Guds närvaro i storstadsbruset – katolska kyrkor i New York

Klockan närmar sig åtta på påskaftons kväll. Ännu är det en stund innan kvällens påskvaka – Easter Vigil – ska äga rum, men Church of Our Saviour på Park Avenue i New York är redan så gott som fullsatt. Kön till biktstolarna ringlar sig lång utmed kyrkans väggar, och i kyrkbänkarna sitter unga och gamla, familjer och ensamma och väntar på den stora stunden – på Kristi uppståndelse. Krucifixet och alla statyer är ännu övertäckta och evighetslampan släckt, men snart kommer kyrkan att flöda av ljus.

New York är en av världens mest fantastiska storstäder, känd för sevärdheter som Empire State Building, Frihetsgudinnan och det glittrande Times Square. De flotta butikerna på Femte avenyn drar mängder med shoppingsugna, och teatrarna och musikalerna på Broadway drar fulla hus. Den största kyrkliga turistattraktionen i staden är den mäktiga St. Patrick’s Cathedral på Madison Avenue. Den första byggstenen till denna vackra katedral lades 1858, och drygt tjugo år senare – 1879 – öppnades portarna. Hit kommer tusentals människor varje dag, katoliker såväl som turister med ett kulturhistoriskt intresse.

St. Patrick’s Cathedral är utan tvekan en underbart vacker kyrka, som helt enkelt inte får missas. Trots den stadiga strömmen av turister finns här en stark gudsnärvaro, och mässorna under det gotiskt välvda taket är mycket högtidliga. Men för den som vill uppleva staden New York ur ett katolskt perspektiv finns här också så mycket mer. New York sjuder av en andlighet som inte framkommer i de glassiga turistbroschyrerna. Och det är inte bara St. Patrick’s som står till buds, utan även (och kanske i ännu högre grad) de mindre kyrkorna som ligger som klara och okuvliga bevis för en levande kristen tro mitt i det hypermoderna storstadsmyllret.

Jag kom till New York under påsken 2005 för att konvertera till katolicismen. Kursen i katolska kyrkans tro och lära var genomgången hemma i Stockholms domkyrkoförsamling, och åratals funderingar och grubblerier hade nu lett fram till den stora stund som skulle förena mig med Kristus och hans kyrka. Genom goda vänner i USA fick jag möjlighet att bli upptagen i kyrkan under påskaftonskvällens högtidliga mässa, och jag togs emot som en i familjen av Our Saviours församlingsmedlemmar och dess kyrkoherde George Rutler. En kyrkoherde som faktiskt förändrat en hel församling.

Church of Our Saviour byggdes på 1950-talet, och är en av de yngsta katolska församlingarna i New York. Kvarteren kring Park Avenue består till stor del av olika former av affärsverksamhet, ambassader och här finns nästan fler människor som på ett eller annat sätt gästar staden, än bofasta. Bland dessa fanns många katoliker, men fram till dess att Our Saviour byggdes fanns ingen katolsk kyrka att besöka på nära håll. Det främsta syftet med Our Saviour var alltså att skapa en katolsk helgedom för människor i området, både bofasta och besökande.

Ett gott syfte, men tyvärr blev det inte riktigt så som man hade planerat. De flesta av Our Saviours besökare kom bara sporadiskt, och den fristad för bön, kontemplation och mässdeltagande man velat skapa uteblev. Den familjegemenskap som präglar en verkligt levande församling lyste med sin frånvaro och med tiden blev kyrkan så glest besökt att många förutsåg en mörk framtid. I vardagslag kallades den för katolska kyrkans ”vita elefant”, och det fanns fog för det uttrycket; Our Saviour hade visat sig bli ett misslyckat och högst olönsamt projekt. Men så kom fader George Rutler och sedan dess är ingenting sig likt.

George William Rutler föddes i New Jersey 1945, och uppfostrades inom den episkopala traditionen. När han prästvigdes, och tog över ansvaret för Church of the Good Shepherd i Pennsylvania, blev han episkopalkyrkans yngste kyrkoherde i landet.

Redan tidigt i livet kände han dock en dragning till katolska kyrkan och dess läror, och i slutet av 1970-talet tog han steget och konverterade. Även hans föräldrar följde hans exempel och blev katoliker. Kort därefter for George till Rom för att studera på katolska prästseminariet. Han vigdes till katolsk präst i St. Patrick’s Cathedral i New York 1981 och började sin bana i en liten församling på Wall Street, Our Lady of Victory, och fortsatte sedan till St. Agnes Church på 42:a gatan.

George Rutler är teologie doktor; han har studerat på Dartmouth och Johns Hopkins-universitetet, likaväl som vid de påvliga universiteten i Rom. Mellan 1987 och 1989 tjänstgjorde han som skolpräst vid Oxforduniversitetet i England, och där förärades han också en hedersdoktorstitel. Inom den katolska kyrkan i USA är han en välkänd profil; han skriver regelbundet artiklar för flera vetenskapliga och populärvetenskapliga tidskrifter, och han har publicerat fjorton böcker om ämnen som teologi, historia och kulturvetenskap och inte minst helgonens liv. Han framträder också varje vecka i den kristna tv-kanalen EWTN.

George Rutler kom till Our Saviour bara några dagar efter tragedin den 11 september och hade redan från början stora planer för sin nya församling. Och framgångarna lät inte vänta på sig. Bara hans närvaro skapade förstås ett ökat intresse för församlingen – han var ju välkänd inom katolska kretsar. Att han dessutom införde ett större mått av traditionellt tänkande blev också betydelsefullt för besökarna. I USA, där katolska kyrkan på många håll genomgått en liknande urvattning som den svenska kyrkan drabbats av här i Sverige, dras många katoliker – både cradle Catholics och konvertiter – till det högstämda och traditionella. Inte långt efter det att Rutler tog över hade Our Saviour fullsatta mässor, och inte nog med det: en församling som aldrig tidigare haft en enda kallelse är nu en av de församlingar i New York som har flest prästkandidater. Det säger en hel del om hur församlingslivet förändrats under de snart sju år som gått sedan George Rutler kom till Our Saviour.

Fader Rutler har dock inte nöjt sig med detta. Han ville även förändra Our Saviours inredning; den hade börjat blekna och såg allt annat än välskött ut. På New Yorks Metropolitan Museum hade han sett en reproduktion av Kristus Pantokrator, och han insåg att en liknande målning skulle vara på sin plats i Our Saviour. Med hjälp av ett idogt insamlingsarbete bland församlingsmedlemmar och andra välgörare anlitade Rutler några unga konstnärer, bland andra Shanghai-födde Ken Jan Woo, för att smycka kyrkans inre. Lagom till julen 2004 stod Our Saviours imponerande kyrkorum klart att avnjutas. Klassisk ikonmålning möter moderna behov och från varje vrå i kyrkan möts besökarna av Kristus Konungens allseende, milda blick från den monumentala målningen på väggen bakom högaltaret.

När jag själv tog emot sakramenten för första gången i denna vackra kyrka på påskaftonen 2005 var där ytterligare tjugofem konvertiter. Jag var den enda från Sverige, men långtifrån den enda utlänningen; en kvinna hade kommit från Kanada för att döpas och en annan från Mexi-ko. Bland de mer regelbundna besökarna kommer människor från New Jersey och Philadelphia; att resa med bil i en timme eller två för att få bevista en av fader Rutlers mässor är ingen uppoffring utan något man gärna gör!

Själv går jag i mässa i Our Saviour varje gång jag kommer till New York, och det är alltid förenat med stor lycka för mig. Och jag är djupt imponerad av den gemenskap och vitalitet som finns i församlingen. Den vita elefanten på Park Avenue har blivit ett levande centrum för katolska kyrkan i New York, och ett förkroppsligande av den vackra sanning som katolska kyrkan representerar.

Överhuvudtaget är den katolska kyrkan ständigt närvarande här, i denna enorma storstad. Och det är inte så konstigt, eftersom antalet katoliker ständigt ökar i USA. Den katolska kyrkan är den största enhetliga kyrkan idag, och just i New York, som ju av tradition tagit emot många invandrare från katolska länder som Irland och Italien, ligger de katolska kyrkorna tätt. Bara i området kring Madison Square Garden ligger flera katolska kyrkor på gångavstånd från varandra; St. Francis of Assisi på 31:a gatan, och St. John the Baptist på 32:a firar mässor flera gånger varje vardag.

Men trots att jag vet att den katolska befolkningen i New York är stor blir jag ändå förundrad över det självklara sätt på vilket kyrkan tar plats i New York-bornas vardag. Vi talar om en av de stressigaste storstäderna i världen – en stad där människor äter sin frukost småspringande på väg till jobbet. Ändå tar sig så många tid att gå in i kyrkan en stund för att be en stilla bön eller tända ett ljus.

När jag besöker St. John the Baptist under lunchmässan klockan tolv ser jag också att här är mängder av människor som går i mässa under lunchtimmen. Ännu fler kommer på eftermiddagen, efter arbetsdagens slut, innan de hastar vidare för att handla mat och åka hem.

Jag talar med en av dem – en man som arbetar på ett apotek i Greenwich Village och som bor på 32:a gatan. Han heter James, är av irländskt ursprung och berättar att han går i kyrkan i stort sett varje dag, antingen före eller efter jobbet. Om han inte hinner gå i mässan hinner han i alla fall be en stund, och tända ett ljus för sina nära och kära. Det ger honom perspektiv på tillvaron, säger han, och en djupare mening åt ett liv som annars skulle kunna kännas alltför ytligt.

– Så är det för många här, säger han, och det har blivit ännu tydligare efter den 11 september.

Jag frågar om han har någon teori om varför och han säger eftertänksamt:

– Det var en sådan ofattbar tragedi, och vår mänskliga sårbarhet blev så plågsamt tydlig. Många har helt enkelt insett att det bara är Gud som kan ge de svar vi behöver.

Själv var han på väg till sitt arbete den morgon då det första tvillingtornet rasade och han berättar att han stod som förstenad en lång stund och bara stirrade på förödelsen. När han väl kom ur förlamningen insåg han att något fasansfullt just hade inträffat och att han inte skulle kunna ta sig till jobbet den dagen. Då gick han till kyrkan istället, och där var så mycket folk att varenda bänkrad var full och människor knäböjde i tyst bön i gångarna.

– I den stunden blev det så tydligt att vi behöver något mer att tro på än bara oss själva, säger han.

Nedläggningshotade kyrkor

New York är alltså, mitt i glamouren, glittret och storstadspulsen en stad som på många sätt präglas av katolsk tro. Ändå hotas många av stadens kyrkor av avveckling. Den katolska befolkningen omfördelas hela tiden och medan nya församlingar växer fram blir många gamla, traditionellt katolska områden protestantiska eller nästan helt avkristnade. I skrivande stund hotas mer än tjugo av stiftets drygt fyrahundra församlingar av nedläggning, de flesta av dem i äldre områden på Manhattan. Tio av dem ska stängas helt medan andra kyrkor kommer att rivas och ersättas av mindre kapell.

En av de kyrkor som ska stängas är den gamla anrika St. Vincent de Paul på 24: e gatan. Den byggdes mellan åren 1841 och 1868 och ligger i Chelsea, ett område som vid den tiden huvudsakligen var fransk-katolskt. St. Vincent de Paul är också en av de relativt få kyrkor i New York som firar franskspråkig mässa. Men antalet katoliker i detta område har på senare år minskat så markant att New Yorks stift alltså planerar att lägga ner hela verksamheten. Dagens Chelsea är snarare en förlängning av bohemiska Greenwich Village än ett katolskt, eller ens särskilt kristet, område.

Församlingsmedlemmarna är förkrossade över utsikten att mista sin kyrka. När jag besöker den börjar jag samtala med en församlingsmedlem och det går inte att missta sig på hennes upprördhet:

– När jag kom hit från Västafrika blev jag så otroligt glad och tacksam över att finna en kyrka där jag kan gå i franskspråkig mässa, säger Alina. Jag har verkligen trivts här under de år jag tillhört församlingen. Och jag kan bara inte föreställa mig att gå till en annan kyrka.

Men sanningen är att besökarna i St. Vincent de Paul har blivit allt färre med åren. En välbesökt högmässa kan dra något hundratal personer, och då är knappt en fjärdedel av kyrkorummet fyllt. En kyrka som en gång i tiden var en av de mest levande på hela Manhattan, och den mest välbesökta i Chelsea, står helt enkelt så gott som övergiven.

Många är djupt sorgsna över att den vackra kyrkan, med det välvda taket och de många änglaskulpturerna, nu ska jämnas med marken och ersättas av en modern kapellbyggnad – inte bara katoliker utan även andra, som ser till de kulturhistoriska värdena. De flesta tycks dock acceptera att stiftet satsar på församlingslivet och kyrkorna i de mer vitala katolska delarna av staden istället för att hålla en gammal kyrka vid liv genom konstgjord andning.

När det gäller Mary Help of Christians i East Village är läget dock ett annat. Det är förvisso en liten kyrka, och där finns inte plats för mer än cirka trehundra besökare. Men det är också ungefär det antal som kommer varje söndag. Mary Help of Christians är med andra ord en mycket välbesökt kyrka, som fyller en viktig funktion i samhället.

När jag kommer dit frågar jag en av besökarna, Jorge Martínez, vad han anser om nedläggningshotet.

– Jag skulle kunna förstå det om det var en tom kyrka utan besökare, säger han och gestikulerar ivrigt med händerna. Men den här församlingen är i högsta grad levande. Den vibrerar av liv och innerlig tro.

Att det ligger något i hans ord vittnar inte minst de välbesökta högmässorna om. Själv har Martínez gått i mässa i Mary Help of Christians i nära trettio år och ser kyrkan som en självklar hemvist. Därför kämpar han nu tillsammans med flera andra församlingsmedlemmar för att riva upp stiftets beslut. Protester har fungerat förr, förklarar han, och berättar att Bostons katolska stift för några år sedan tvingades riva upp flera nerläggningsbeslut efter församlingsmedlemmarnas idoga protester. Nu hoppas han och andra i Mary Help of Christians kunna få till stånd en ändring av rivningsbeslutet även här.

En annan kyrka som också har stått på stiftets lista över kyrkor som ska stängas är St. Rita of Cascia i South Bronx. Den grundades 1904, och här finns en relik från St:a Rita av Cascia, de hopplösa fallens eget skyddshelgon. Eftersom jag själv valde Rita av Cascia till mitt skyddshelgon när jag konverterade blev jag nyfiken på kyrkan och under mitt senaste besök tog jag tunnelbanan upp till The Bronx för att besöka den.

För invånarna i området – mestadels invandrare från Mellan- och Latinamerika – har det alltid varit naturligt att söka sig hit. Hit vallfärdar också många från både när och fjärran för att be sitt helgon om förböner. Genom åren har församlingen haft många kallelser och kyrkan har spelat en central roll i det fattiga området. Vägg i vägg med kyrkan lever och verkar Barmhärtighetens Missionärer (Missionaries of Charity) och tillsammans gör församlingen och systrarna ett digert arbete för att tillgodose områdets behov av både andligt och praktiskt stöd.

På senare år har dock antalet kyrkobesökare minskat. Det tidigare så genuint katolska området, med mestadels spansktalande invånare, har färgats av en ny våg av frikyrklighet. Jehovas Vittnen och Sjundedagsadventisterna har vuxit sig allt starkare, och när New Yorks stift började se över sina församlingar noterade man St. Rita’s minskade mässdeltagande.

När det offentliggjordes att St. Rita’s fanns på listan för nedläggningshotade församlingar upprördes både fader José och församlingsmedlemmarna. Ingen var beredd att ge upp den lilla katolska församlingen – tvärtom ansåg man att den blivit allt viktigare som motvikt till de växande frikyrkorna runt omkring. Man företog sig ett envist arbete för att locka besökare till mässorna och mängder av människor kom för att be Sankta Rita om förböner.

Arbetet och bönerna bar frukt. Antalet besökare har åter ökat, både under vardagsmässorna och helgens gudstjänster. Idag kommer människor för att tacka sitt helgon för hennes insats i arbetet med att rädda kyrkan.

Den gamla kyrkobyggnaden är sedan länge borta; den brann ner i en stor brand 1934 och den kyrka som idag ligger på College Avenue ser inte mycket ut för världen. Liten och vitkalkad är den visserligen mycket välskött, men själva kyrkorummet liknar mest en källarlokal med lågt i tak och lysrörsbelysning. Men statyerna lyckades man rädda ur den gamla kyrkan, och för inte så länge sedan kom en konstnär från Spanien för att restaurera dem; idag står de färgstarka och rena från damm och smuts och välkomnar kyrkobesökarna.

Fader José Gutiérrez har vigt sitt liv åt katolska kyrkan och framför allt åt sin lilla, men trogna församling. Han är ensam präst i församlingen, som så ofta är fallet i de mindre kyrkorna i New York, och har bara assistans från andra närliggande församlingar någon gång i veckan. Det hindrar honom inte från att fira mässa två gånger varje vardag, en gång på lördagen och tre gånger på söndagen plus rosenkransbön varje fredag. Mässan firas som regel på spanska, eftersom större delen av församlingen utgörs av spansktalande – endast en av söndagens mässor firas på engelska.

Fader José är glad och tacksam över sitt helgons stöd, och över att Gud bönhörde honom och räddade hans kyrka. Nu hoppas han bara att stiftets beslut om St. Rita’s fortlevnad ska stå fast. Om det gör det planerar han att bygga ut kyrkan. Församlingen har nu ökat så pass mycket i antal, förklarar han, att det är absolut nödvändigt att skapa fler sittplatser. Dessutom behöver kyrkan handikappanpassas, vilket också har hög prioritet, och fader José visar var den tänkta rullstolsrampen ska byggas. Här finns faktiskt inte ens en sakristia, utan fader José måste klä om i sin lilla expedition som ligger strax intill kyrkan.

Men det ska det som sagt bli ändring på, förklarar han ivrigt, och visar mig stolt en stor sal innanför kyrkorummet. Det är resterna av det som en gång var gamla kyrkan – ännu inte mycket mer än ett kallt tomrum, med jordstampat golv och kala väggar. Men kolonnerna och pelarna som bär upp salen lovar en pampig och vacker stomme åt det nya kyrkorummet och fader José visar med ivriga gester var han tänkt sig att sakristian ska byggas, var det nya altaret ska stå och hur bänkraderna ska placeras. Här kommer att bli högt i tak och källarkänslan är som bortblåst. Det är inte svårt att föreställa sig denna sal som kyrkorum – en vacker och värdig inramning till Guds ord.

Det går inte att missta sig på att församlingsmedlemmarna i St. Rita’s älskar och högaktar fader José och har en tät och nära kontakt med honom. Under den timme vi pratas vid avbryts vi flera gånger av människor som vill tala med honom en stund, och han har tid för dem alla.

– Excuse me a moment, säger han på sin karakteristiskt spanskklingande engelska och går församlingens behov till mötes. Och jag ursäktar honom så gärna, för det värmer hjärtat att se vilken god herde han är för sin flock.

Han förklarar för mig att många i hans församling inte bara behöver Ordet utan också hjälp på ett mer handgripligt sätt. I området finns många fattiga och socialt utslagna, och många av församlingsmedlemmarna är missbrukare.

– Det här är ett hårt område, säger fader José, och människor har det inte alltid så lätt. Vi försöker nå ut till dem med Guds ord, och med den hjälp de kan behöva på andra områden.

Det kan handla om så prosaiska saker som en kasse mat till jul eller hjälp att ta sig till en läkare, och fader José ställer gärna upp när han har tid. Han ser det som en del av sitt prästkall. Och jag inser att det är en av anledningarna till att församlingen sjuder av en sådan innerlighet.

När jag lämnar St. Rita’s Church är det med en stark glädjekänsla. Kyrkan må vara liten och trångbodd och den må ligga i ett område som präglas av förslumning och fattigdom – men här finns ändå hopp och ljus. Min förhoppning är att fader Josés planer på en utbyggnad, och en större församling, ska bli uppfyllda och att jag vid mitt nästa besök ska kunna se hur arbetet fortskrider.

Det sociala arbetet

Just det sociala arbetet är mycket påtagligt i St:a Ritas församling, och så är det av tradition i många kyrkor i New York, både i förorterna och på Manhattan. En av de äldsta och mest anrika är Holy Cross Church på 42:a gatan, mitt emellan 8 och 9 avenyn, alldeles i närheten av Times Square. Området heter officiellt Clinton, men i folkmun är det bättre känt som Hell’s Kitchen.

Just nu genomgår Holy Cross en omfattande fasadrenovering, och när jag går uppför kyrktrappan tvingas jag kryssa mellan byggnadsställningar och stegar. Ljudet av slipen i kombination med trafikbullret är öronbedövande och en tanke flyger genom mitt medvetande; är det överhuvudtaget möjligt att känna Guds närvaro inne i detta kyrkorum, så hektiskt som detta område är?

Tanken blir inte långlivad. När jag kommer in i kyrkan grips jag genast av en oerhört stark känsla av helig närvaro. Det är tyst och stilla. Här och var sitter människor och vilar sig från storstadspulsen, andra knäböjer i stilla bön. Några har kommit för att tända ljus, andra för att be en rosenkrans. Jag inser snabbt att denna vackra kyrka är en fridsam oas av stillhet och ro och jag slår mig ner på en bänk alldeles framför altaret. Tiden tycks stå stilla här inne, och när fader Peter Colapietro kommer för att hämta mig för det samtal jag bett honom om upptäcker jag att det gått en halvtimme sedan jag kom.

De förrymda barnen på Grand Central

Holy Cross grundades 1852, och är en av de äldsta kyrkorna i hela staden. Den byggdes för att möta det andliga behovet hos de tiotusentals irländska katoliker som under denna tid levde i Hell’s Kitchen och som inte hade någon kyrka att gå till. Många av dem hade flytt från ett strikt protestantiskt Nordirland och här i USA kunde de äntligen åtnjuta den religionsfrihet som de inte omfattats av hemma i Storbritannien. Det gjorde Holy Cross till en välbesökt kyrka och ett andligt centrum i området.

I och med att befolkningen ökade alltmer uppstod också behovet av en katolsk skola. Mellan 1876 och 1889 uppfördes så Holy Cross School for Boys and Girls. Den ligger bara ett kvarter ifrån kyrkan, och är fortfarande verksam; idag går där trehundra elever från förskoleåldern och uppåt – med så varierande bakgrund att mer än tjugo olika språk är representerade.

Men här fanns också andra behov än andliga och de utbildningsmässiga. Hell’s Kitchen har ända fram till i modern tid varit ett fattigt område. Alltså fick Holy Cross redan från början en omfattande social betydelse för invånarna. Soppköket såg dagens ljus – Crossroads Food Pantry – och genom åren har man med hjälp av osjälviska insatser från volontärer och generösa ekonomiska bidrag från resursstarka givare lyckats hålla grytan kokande.

Målgruppen är inte riktigt densamma idag som när kyrkan byggdes. Det mesta av den irländska slummen har fått ge vika för trendiga – och dyra – bostäder åt välbesuttna Manhattanbor. Däremot har ett nytt problem uppkommit under senare decennier, nämligen de förrymda barnen och ungdomarna.

Varje år rymmer tiotusentals ungdomar hemifrån i USA och fader Peter berättar att många av dem kommer just hit till New York. De samlas på Grand Central – den stora järnvägsknuten som ligger ett stenkast från Holy Cross – och det är också där fader Peter och de andra prästerna och lekmännen i församlingen hittar dem. Och här gör Holy Cross en stor och viktig insats. Kyrkan bistår dem med mat och andligt stöd, hjälper till att ta kontakt med familjen – eller de sociala myndigheterna i de fall det är nödvändigt – och utgör alltså en stor trygghet för de många vilsna ungdomarna.

All verksamhet i Holy Cross sker i stark och okuvlig gudstro. Det praktiska får aldrig överskugga det andliga, menar fader Peter – allt hör samman och Kristus ska uppmärksammas och tillbes inte bara i liturgin utan också i soppan och brödet. Kärleken till Gud är störst – det är den som gör att de som arbetar här känner en så stark och osjälvisk kärlek även till människorna.

För mig är detta verkligen Kristi budskap omsatt i praktiken och så snart jag lämnar Holy Cross och går ut på den livligt trafikerade gatan utanför längtar jag tillbaka till ron och friden innanför. Jag vet att jag kommer att gå tillbaka hit, om inte annat så bara för att insupa den atmosfär av Kristi närvaro som genomsyrar hela kyrkan och dess församling.

Det är en sanning som gäller för alla New York-kyrkor jag har besökt, och jag vet att här finns mycket mer att upptäcka när jag kommer tillbaka. Kyrkor i skuggan av skyskraporna, med hängivna präster och lekmän som alla vill sprida den katolska tron och göra gott för det omgivande samhället. Och mitt i den hektiska storstadsmiljön är Kristus ständigt närvarande. Inte alltid på samma sätt, eller i samma församling, men trots allt i en stadigt ökande katolsk befolkning som gjort tron till en del av sitt liv.