kunna ersätta filosofisk visdom och religiös tro som jag konstaterade i min McGinley-föreläsning om Gud och evolutionen för ett år sedan. Redan när jag var collegestudent för 70 år sedan erfor jag det betungande i en kultur som inte hade något utrymme för objektiva moraliska normer och frågan efter mening. Jag sökte förtvivlat efter klarhet över om det fanns någonting som var värt att leva och dö för, vilket jag har beskrivit i en av mina tidigaste böcker, A Testimonial to Grace. Det var just denna förtvivlan som via den antika grekiska filosofin förde mig till den katolska tron.

Idag är vi alla genomsyrade av en kultur som saknar eviga sanningar och fasta moraliska normer. Men det var inte naturnödvändigt för vår kultur att ta denna negativa vändning. Antika filosofer som till exempel Platon och Aristoteles hade redan på sin tid vederlagt materialismen, relativismen, subjektivismen och hedonismen och visat den metafysiska kunskapens giltighet. Västerländsk tanke följde via kognitiv realism under många århundraden denna tradition innan agnosticismen återföddes under renässansen. För den som har en katolsk tro, ja, i själva verket för alla klarsynta, finns det goda skäl att inte låta sig uppslukas av samtidens ytliga strömningar. I den viktiga encyklikan Fides et ratio (1998), som var ämnet för en av mina McGinley-föreläsningar, uppfordrar Johannes Paulus II filosofin att återvända till sina ursprungliga frågor som rör eviga sanningar och evig vishet.

Som jag nämnde tidigare befann jag mig på ett gungfly när jag började mina collegestudier, förvirrad över om livet och universum hade någon mening överhuvudtaget. Jag var medveten om den tomhet som ett själviskt liv som bara byggde på jakten efter nöjen erbjöd. Så småningom insåg jag att lyckan är den lön som man får genom att hålla fast vid det som i sann mening är gott och viktigt. I viss utsträckning identifierade de antika filosoferna dessa mål. Men den kristna uppenbarelsen skänkte ett oändligt mycket större ljus. Att endast Gud är god och sann i fullständig mening lärde jag mig i Nya testamentet. Och samme Gud, i all sin skönhet och allt sitt majestät, blev medlem i vår mänskliga familj i Jesus Kristus som är sanningen, vägen och livet. Det allra viktigaste för mig i mitt levnadslopp, liksom för många av er, är att jag upptäckt den dyrbara pärlan, skatten som är gömd i åkern, Herren Jesus själv.

När jag nu närmar mig avslutningen på mitt aktiva liv är jag tacksamt medveten om att en välvillig försyn har styrt mina dagar. De människor som jag har mött, de platser som jag har vistats på, de uppdrag som jag har fått, har alla sammanfogats till ett mönster så att varje stadium av mitt liv har förberett mig för nästa. Mina 20 år som McGinley-professor har varit ett slags klimax, åtminstone utifrån mitt personliga perspektiv. Jag har ofta känt att det inte finns en enda människa på denna jord som jag skulle vilja byta med. Det har varit ett särskilt privilegium att tjäna Jesu sällskap, jesuitorden, en orden som är särskilt hängiven världens frälsare.

Ett gott liv behöver inte vara ett lätt liv vilket vår Herre och helgonen lärt oss. Påven Johannes Paulus II brukade under sina sista år säga: ”Påven måste lida.” Lidande och svaghet är inte det värsta onda utan normala inslag i livet, särskilt på ålderdomen. Dessa komponenter måste accepteras som beståndsdelar i ett komplett mänskligt liv. Ända in i nittioårsåldern har jag förmått arbeta produktivt. När jag nu gradvis blir förlamad och oförmögen att tala kan jag identifiera mig med många lama och stumma människor i evangelierna, tacksam för den kärleksfulla och professionella vård som jag får och för hoppet om det eviga livet i Kristus. Om vår Herre nu kallar mig till en period i svaghet vet jag mycket väl att hans kraft kan fullkomnas i svaghet. ”Välsignat vare Herrens namn!”

Översättning: Anna Maria Hodacs