Värsta landet

Diplomater, upptäcktsresande och resenärer har i alla tider rapporterat från sina vistelser på främmande platser. Deras iakttagelser har varit de utomståendes, men samtidigt har de ofta genom goda språkkunskaper och långvariga besök kunnat skaffa en inifrånkunskap som gjort dem dubbelt kompetenta att bedöma de kulturer som de fascinerats av – på både gott och ont. På senare tid har journalister blivit en yrkeskår som kommit att spela en liknande roll, även om deras besök ofta tenderar att bli mer ytliga. Få inom denna kår är numera verkligen fast stationerade utomlands. En sådan fast utrikeskorrespondent var emellertid den brittiske Roland Huntford, som år 1971 gav ut boken The New Totalitarians, översatt till svenska året efteråt med titeln Det blinda Sverige. Han hade vistats en längre tid i Sverige och hade också ett stort intresse för Östeuropa.

Denna bok fick ett mycket kritiskt mottagande här i Sverige och ansågs även på klassiskt liberalt och konservativt håll vara alltför ensidig i sin kritik av fäderneslandet. Den ansedde chefredaktören vid Göteborgs Handels och Sjöfarts-Tidning Harald Wigforss menade dock att det fanns viktiga teman att diskutera med författaren såsom den svenska demokratins brist på känsla för spänningen mellan makt och frihet och den svenska välfärdspolitiken som instrument för manipulering. De tre samtida samhällsforskarna och -debattörerna Carl Johan Ljungberg, Christian Swedberg och Jakob Söderbaum ser i Huntford ”en pionjär före sin tid” och vill med sin nyligen utgivna bok Betongväldet – om socialdemokratins kontroll och maktfullkomlighet skaka liv i debatten om ett Sverige där begreppen stat och samhälle ständigt blandas samman.

Vilka är de iakttagelser hos Huntford som fortfarande gör honom aktuell enligt hans tre uttolkare? Det är det hegemoniska anspråk som socialdemokratin gjort och alltjämt gör. Den är inte endast en ideologi och ett parti utan snarare en religion och ett statsskick. Hela statsapparaten (inklusive myndighetsväsendet) genomsyras enligt dessa debattörer av den socialdemokratiska hegemonin. Dessutom har det svenska civilsamhällets alternativa strukturer konsekvent försvagats. De folkrörelser som finns har med få undantag effektivt gjorts bidragsberoende av stat och kommun. Vård, skola, omsorg är de offentliga politiska makternas oinskränkta ansvarsområden. När det i Sverige heter att något är samhällets ansvar, betyder det att det är den politiska maktens ansvar. I andra länder är en sådan sammanblandning mellan civil society och political society otänkbar. Att Huntford kallar denna samhällsmodell för nytotalitär beror på att den enligt honom styrs av en socialistisk-politisk elit med stor förmåga att regera (läs: manipulera).

Alltnog, strukturen i denna kritik känns väl igen från borgerligt håll under de senaste fyrtio åren. Vari ligger den särskilda sprängkraften i Huntfords och hans nutida påhejares argumentering? Möjligen kan man säga att de inte väjer för att ge många och obekväma exempel på den socialdemokratiska kontrollstaten och de ger en bedövande överblick över hela samhällslivet. De finner få försonande drag och är ute efter att maxi-malt provocera. Men frågan är om författarnas provokationer inte främst riktar sig mot de egna leden. De samtida allianspolitikerna tycks ju spränga sig in i alla traditionella socialdemokratiska frågor och erövra dem inifrån. Med en ny utnämningspolitik försöker man också spränga den socialdemokratiska makten över Myndighetssverige. Med en ny arbetsmarknadspolitik drivs Fackföreningssverige tillbaka om än på ett beskedligare sätt än med Margaret Thatchers 80-talspolitik.

Kanske är det trots allt inte i analysen av det sönderfallande hegemoniska socialdemokratiska Sverige som författartrojkans angelägna ärende ligger. Snarare ligger den i ett underliggande missnöje med att det borgerliga alternativ som just nu regerar Sverige inte tillräckligt tydligt gör upp med grunderna för det systembygge som vårt samhälle vilar på – folkhemmet. Vad vill författarna? Förmodligen (åter)upprätta ett pluralistiskt civilsamhälle, förmodligen initiera en allvarlig politisk diskussion om de värderingsmässiga grunderna för detta samhälle. Hur ett sådant samhälle skall gestaltas ser vi fram emot att få en vision av i kommande utgivningar från det nystartade förlaget Empron.

Till sist: vad vill författarna säga med bilden av betongvälde? Betong framkallar ofta en bild av något statiskt och orörligt, oorganiskt och oskönt. Samtidigt pekar bokens författare på hur socialdemokratin hela tiden genomför en rad ”radikala omvärderingar och experiment”. Det hela resulterar emellertid i rigiditet och förstelning. Uppenbarligen vill författarna inte enbart reformera i betongsamhället utan också riva delar av det för att kunna bygga nytt.