Israels 60 år av dilemma och konflikt

Den palestinska islamistiska rörelsen Hamas överraskande stora seger vid valen till det palestinska parlamentet i januari 2006, då Hamas fick 76 av parlamentets 132 platser, innebar en dramatisk förändring i det palestinska politiska landskapet. Det tidigare helt dominerande Fatahpartiets vägran att samverka med Hamas ledde ett och ett halvt år senare, dvs. i juni 2007, till att Hamas med våld till-skansade sig makten i Gazaremsan. Ett flertal Fatahanhängare mördades i samband med detta. Hamas militära kupp, som för övrigt fördömdes av den palestinska myndighetens president Abbas, medförde att stora delar av världssamfundet inledde en bojkott av Hamas regering i Gaza. Emellertid är det viktigt att påpeka att Israels konflikt med Hamas – och palestinierna i övrigt – bottnar i något som sträcker sig bortom realpolitikens omedelbara anspråk.

Kamp för självständighet eller sekulär demokrati?

Det som gör kampen mellan Israel och Hamas svårbegriplig och utdragen är förmodligen en kombination av olika faktorer som med fördel kan delas upp i tre nivåer, varav den första har att göra med de roller som Israel respektive Hamas tillskriver sig själva som stridande parter. Israel definierar sin kamp mot Hamas (och palestinierna i övrigt) som om den vore en kamp för den enda sekulära demokratin i en region som annars domineras av fientliga, auktoritära regimer. Ett militärt övertag anses därför av Israel vara av vital betydelse. Det intressanta i denna beskrivning är att den inte beaktar det kollektiv som direkt berörs av maktkampen mellan Hamas och Israel, nämligen det palestinska folket. Hamas å sin sida betraktar sin självständighetskamp i första hand som en muslimsk angelägenhet. Nationalism i snävare mening är närmast uteslutet ur Hamas tankesystem.

Bundsförvanternas betydelse för självbilden

Den andra nivån utgår från att den egna självbilden delvis är ett resultat av hur andra, företrädesvis vänligt sinnade parter, ser på en. Israels allierade, i synnerhet USA och Västeuropa, känner av historiska skäl ett moraliskt ansvar för statens Israels fortlevnad, vilket i praktiken innebär att staten Israel kan fortsätta att agera i en moralisk och folkrättslig gråzon utan att behöva ställas till svar för sina handlingar gentemot den palestinska befolkningen. Hamas bundsförvanter i sin tur, vilka är av två olika slag, arbetar för att ansluta den palestinska islamistiska rörelsens motstånd mot den israeliska ockupationsmakten till den egna intressesfären. Vi har dels Saudiarabien och Egypten som traditionellt stöttar Hamas patriotiska kamp, dels Iran och Syrien som i betydligt högre grad försöker framhäva denna kamps islamiska, revolutionära undertoner. Det bör emellertid påpekas att Irans logistiska stöd till Hamas är förhållandevis nytt och ideologiskt betonat. Det ingår i en geopolitisk satsning som avser att kompensera för den hittills pragmatiska, moderata och USA-vänliga linje som företräds av länder som Saudiarabien, Egypten, Jordanien med flera. Det bör också tilläggas att medborgarna i de sistnämnda länderna är sunnimuslimer, dvs. tillhör majoritetsriktningen inom islam.

Enligt shiitisk uppfattning, som officiellt företräds av det politiskt-religiösa etablissemanget i dagens Iran, hör kampen för det sanna islam oskiljaktigt samman med en revolutionär anda. Det har att göra med att shiiter,1 enligt den inflytelserike islamiska ideologen Ali Shariati (d. 1977), anser att imam Ali bin abi Talib (ca 600–ca 660) genom sitt asketiska leverne och nit för islam förkroppsligade de andliga och progressiva aspekterna av jämlikhet, frihet och rättvisa. Den politiska tvisten mellan sunni och shia uppstod emellertid redan kort efter profeten Muhammeds död på 600-talet.2

Islams överhöghetskrav och den sårande judefientligheten

Den tredje nivån handlar om föreställningen om att Hamas och Israels handlingar och normer bottnar i en övergripande diskurs som styr deras respektive verklighetsuppfattningar. För Hamas del skulle detta kunna vara att islam utgör ett heltäckande program för en av Allah bestämd ordning, som kan förverkligas i en självständig, islamisk stat. Därför anses självständighetskampen mot den israeliska staten, i vilken bland annat ingår martyrskap, vara av sakral betydelse. För Israels del är det förstås den utbredda judefientligheten bland muslimerna som präglar judarnas redan sårade inre, på grund av de ärr som förintelsens brutala historia lämnat efter sig.

Som vi ser bottnar Israels respektive Hamas tankar och handlingar i skilda diskurser som styr deras förhållningssätt till verkligheten. Därmed är det inte så konstigt att det uppstår missförstånd eller till och med total oförståelse mellan de stridande parterna. Frågan är då om det överhuvudtaget går att hitta en öppning som gör att dödläget bryts.

Israels dilemma – hur isolera Hamas och involvera palestinierna?

En närmare titt på vad som nu sker i Gaza pekar dock på ett dilemma för Israel. Om Israel väljer att ha is i magen och acceptera Hamas villkor om ett eldupphör och öppnandet av korridorer till Israel är det mycket troligt att Hamas kommer att utnyttja den vapenvilan till att rusta sig. Å andra sidan kommer ett massivt militärt angrepp mot Hamas att utsätta många israeliska soldaters liv för omedelbar fara – för att inte nämna de oräkneliga civila palestinska liv som en sådan operation skulle kunna skörda, vilket i sin tur skulle försvaga de moderata palestinska krafter som representeras av president Abbas, samt leda till internationella påtryckningar som kan vara påfrestande för den israeliska regeringen.

Israels konflikt med Hamas behöver därför kompletteras med en vision som utgår från att den palestinska frågan inte kan reduceras till vad Hamas står för, utan att det egentligen handlar om ett nationellt medvetet folk som saknar grundläggande rättigheter. Det är med andra ord dags för den politiska eliten i Israel att försöka formulera en framtidssyn som kan förvalta landets militära överlägsenhet till praktiskt politiskt handlingsprogram som inkluderar moderata palestinska krafter. Med vetskapen om att det som utgör Hamas styrka inte är rörelsens gerillakrigföring utan snarare vissa sociala och politiska anspråk som många muslimer runtom i världen finner legitima, borde Israel på allvar initiera en förhandlingsprocess som gör att dessa anspråk entydigt kan kopplas samman med de toleranta och reformvänliga krafterna inom det palestinska samhället. En annan utväg än att skapa en politisk kultur som bygger på dialog och konsensus finns med all sannolikhet inte. Frågan om den insikten verkligen har sjunkit in hos israeliska – och palestinska – strateger förblir dock öppen.

Israels partipolitiska fragmentering

Det finns emellertid praktiska hinder mot att kunna formulera en framtidsvision som bygger på kulturell samexistens, nämligen den partipolitiska fragmenteringen i Israel. Alltsedan Israels tillkomst har religiösa partier tagit 9–15 procent av rösterna vid valen, och 2006 hade de ökat till ca 21 procent, varav 10 procent gick till ultraortodoxa Shas, det största religiösa partiet i landet. De religiösa partiernas vågmästarposition vid regeringsbildandet och deras oproportionerligt stora inflytande över landets politik bidrar således till att hålla den messianska drömmen om Eretz Yisrael3 (landet Israel) vid liv. Det handlar för övrigt om samma territorium som för de palestinska araberna är känt som Falastin, Palestina.

Upprättandet av judiska bosättningar i de nu ockuperade arabiska områdena efter sexdagarskriget 1967 utgör ett centralt element i den israeliska strategin. Enligt det svenska biståndsorganet Diakonia uppgår antalet bosättningar år 2007 på Västbanken till 149 med ca 260 000 bosättare, medan det i arabiska östra Jerusalems stadsdelar bor 200 000 invånare av judisk härkomst.4 Som politisk ledare går det inte att ifrågasätta den sionistisk-israeliska bosättningspolitiken utan ett stort förtroendekapital och moralisk auktoritet, vilket förefaller sällsynt i det nu rådande politiska dödläget. Därför vore det önskvärt om den nuvarande israeliska ledningen även tar in hjälp från internationella organisationer, företrädesvis FN, för att det alls ska gå att omsätta en eventuell politisk lösning i handling. Att enbart förlita sig på sin militära styrka visar sig alltmer vara en strategiskt ohållbar lösning, eftersom det som Israel i hög grad nu för tiden brottas med hos sin motpart är en doktrin eller en världsbild som trots sin högst diskutabla dödskult har visat sig ha omfattande förankring bland de breda folklagren i och utanför de palestinska områdena.

Irans inflytande i regionen

Som vi redan sett ingår fenomenet Hamas i en islamistisk diskurs som betyder något mer än själva rörelsen i sig. Det står för en motståndsdiskurs som har sin förebild i en annan, mäktigare islamistisk rörelse, i detta fall av shiitiskt libanesiskt ursprung, nämligen Hizbollah, ofta betraktad som Irans förlängda arm i regionen. Det bör emellertid påpekas att Hamas och Hizbollah är två i många avseenden olika rörelser. Hizbollah deltar aktivt i det libanesiska offentliga livet med egna sociala nätverk som ansvarar för utbildning, vård och arbetsmarknad till skillnad från Hamas som dessutom anses vara betydligt mindre disciplinerad och stridserfaren. Hizbollah betraktas av Israel som en geopolitisk maktfaktor tack vare sina ideologiska och logistiska band med Iran och Syrien. Icke desto mindre framstår Hamas strid ur ett globalt muslimskt perspektiv som en strid för ”den muslimska gemenskapens värdighet och integritet” eftersom den i likhet med Hizbollahs ideologiskt betingade kamp omfattar vissa värden och handlingsnormer som är i linje med Koranens budskap om social rättvisa och bekämpning av auktoritärt styre. Och mot detta hjälper vapenskrammel föga.

Artikelförfattaren är orientalist vid Stockholms universitet.

Noter

1. Shiiter är de som bekänner sig till den shiitiska grenen av islam. De utgör cirka 10 procent av alla muslimer. De flesta shiiter bor i Iran. Shiiter räknar den fjärde ”rätt ledda” kalifen Ali bin Abi Talib (ca 600–ca 661) och de manliga ättlingarna till honom och profeten Muhammeds dotter Fatima till det muslimska samfundets legitima ledare.

2. Sunnimuslimerna ansåg att profetens efterträdare – kalifen – skulle utses av de äldste i enlighet med traditionen. Shiamuslimerna däremot ansåg att bara släktingar till profeten Muhammed skulle få leda muslimerna. Ali var nämligen profetens svärson och kusin. Splittringen ägde de facto rum i samband med att Alis son Hussayn (dvs. profetens barnbarn) förlorade ett viktigt slag mot sunnimuslimerna och dödades år 680.

3. Eretz Yisrael är ett territorium som är större än republiken Israel. Det rör sig om det historiska hemlandet, Toras Eretz Yisrael, som bland annat omfattar Västbanken, eller, med israelisk terminologi, Judéen och Samarien.

4. http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=1164