Modern eller den Nya Kvinnan

I en faktaspäckad bok, Historier om ett brott, presenterar Lena Lennerhed, idéhistoriker och ordförande i RFSU, ett stycke kvinnohistoria. Författarens syfte är att beskriva kvinnor som gjorde illegala aborter i Sverige på 1900-talet, vilka anledningar de hade, hur vanligt det var, och vilka metoder som användes. Dessutom beskrivs den idéhistoriska och politiska processen fram till nutid. Olika källor har utnyttjats, såsom sjukhusstatistik, tidningsannonser, dagböcker, rättegångshandlingar och skönlitteratur.

Författaren menar att aborternas historia framför allt handlar om kvinnosyn och kvinnoideal. Motpolerna uttrycks som å ena sidan Modern, uppfattningen att kvinnans centrala uppgift i livet är att vara mor, och å andra sidan den Nya Kvinnan, kvinnan som värdesätter studier och arbetsliv och väljer om hon vill bli förälder eller inte. Hennes studie avslöjar att vissa vanliga uppfattningar om abort ur historiskt perspektiv inte stämmer. En utbredd uppfattning är att det främst var socialt missgynnade kvinnor, såsom utsläpade fattiga flerbarnsmödrar i arbetarklassen, som valde abort. Det var emellertid inte heller ovanligt bland kvinnor i medelklassen eller den utbildade arbetarklassen. En annan vanlig uppfattning som inte stämmer är att abortörer som inte var läkare använde farliga abortmetoder, vilka ledde till svåra följder och dödsfall i högre omfattning än vid ingrepp utförda av läkare.

Män och kvinnor, med yrken som hårfrisörska, taxichaufför eller hemmafru, verkade som abortörer. Det kunde också vara en väninna, maken, fästmannen eller partnern. Att kvinnor utförde ingreppet på sig själva var inte heller ovanligt. Metoder var heta bad, att ta läkemedel som ansågs orsaka abort, att trycka hårt på magen, och att hoppa från hög höjd, metoder som kunde vara förenade med risker för kvinnan. Ett alternativ var att föra upp en sond i livmodern för att framkalla sammandragningar eller skada fostret. Boken inleds med en beskrivning av ”abortologen” Olofsson, som inte var läkare men hade lärt sig utföra aborter i USA. Denne hade mottagning i en fashionabel Stockholmsförort, gjorde öppen reklam för sin verksamhet och blev så småningom åtalad och dömd till straffarbete. Kvinnor som identifierats som hans patienter fick villkorlig dom. På den tiden fick läkare bara utföra aborter (”fosterfördrivning”) när kvinnans hälsa och liv ansågs vara i allvarlig fara på grund av graviditeten.

Uppfattningen att den liberala synen på abort växte fram stegvis under 1900-talet utifrån en ”modern” människosyn stöds inte helt av historien. Från 1870-talet minskade barnafödandet i Sverige av ekonomiska och sociala skäl och var som lägst 1933. Detta åstadkoms framför allt genom sexuell återhållsamhet och avbrutet samlag. Enligt författaren ökade antalet aborter under denna tid. Utvecklingen förklaras av att män och kvinnor ville begränsa barnantalet och att det fanns nya effektiva abortmetoder. På samma gång pågick kampen för kvinnors rätt till myndighet och rösträtt. Författaren betonar att föreställningen om moderskap som kvinnans naturliga uppgift var mycket stark och att kvinnorörelsen fortsatte att hylla moderskapet, en attityd som snarare stärktes under 1940- och 1950-talen.

Det höga antalet illegala aborter sågs som ett problem och 1938 tillkom en lag som tilllät abort av både medicinska och eugeniska skäl (vid ärftlighet för svårartad kroppslig eller själslig sjukdom) samt vid våldtäkt eller incest. Abortkuratorer tog hand om abortsökande kvinnor. Deras verksamhet byggde på åsikten att aborter borde bekämpas; abortönskande kvinnor skulle ges moraliskt stöd och uppmuntran att ändra sig. Vanliga argument, enligt författaren, var att det ansågs oetiskt att döda ett foster, då detta är ett potentiellt liv, samt att Sverige behövde en befolkningsökning. Det främsta argumentet bland kuratorer var emellertid att aborter skulle bekämpas för kvinnornas egen skull; ”det blev en viktig samhällelig uppgift att ge kvinnor möjlighet till ett gott moderskap”. Författaren menar att man i stället borde ha ökat kvinnors tillgång till säkra och legala aborter. En känd person i sammanhanget var kuratorn Lis Lagercrantz-Asklund, som verkade för att stötta kvinnor i att i första hand inte avbryta graviditeten. Författaren kritiserar detta som ”att föda barn blir utifrån Lagercrantz-Asklunds synsätt något naturligt för kvinnan”, och beskriver henne som ”abortnegativ och mästrande mot kvinnan”.

I befolkningsutredningen 1944 framhölls ekonomiska och sociala faktorer som orsak till abortönskan hos kvinnor men även att problemet kan ligga hos kvinnorna själva, genom ”rubbade stämningslägen” på grund av graviditeten. Författaren uppfattar utredningens text som präglad av ”stark psykologisering” i stället för att utredarna kunde ha konstaterat att ”abort helt enkelt är vad kvinnor vill ha”. Utredningen resulterade i anslag av medel till sexualupplysning, försäljning av preventivmedel på apotek, förbud att avskeda gravida kvinnor, och införande av kuratorer för oönskat gravida kvinnor. År 1946 infördes en social-medicinsk indikation för abort samt straffrihet för illegal abort vid förmildrande omständigheter. I en folkskrift som gavs ut av Medicinalstyrelsen om havandeskap och abort 1947 hyllar man moderskapet och varnar för aborter. Skriften innehåll ett foto av ett foster i andra graviditetsmånaden som var ”människoliknande”, något som enligt författaren var avsett att lura läsaren. De flesta läkare var motståndare till abort, men det fanns flera som utförde illegala aborter. Andelen komplikationer efter abort var – tvärt emot det som oftast påstås – lika stort vid legala som illegala aborter. Detta konstaterades i en lärobok i rättsmedicin 1962. Men i samhällsdebatten fortsatte företrädare för sexreformrörelsen att varna för ”kvacksalvaraborter”, då de hade som mål att legalisera abort.

Under 1950- och 1960-talen sjönk antalet aborter, både legala och illegala – enligt författaren kan det senare bero på brist på säkra data. Fortsättningen av historien med abortresorna till Polen som organiserades av unga liberaler är mer allmänt känd. Intressant nog var det inte kvinnor som drev abortfrågan, och inte heller socialdemokratiska partiet eller RFSU. De aktiva i olika kvinnorörelser ansåg fortfarande att kvinnor vill föda de barn de bär på och att det snarare är yttre tvingande omständigheter, som dålig ekonomi eller motstånd från partnern, som gör att de söker abort. Enligt författaren var det ”kopplingen av kvinnligheten till moderskapet” som ledde till en negativ syn på abort. Först 1968 tog RFSU och 1970 socialdemokratiska partiets kvinnoförbund ställning för fri abort efter en stor intern diskussion.

I analysen av debatten inom kvinnorörelse och feministisk debatt beskriver författaren ”idén om moderskapets centrala betydelse för kvinnor” i imperfektum, som ett passerat stadium i vårt land. Bokens avslutande del om den Nya Kvinnan och den Nya Mannen konstaterar kortfattat att det framför allt var liberala och socialdemokratiska och socialistiska ungdomsorganisationer som drev på. Aborträtten uttrycks nu som kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Detta ledde till den nya abortlag som trädde i kraft 1975, vilken ger kvinnan rätt till abort till och med den 18:e graviditetsveckan. Författaren avslutar boken med ett förslag som baseras på situationen i Kanada där det helt saknas abortlag, dvs. samhället ska inte lägga några värderingar på kvinnors val avseende graviditetens fullföljande eller avbrytande.

Boken har många förtjänster, framför allt i det gedigna materialet och i beskrivningar av enskilda kvinnors upplevelser. Samtidigt känns den ”förutsägbar”: den förutsätter att läsaren (läs: alla) delar uppfattningen att kvinnans rätt att välja föräldraskap bör tolkas som att det är normalt att avbryta graviditeten oavsett skäl, och att detta beslut inte behöver ”psykologiseras” utan bara ”är så”. Av någon orsak väljer författaren att nämna ökningen av aborttal mellan 1962 och 1971, men undviker att beröra det nuvarande höga aborttalet som inte minskar – trots tillkomst av ökade resurser i form av ungdomsmottagningar och receptfria ”akut-p-piller”.

I redogörelsen för befolkningsutredningen nämns till exempel att utredarna var förvånade över att kvinnor inte kände någon ånger över att de genomgått abort. Frågan om ånger eller sorg tas sedan inte upp någonstans – som om det var så enkelt att kvinnor inte skulle kunna ha motstridiga känslor runt avbrytandet av graviditeten. Uppföljningar i Sverige antyder att majoriteten av de kvinnor som gjort abort upplever att de gjort ett rätt val, men samtidigt är det inte ovanligt med känslor av ambivalens och oro långt efteråt. Även om författaren inledningsvis nämner att aborthistorien handlar om liv och kropp, så framgår tydligt att det bara är kvinnan detta gäller – inte fostret. De få gånger som fostret nämns visar formuleringarna att författaren ser fostret som enbart ”potentiellt liv” och inte är beredd att uppfatta fostret som människolikt i den andra graviditetsmånaden utan menar att bilder som ger uttryck för en sådan uppfattning är ”försåtliga”. Visst kan man reagera på det fördömande sätt som kvinnor bemöttes på tidigare, på samhällets brist på stöd, och de egna familjernas brist på insatser för att ge dem stöd och hjälp. Men att tro att man löser alla problem genom att se abort som enda lösningen på kvinnors svårigheter i samband med graviditet kan tyckas för enkelt.