Stimulerande om etik

”Jag skrev boken på tre veckor i ett slags raseri”, säger författaren till denna bok i en intervju. Det märks. Inte på att bokens innehåll skulle vara särskilt argsint utan på att den har en sammanhållning och helgjutenhet som tyder på att den tillkommit under en mycket kort tid. Raseriet berodde enligt samma intervju på den vitt utbredda tendensen i Sverige att skylla ifrån sig och förneka all personlig skuld. Det har också givit boken dess titel: Det var inte mitt fel.

Ann Heberlein disputerade vid teologiska fakulteten i Lund 2005 på avhandlingen Kränkningar och förlåtelse. Denna nya bok handlar inte endast om konsten att ta ansvar utan är i mycket en kort och koncis lärobok i etik. Här definieras många etiska begrepp och grundläggande etiska frågeställningar diskuteras på ett klargörande sätt. Sällan har jag läst en bok om etik som bör vara så begriplig även för den som inte har några förkunskaper i ämnet. Till detta intryck bidrar i hög grad de konkreta exempel som finns på nästan varje sida, ofta (kanske väl ofta) hämtade från författarens eget liv och yrkeserfarenhet.

För att duga som en vetenskaplig lärobok saknar den dock i alltför hög grad den lärda apparaten, inklusive noter och en fyllig litteraturförteckning. Jag kan tänka mig att den fungerar utmärkt som en första introduktion i etiskt tänkande – inte heltäckande och delvis mycket egensinnig, men läsningen bör vara mycket stimulerande. Det har den i alla fall varit för mig.

Det skall sägas med en gång att detta – trots författarens teologiska bakgrund – inga-lunda är en bok i teologisk etik. Gud nämns nästan inte någon gång, bibelcitat är frånvarande liksom teologiska tänkare. Detta behöver absolut inte vara någon brist. Traditionell etik i kyrkliga sammanhang har också varit påfallande ”profan”, vilket inte betyder att den har varit sekulariserad. Naturrättens roll har varit mycket stor.

Sedan kan ju läsaren tycka att det hade varit roligt om något av det traditionsspecifika bidraget i den kristna traditionen hade fått komma med. Här citeras Aristoteles, Cicero och Epiktetos, så äldre etik ignoreras inte. Nya testamentet har dock betytt åtskilligt i etikens historia, men här är denna skriftsamling lika okänd som Koranen var på Moses tid. Måhända har detta att göra med en rädsla hos författaren att bli definierad som ”teolog” i ordets snävare mening och därmed löpa risken att bli ihjältigen. Den risken har hon dock effektivt eliminerat, och en ledande teolog som K.E. Lögstrup är här definierad som ”dansk etiker” (etiker var han förvisso men också teolog och präst).

Kan Ann Heberleins egen etiska position definieras? Det relativt utförliga kapitlet om Aristoteles ger en fingervisning. Hon är dygdetiker med vissa inslag av pliktetik. ”För att rädda människan bör vi återvända till Aristoteles och dygdetiken, alltså den filosofiska skola som intresserar sig för goda människor snarare än goda handlingar” (s. 105). Häri är hon samstämmig med en trend i modernt etiskt tänkande. Eftersom Aristoteles har betytt så ofantligt mycket för den kyrkliga etiken hade det varit roligt att få ett eller annat citat från Thomas av Aquino eller – varför inte – från Luther och Melanchton.

Men tillbaka till innehållet i Heberleins bok. Tendensen att skylla ifrån sig, att vägra ta ansvar för sina handlingar och att se sig som offer är kanske det i boken som stannar kvar längst i minnet hos en läsare. Här har författaren i sin indignation verkligen också varit inspirerad: exemplen duggar tätt, det ena mera talande än det andra. Ofta kombineras denna attityd hos människor med tal om att vara ”kränkt”. Den som blir underkänd på tentamen ser sig som kränkt, upplever att ha blivit berövad en mänsklig rättighet. Men att bli godkänd (än mera väl godkänd) är något man förtjänar, det är ingen rättighet.

Att känna skuld är ett avgörande steg på människans väg mot ansvarighet. Skuldkänslor kan visserligen vara falska och omotiverade, men det finns också en autentisk eller äkta skuld. ”Att känna skuld är inte masochistiskt, utan kan faktiskt leda till bekännelse, förlåtelse och upprättelse.”

Det är nog ingen tillfällighet att många exempel i boken är hämtade från skolans vardag. Mobbade och mobbande skolbarn möter här i flera versioner. Dels är författaren själv lärare i etik, dels har hon barn som går i skolan. Jag kan tänka mig att skolministern gnuggar händerna i förtjusning om han läser Heberleins bok (vilket jag hoppas han gör). Det vore dock en orättvis förenkling att läsa den enbart som propaganda för regeringens skolpolitik. Den oförvillade läsaren upplever sannolikt dessa sidor som en triumf för sunt förnuft, inte för en speciell etik och än mindre för en kontroversiell politik.

Två tankekomplex vill jag lyfta fram: normer och förtjänsttanken. Efter några tänkvärda ord om kulturrelativism hävdar författaren att det måste finnas några grundläggande normer som inte får ifrågasättas. Det finns objektiva värden som bör kunna inses av alla med en minimal moralisk kompetens, men de skall vara universaliserbara och ha offentlighet. Heberlein är dock redo att tillmäta den privata sfären med dess autonomi ett betydande utrymme, därtill säkert påverkad av både sekularisering och pluralism. Individens sexualitet tillhör definitivt den privata sfären, ”och så länge ingen kommer till skada anser jag att det är upp till var och en att själv bestämma över när, hur och med vem man har sex”. Här avfärdas raskt och behändigt alla de etiska synsätt som utifrån traditionsspecifika utgångspunkter har mer att säga på denna punkt.

Kapitel tolv har rubriken ”Att få vad man förtjänar” och är en plaidoyer för förtjänsttankens legitimitet. Här finns inte mycket att invända emot. Förtjänsttanken är grundläggande i vår moraluppfattning, helt enkelt därför att moralen är beroende av andras gensvar på våra handlingar. Också här ligger Heberleins tankar väl förankrade i tiden: företagstänkandet med dess premiering av en effektiv konkurrens har gjort stora landvinningar också inom universiteten. Författaren beskriver med illa dold avsky en händelse hon fått vara med om som föreläsare för en grupp blivande lärare. Exemplet var följande: Du har ett litet företag och skall befordra en anställd. Två finns att välja mellan; Rask och Slöman. Rask arbetar hårt och lojalt, tar initiativ och har ökat omsättningen, medan Slöman gör det han skall men absolut inte mera. Vem skall du välja? ”Chockerande många” svarade att Slöman skulle befordras för att så bli uppmuntrad och växa med uppgiften. Rask finns ju ändå där. ”Precis så fungerar den svenska skolan … Man sviker de duktiga och skötsamma eleverna.”

Att det åtminstone i huvudsak bör vara på ett företag så som Heberlein vill, är klart. Dock finns kanske en annan synpunkt. I äldre tider skedde befordran i statliga sammanhang ofta efter antalet tjänsteår, så till exempel var tredje gång en kyrkoherdetjänst skulle tillsättas. Då fick också de som inte kunde blända med sin talekonst i en provpredikan en rimlig chans till befordran. Detta är fördelen med att räkna tjänsteår: det är en objektivt mätbar befordringsgrund och den ger en chans till avancemang även för den som endast sköter sin tjänst, men i alla fall gör det.

Också åt andra hållet bör denna princip kunna fungera. Det stora exemplet är Jesu liknelse om vingårdsarbetarna hos Matteus. Också de som började arbeta vid den elfte timmen fick samma lön som de som slitit hela dagen. De hade säkert inte presterat på långa vägar så mycket som de andra. Men så kan nåden fungera, den är paradoxal och kan inte begränsas. Givetvis kan och skall inget samhälle och än mindre arbetsmarknaden regleras efter denna liknelse, men den är och förblir en nyttig påminnelse om att allt inte är prestationer. Kanske det ändå låg något av nådestanke i den svenska principen om tjänsteåren; också den trogne men inte särskilt framstående arbetaren skulle få en chans. Nu är ett stort antal tjänsteår snarast en belastning i konkurrensen om tjänster.

Bokens utgångspunkt är det myckna talet om kränkningar. Här kan författaren anknyta till sin avhandling. Hennes analys är på denna punkt skarp och övertygande, men man kanske får acceptera att också orden drabbas av inflation (hon är dock inne på detta tema i förbigående). När någon i dag säger sig ha blivit ”kränkt”, betyder det väl ofta ”jag har haft en obehaglig upplevelse”. Ett litet exempel (som Heberlein inte tar upp) på hur detta ökade bruk av ordet kränka också kan slå igenom i översättningslitteraturen är en passus i början av Odysséens sjuttonde sång. Odysseus har kommit hem till Itaka och bor hos den trogne getherden Eumaios. Nu skall han till stan och hans son Telemachos (som har känt igen sin fader, men skall upprätthålla masken) säger i Lagerlöfs översättning från 1910-talet att ”främlingen” (alltså Odysseus) får ge sig in i staden och tigga: ”Skulle nu främlingen också bli ond, blir det till hans egen/skada allenast; jag säger nu helst min ärliga mening”. I Björkesons översättning från 1995 heter det: ”Känner sig främlingen kränkt av beskedet, ja desto mera/smärtsamt för honom då; men jag brukar säga min mening” (Od. 17:14 f.). På 1910-talet blev han ond, åttio år senare blir han kränkt (det grekiska ordet står för en stark affekt och är relaterat till det ord för vrede, menis, som är det första i hela Iliaden).

Hur är det då med den förlåtelse som kanske kommer efter kränkningen? Ja, redan i den förra boken hävdar Heberlein att förlåtelse inte är någon självklarhet och inte skall delas ut hur som helst. I denna bok gör hon en intressant koppling till det judiska begreppet teshuva eller omvändelse. Det innebär att se och erkänna sitt fel, uppvisa ånger och villighet att gottgöra offret. Vem känner här inte igen den klassiska botteologins tre stadier med bekännelse, ånger och botgöring? Är det en del av författarens ovilja att föra in den kristna traditionen att hon här har valt just ett judiskt – i och för sig relevant – exempel? Eller beror det på okunnighet om klassisk kristen teologi och något som kanske är bortglömt i Svenska kyrkan?

Heberleins bok är mycket läsvärd. Ja, jag skulle säga att den nästan är för välskriven, går att läsa alltför lätt. En bok som handlar om så svåra ting som denna bör erbjuda ett visst läsmotstånd, så att man tvingas tänka efter: vad menar egentligen författaren? Den som känner till de författare i etik som hon hänvisar till – och alltid ordentligt klargör sitt förhållande till – kan erbjuda något av detta motstånd, men de är inte kända av alla läsare. Under alla förhållanden har både Ann Heberlein och förlaget (med sin första bok i etik?) gjort en stor insats genom denna utgivning.