av ANDRIJ ZELENSKYJ
Jag har levt många år i en värld som förstörts av kulor, minor och raketer. Därför är det lätt för mig att svara på frågan vad ett krig egentligen är. För mig personligen är det fråga om en bitter mänsklig verklighetsupplevelse bortom alla gränser. Endast i ordnade och trygga miljöer är det möjligt för oss att vara människor. Och faktum är att våra fysiska och psykiska gränser gör oss ytterst känsliga för förändringar i våra ordnade omgivningar. I vår socialt präglade verklighetsupplevelse är gränsen alltid närvarande. Emellertid finns det en mycket farlig gräns som blir till gränsen för vad det innebär att vara människa. Inom det kaos som präglar vår mänskliga existens behövs allt som oftast en röst – en hög, en ärlig – som stoppar oss innan vi kommer för nära denna fatala gräns. När det blir riktigt mörkt och konturerna suddas ut behöver vi en röst som ljuder lika kraftigt som en sann och ärlig kärlek.
Fred är inte bara ett ord. Inget magiskt mantra. I Ukraina vet vi det av egen erfarenhet. Fred infinner sig inte som en följd av att vi ropar högt och ständigt upprepar det. Fred är inte en fråga om retorik, det är en fråga om mod. Tron är en gudomlig gåva som riktar sig till modet i människohjärtat för att det ska tro och därigenom kunna acceptera det icke-uppenbara som sanning. Fred är en gåva, inte en börda. Och en gåva ställer krav på vårt mod – den vill förnimmas och tas emot. Det är vår tro som skänker oss detta mod: Gud tvingar oss inte att ta emot hans frälsande nåd, utan bjuder in oss att vara tillräckligt modiga för att söka sanningen och kämpa för rättfärdighet. Kristi fred är ingen ideologi. Det räcker inte ”att vara för fred”; vi, som följer Jesus från Nasaret, måste bli modiga verktyg för Guds helande nåd i vår tid. För att nå dit behöver ett mänskligt samhälle en stark och tydlig röst som inte ryggar tillbaka inför en uppenbar ondska, som lätt gömmer sig i en tid präglad av överväldigande propaganda, utan orädd lägger fram etiska måttstockar som delas av hela mänskligheten – och visar för alla hur denna mänsklighet blivit förtrampad. Ty en sann fred kräver ett solitt fundament av sanning och rättfärdighet.
Historien visar oss otvetydigt att fred inte kan nås med hjälp av eftergifter. Ibland verkar det som om vi har glömt bort priset för den fred som vi har njutit av under många årtionden efter andra världskriget. Vi har ersatt detta pris med fromma avsikter i stället för att ta ansvar. Den ryska aggressionen mot Ukraina började år 2014 med annekteringen av Krim. De ”goda människorna” beslutade sig för att inte ”överreagera”, för att undvika att något ännu värre skulle ske. De lyckades tysta sitt samvete och plocka bort de rätta orden ur sitt ordförråd. Men ondskan ville förbli obemärkt, inte kallas vid sitt rätta namn, injaga skräck, för att kunna fullfölja sina ondsinta planer. På detta sätt lät Ryssland sin hybridkrigsföring fortgå, dödade under loppet av åtta år (2014–2022) över 14 000 människor och tvingade över två miljoner människor att lämna sina hem och fly från de ockuperade områdena. Men till och med då valde de ”goda människorna” att inte lägga märke till de ryska stridsvagnarna och artilleriet på ukrainsk mark, för att ”inget ännu värre skulle ske”. Men något ännu värre skedde. Kriget eskalerade utan uppehåll och blev till en omfattande militäroperation med luftangrepp, där raketer och flygplan förstörde grundläggande infrastruktur, oskyldiga barn dödades och allt detta i syfte att lämna tätbefolkade ukrainska städer helt utan el, värme, vatten och kommunikationsmedel. Allt detta sker nu, i början av det tjugoförsta århundradet, i ett Europa som sårades under de tidigare globala krigen och som under de senaste årtiondena ständigt har ropat: ”Fred! Fred! Fred!” Hur kan det komma sig? Hur har vi misslyckats?
När jag lyssnar på hur Moskvas patriark Kirill predikar och uppmanar sin församling att be för fred, så ser jag samtidigt hur han ger ryska soldater sin välsignelse att göra det som de faktiskt gör – och som vi ser – här i Ukraina: de dödar, de torterar, de våldtar, de efterlämnar massgravar fyllda med oskyldiga civila. Jag frågar mig: vad menar han med ”fred”, med ”bön”? Och vilken gud är det som han uppmanar sina församlingsmedlemmar att be till? Ryssarna har aldrig framfört några verkliga förslag eller krav. Det budskap som dagligen framförs av myndigheterna och som en stor majoritet av landets befolkning ställer sig bakom är helt enkelt: ”Det finns inga ukrainare! Ukraina borde inte finnas!” Det som ryssarna säger är otvetydigt. Det handlar inte bara om regeringsmedlemmar och de kommunikationsvägar som de kontrollerar, utan även vanliga människor. Men de ”goda människorna” föredrar att inte lyssna på det örat. Det är dock oklart varför det är så svårt för de goda människorna att vara ärliga på samma sätt. Kanske kommer vetenskapen en vacker dag kunna förklara detta fenomen. Fram till den dagen kommer det att finnas många röster i vår värld som förblir omöjliga att höra, oavsett om de talar högt, eftersom deras röster är tomma och inte höjs till försvar för mänskligheten, utan för intressen som bara rör ett fåtal. Verklig fred kräver att hjärtan omvänds och huvuden befrias. Och någon måste samla mod för att med hög röst säga detta mitt i propagandans buller.
En fred av abstrakt slag är enkel och farlig, den kräver ingenting. En verklig fred kräver modet att nämna det onda vid namn för att förhindra att de svaga och sårbara inte förtrycks och förintas av den ideologiska arrogans som utmärker militärmakten. Gud tvingar inte människans frihet att ta emot hans gåvor. Han behöver ett fritt hjärta, ett befriat, ett omvänt hjärta. I annat fall kan det som vi kallar för fred bli till en fälla. Ondskan älskar dunkla abstraktioner: om den inte ringas in kan den inte bekämpas. Om vi ska kunna påbörja vår kamp för fred måste vi finna kraften som behövs för att vara ärliga. Vi behöver en röst som visar var gränserna går i de blott mänskliga avsikternas öken, bortom vilka själva mänskligheten hotas av utrotning.
Ryssland, ett land vars territorium är 28 gånger större och vars befolkning är fyra gånger större än Ukrainas, vars militära kapacitet överträffar Ukrainas flera gånger om, har utan någon anledning trängt in på en suverän stats område och dödat tiotusentals fullständigt oskyldiga människor. Och man fortsätter! Utan någon som helst anledning. Det går inte att bara ropa ”Fred! Fred!” när det pågår ett folkmord i närheten, ty det leder inte till fred utan till en än större slakt av oskyldiga människor. I vår värld finns nämligen ingen auktoritet – varken världslig eller religiös – som har rätten att lösa föräldrar från plikten att skydda sina barn. Enligt nyligen presenterad statistik från FN dödades över 500 barn under de senaste ryska militärangreppen. Detta har vi sett i de erövrade områden som under flera månaders tid stått under rysk kontroll. I samhällen som Bucha, Irpin, Izum, Jahidne såg vi torterade civila och en mängd massgravar. Och varken Tolstoj, Dostojevskij eller patriark Kirill kunde förhindra de ryska soldaterna att göra det som de gjorde. Vi behöver en hög röst som nämner det onda vid namn, för att därigenom ställa det till svars.
Vi behöver en röst som kan höras av hela världen och av varje människohjärta. För kapitulation är inte nödvändigtvis en väg till fred. Den kan än en gång leda människor in i fängelse, arbets- och gulagläger. Vi i Ukraina har fått uppleva detta alltsedan den ryska invasionen började. Men den här gången skulle det kunna ske med hjälp av de ”goda människorna”, de falska fredsstiftarna. De tycker om själva ordet, men försummar Guds verklighet när den uppenbarar sig i ett människohjärtas mod att söka sanningen och försvara rättfärdigheten.
Vår värld behöver fred, mer i dag än kanske någonsin förr. Och den behöver även våra uppriktiga böner. Men ibland kräver freden mer än våra böner, nämligen modet att inse hur lite vi har gjort för att beskydda den och hur rädda vi är för att söka sanningen och stå upp för rättfärdigheten. För att vi inte ska gå vilse i vår samtids grymma och våldsamma öken av dumheter och för att inte falla ner i avgrunden behöver vi en tydlig och ärlig röst som hjälper oss att minnas vad som är vår sanna mänskliga kallelse; en röst som kan föra oss samman för att på ett flertal sätt försvara denna kallelse. Att det i tider präglade av existentiella utmaningar och hot saknas en moralisk auktoritet som yttrar sig på ett otvetydigt sätt kan leda till att medmänskligheten förtvinar i människornas värld och i människors hjärtan.
Översättning: Stefan Jarl
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Stimmen der Zeit nr 10/2023.
Andrij Zelenskyj är ukrainsk jesuitpater bosatt i Kiev. Verksam som fältpräst för dem som tillhör den grekisk-katolska kyrkan.
Ur Signum nr 8/2023, s. 44–46.