Varför vara kristen?

Varför kommer man till tro? Frågan kan besvaras på flera nivåer, psykologiskt, intellektuellt och andligt. I det sista fallet undandrar sig skälen rationell analys, däremot inte i de två första.

Förnekaren har, precis som den troende, psykologiska och biografiska anledningar till sitt ställningstagande. Barndomserfarenheterna bestämmer grundtonen i livet. En vuxen människa måste göra upp med de faktorer från barndomen som vill diktera hennes livsval.

Det är en intellektuell plikt att pröva de spår som sägs leda någon vart, snarare än att följa de spår som inte tycks leda någon vart. Man kan inte leva ett helt liv på en elvaårings stadium, vare sig som troende eller otroende.

Förnekaren skulle vilja tro men vågar inte av rädsla för att köpa en tröstande illusion. Men rädsla är en dålig vägvisare.

Är det irrationellt att vara troende? Inte mer än att vara förnekare. Ingendera parten kan förete matematiska bevis och är således båda troende. Också agnostikern har en trosuppfattning, nämligen att sanningen är oåtkomlig, åtminstone tills vidare och med tillgängliga metoder. Ateisten måste ha någon teori som är sannolikare än tanken att Gud skapat världen. Mot tanken på en skapelseakt brukar anföras argumentet att universum haft evigheten på sig. Kanske ligger miljarder misslyckade försök bakom det mer eller mindre lyckade vi lever i nu och som är lyckat åtminstone i den meningen att det finns och fortsätter att finnas.

Men ska man tillämpa den vanliga regeln om tankeekonomi (Ockhams rakkniv) som säger att man bör välja det svar som besvarar flest frågor, då är den motsatta tesen mycket troligare: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Teorin om miljarder misslyckade universa är ett krampaktigt försök att komma undan gudsfrågan, av rädsla för religiösa svar.

Jag är impregnerad med kristendom från början, buren till dopet några dagar gammal, har ytterst sällan missat en söndagsgudstjänst sedan två års ålder. Kristendomen, dess texter och bildvärld, är mitt universum. Barndomens långa obegripliga predikningar med dess sällsamma ord och arkaiska syntax programmerade min känsla för svenska språket.

I de tidiga tonåren blev ett avgörande nödvändigt: fortsätta eller förkasta. Avgörande blev ett påstående i en bok: Gud är det goda, det goda i allt som är gott. Tron är att vända sig till det goda. Vägen gick vidare till en sakramental kristendom som betonade det objektiva sanningskravet och vid sjutton års ålder till den katolska kyrkan.

Jag kan för övrigt inte peka på någon stark andlig upplevelse som varit avgörande. Tron är en stilla och djup övertygelse om tillvarons rationalitet: i begynnelsen var Logos. Livet inom den synliga erfarenhetens gränser är inte tillräckligt meningsbärande. Födas, äta, dricka, mogna med möda, reproducera sig, dö – det räcker inte som program. Livet måste ha en djupare mening, annars kan man lika gärna hoppa av. Vi är skapade med en hunger av annat slag. Tron motsvarar bevisligen ett djupt behov. Åtminstone så långt är den sann.

Men varför ska man vara just kristen?

Som jag ser det, efter moget övervägande, är frågan följande: antingen är Jesus från Nasaret den han uppges vara i de fyra evangelierna, eller också är han en charlatan, manipulatör och häxmästare som i tvåtusen år har hållit miljoner människor fast i sitt grepp och som de borde göra allt för att slippa undan. Att han sagt en massa fina saker är ingen ursäkt. God och osjälvisk kan man vara av tusen andra skäl än att det står i bibeln.

Har Jesus fel i sina anspråk håller jag med Richard Dawkins och önskar denne så många lärjungar som möjligt, i den intellektuella renhållningens namn.

Till slut måste man ta ställning, för eller emot, till en person som deklarerar: jag är vägen, sanningen och livet. Jag är sanningen om människan.

Kan någon övertyga mig om att det finns en annan och säkrare grund för mänskligt liv än kristendomens grundare och innehåll, då lämnar jag omedelbart mina nät och går dit den nya rösten kallar. Till dess tänker jag fortsätta att utforska livet i Kristus, en person som man aldrig kommer tillrätta med eller blir färdig med eller ens vet om man tillnärmelsevis har förstått.

Ska man bekämpa kristendomen och dess grundare måste man ju göra det i kraft av något överlägset och sannare trossystem. Är nej vackrare än ja? Evangeliet är skönt i sina våldsamma färger och rörelser, i sin utmaning att satsa allt för himmelrikets skull, i sin svåremotsägliga auktoritet. Det sanna måste vara skönare än sin motsats. Är förnekelsen sannare än tron, då blir den automatiskt något vackrare än gudstron, eftersom sanning måste vara skönare än halvsanning och lögn. Har förnekelsen skapat ett mänskligare samhälle? Kommer d’Holbach närmare det sanna, sköna och goda än Bach? Var Sovjetunionen vackrare än renässansens Italien? Förnekelsen är attraktiv enbart som negation. Den lever ett parasitärt liv.

Den som avvisar Jesus måste framlägga en vetenskapligt hållbar teori som så fullständigt som möjligt förklarar hur evangelietexten är en uppfinning av den urkristna miljöns kreativa kraft. Den som menar att Jesus är resultatet av en antik och enastående framgångsrik konspiration måste också presentera en plausibel teori om hur denna konspiration resulterat i de fyra evangelierna, den fornkristna litteraturen och kyrkans uppkomst och uppbyggnad. Detta är en svårare uppgift än man allmänt föreställer sig. Vilken redaktionskommitté i den judiska miljön för tvåtusen år sedan kunde ha åstadkommit det resultat vi känner? Hur förklara de många otaktiska dragen i evangelierna, om man nu ville ha en stor skara efterföljare: lärjungarnas tröghet, dumhet och oförståelse för Jesus, de för den judiska känslan hädiska inslagen, alla uppmaningar som är motsatsen till framgångsrecept, den barbariska avrättningsmetoden, reserverad för landsförrädare, tempelskändare och slavar? Och vädjade man till den intellektuella eliten, varför så många underverk som tänjer läsarens vilja och förmåga att tro?

I tvåhundra år har den historisk-kritiska metoden utsatt evangelierna för ett misstroget och pinligt förhör. En vetenskaplig hållning inför texterna måste erkänna att här finns ord och händelser som ingen kritik har kunnat eliminera och som inte kan förklaras av de första kristnas kreativitet. Vi står inför en människa utan motsvarighet som motstår varje försök till reduktioner. Vilken författare hade kunnat konstruera kraften i hans tilltal eller det paradoxala i Saligprisningarna? Jesu kontrast till omgivande institutioner och tänkesätt, hans fokus på de nedersta, hans helande av de förkrossade som väcker omgivningens avund och hat, hans nesliga avrättning och de troendes övertygelse om hans uppståndelse, vilken författarfirma hade kunnat hitta på detta i övertygelsen om att det skulle sälja?

Det är det obevekliga, ofrånkomliga, stålhårda som jag kapitulerar inför. Om det finns en övergripande mening i universum, och om denna mening har ett ansikte, då måste det vara detta ansikte. När Gud blev människa var det en kalkylerad risk som visar att kärlek är sårbar. Gud utsätter sig för människans onåd och värjer sig inte. Allt han gör och säger, hans attityd, hans ömhet mot de misslyckade, hans förkärlek för barnen och de skyddslösa, i kombination med hans obevekliga anspråk – allt talar för att han är ett autentiskt uttryck för det sant gudomliga och det djupast mänskliga.

När Gud blir snickare, skattebetalare och ett nummer i den romerska byråkratin, förföljs han, torteras och dödas och besegrar den kalkylerande ondskan inifrån. När Gud kommer till människans värld för att tala om vem han är blir han avrättad som en simpel förbrytare!

Denne Gud kunde också ställa frågan om livets mening till Pontius Pilatus, och Pilatus skulle bli honom svaret skyldig.

Ge mig en berättelse som är mera övertygande.