av ULLA GUDMUNDSON
Den 31 augusti–4 september i år besökte påven Franciskus Ulan Bator, huvudstad i Mongoliet. Resan till detta centralasiatiska land med dess mikroskopiskt lilla katolska befolkning (enligt tillgänglig statistik knappt 1 500 personer) stämmer väl med denne påves önskan att lyfta fram och lära känna ”periferin”, platser där den katolska kyrkan är i minoritetsställning, få kunskap om hur katoliker lever där och om deras relationer till majoritetssamhällena.
Men besöket skriver sannolikt ännu mera in sig i en för Franciskus och Heliga stolen viktig politisk kontext. Mongoliet gränsar till den asiatiska stormakten Kina, en av de få stater med vilka Vatikanen inte har diplomatiska relationer. Strävan att förbättra förhållandet till Kina, med sikte på att upprätta sådana relationer har länge varit en av Franciskus uppenbara prioriteringar. Det är heller inget nytt. I flera decennier har Vatikanen hållit sin diplomatiska representation i Taiwan, öriket dit Kinas ledare Chiang Kai-shek flydde efter det kommunistiska maktövertagandet 1949 och som Kina ser som en utbrytarprovins, på så låg nivå man kunnat. Signalen till Peking har varit tydlig: vi inser att det är ni som företräder Kina i världen och det är med er vi vill ha förbindelser.
Man kan utgå från att den kinesiska ledningen vaksamt följde påvens resa till Ulan Bator. Påvens uttalande i Ulan Bator att ”ingen regering har något att frukta av den katolska kyrkan, kyrkan har ingen politisk agenda” var sannolikt mer riktat till dem än till den mongoliska statsledningen. Ett uttryck för att man i Peking inte var riktigt övertygad om besökets oskyldiga natur torde vara förbudet som infördes den 25 augusti, alltså en vecka före påvens Mongolietbesök, mot spridning av en bok om mongolernas historia. Och det är en historia som, ur kinesisk synvinkel, innehåller en hel del känsligt stoff.
Landets historia
Mongoliet är världens glesast befolkade land, med 3,3 miljoner invånare på en yta som är tre gånger Sveriges. Det mesta är grässtäpp, som i söder övergår i Gobiöknen och i väster i Altaibergen. Traditionellt var mongolerna ett ryttarfolk, och ett klansamhälle styrt av rivaliserande lokala krigsherrar. På 1200-talet enade Djingis Khan (1162–1227) mongolstammarna i ett välde, som när det var som störst omfattade en femtedel av jordens yta. De mongoliska ryttarhärarna svepte under Djingis och hans efterföljare fram över Asiens och Europas slätter och erövrade Georgien, Ukraina, delar av Sibirien, Mellanöstern, stora delar av Centralasien och norra Indien. År 1258 belägrade mongolerna Bagdad. Kina besegrades av Djingis sonson Kublai, som grundade den kinesiska kejsarätten Yuan. Den skulle bestå i nästan 100 år, från 1271 till 1368, då ett degenererat och splittrat mongolvälde ersattes av den kinesiska Mingdynastin, och senare av Qing, som tog igen skadan från Kublai och lade under sig mongolernas territorium.
Mongolerna har alltså en martialisk historia, och Djingis har blivit symbolen för den mongoliska nationen. När påven Franciskus, gissningsvis vid mötet med landets president Uchnaagijn Chürelsüch framför jättestatyn av en sittande Djingis som pryder ingången till Ulan Bators regeringskansli, berömde khanen, och över huvud taget mongolerna, för deras religiösa tolerans, var han heller inte fel ute. Mongolimperiet var öppet för religiösa influenser, även kristna. Djingis söner var gifta med kristna kvinnor. Franciskaner och dominikaner kunde verka som missionärer. När imperiet erövrades av Kina under Mingdynastin, jagades missionärerna på flykten.
De nomadiska mongolerna har traditionellt rört sig med sina häst- och boskapshjordar över väldiga ytor. Landets gränser har varit svåra att fastställa, och politiskt oberoende var också en fråga som blev aktuell först i relativt modern tid. Det som i dag är den självständiga staten Mongoliet omfattar drygt hälften av det som historiskt varit mongoliskt territorium. Söder om det ligger Inre Mongoliet, som i dag är en autonom provins i Folkrepubliken Kina (det självständiga Mongoliet kallas också Yttre Mongoliet). Dess invånarantal var år 2010 24,7 miljoner, provinsen är den 23:e folkrikaste och den till ytan tredje största i Kina. Förklaringen till den dramatiska skillnaden i invånarantal jämfört med det oberoende Mongoliet är den omfattande inflyttningen av kineser. I dag utgör de 79 procent av Inre Mongoliets befolkning och mongoler endast 17 procent.
En buddhistisk buffertstat
Mongolerna har historiskt, med sitt läge mitt på den asiatiska landmassan, alltid potentiellt befunnit sig i ett kraftfält mellan stormakter. Länge var det framför allt Kina som man måste förhålla sig till. På 1700- och 1800-talet flyttade också de europeiska makterna, Tsarryssland och Storbritannien, fram sina positioner i Asien, i det som historiker kallar det stora spelet. Mongoliets historia är i mycket en parallell till Tibets. Den tibetanska formen av buddhism, de så kallade gula hattarna, gjorde sitt första intåg i Mongoliet med den mongoliska Yuan-dynastin. Kublai inbjöd en ledande tibetansk lama att sprida buddhismen i hela hans välde, och buddhism blev i realiteten imperiets statsreligion. När imperiet kollapsade 1368, återgick mongolerna till shamanism. 1578 skickade dock Altan Khan, en ledare med ambitionen att ena mongolerna som en ny Djingis, efter den ledande tibetanska laman, för att denne med sin auktoritet skulle ge hans regim legitimitet. Av Altan Khan fick denne titeln Dalai Lama, en titel som ledarna för Tibets buddhism som bekant fortfarande bär. Som genom en händelse föddes inte sällan reinkarnerade buddhor i mongoliska adelsfamiljer, något som dock förbjöds under Qing-dynastin. Qingkejsarna använde buddhismen för att kontrollera både tibetaner och mongoler. De visade sig, liksom senare kinesiska ledare, skickliga i att spela ut olika buddhistiska ledare mot varandra. I Tibet gällde det framför allt Panchen Lama, traditionellt sedd som nummer två i Tibets religiösa hierarki, som blev en politisk motvikt till Dalai Lama. I Mongoliet utsåg en Qing-kejsare trots mongolernas protester en tibetan till reinkarnerad Jetsundamba, andlig ledare för det mongoliska buddhistsamfundet som ett sätt att hålla mongolerna på mattan.
De religiösa och kulturella banden mellan de mongoliska och de tibetanska buddhistsamfunden var täta. Tibetansk religiös litteratur kopierades och spreds bland mongolerna och en samfundshierarki liknande den tibetanska växte fram. Det buddhistiska samfundet var i Mongoliet, liksom i Tibet, nära förbundet med den politiska makten. Båda var teokratier. Liksom Dalai Lama i Tibet var Khutuktun, den högste laman i Mongoliet, också den politiske ledaren. Över seklerna ackumulerade de buddhistiska klostren allt större rikedomar och också underställda, i takt med att den mongoliska adelns makt minskade. 1924 var antalet kloster 140 och en tredjedel av den manliga befolkningen var munkar. En kvarts miljon mongoler, mer än en tredjedel av befolkningen, var för sitt dagliga liv beroende av klostren. Undervisning och sjukvård, i den mån sådan fanns, administrerades av dem.
1900-talets första decennier var turbulenta för Mongoliet och dess omgivning. 1911 kollapsade Qing-kejsardömet och Mongoliet begagnade (liksom Tibet) tillfället att förklara sig självständigt. Men makten böljade fram och tillbaka. 1915 slöts det så kallade Kyakhtaavtalet, ett trepartsavtal mellan Mongoliet, Kina och Tsarryssland, i vilket Mongoliet formellt erkände ett mått av kinesisk överhöghet, något som visade sig sakna praktisk betydelse. I stället visade det sig mycket viktigt att Mongoliet var avtalspart, vilket innebar ett de facto-erkännande av landets suveränitet. Det bekräftades 1921 när landet med sovjetryskt stöd genomförde en revolution som förde kommunistpartiet till makten. Mongoliet lyckades få och bevara politisk självständighet, därför att det låg både i Kinas och Rysslands/Sovjetunionens intresse att ha landet som buffert mellan dem (en motsvarighet till den roll Belgien spelat mellan Storbritannien och Frankrike i Europa). Tibet däremot saknade en motvikt till Kina. Britterna, då kolonialmakt i Tibets grannland Indien, iklädde sig aldrig samma roll i förhållande till Tibet som Ryssland till Mongoliet.
Under 70 år skulle Mongoliet förbli en satellitstat till Moskva. 1930-talets utrensningar innebar att klostren i Mongoliet tömdes och tiotusentals munkar ställdes på gatan. Vissa ansträngningar gjordes att inlemma dem i ekonomin, och i många fall hade tillvaron i klostren knappast varit någon dans på rosor. Landet moderniserades också socialt och ekonomiskt, bland annat avseende utbildning och sjukvård. Men den genuina folkfromheten motarbetades. År 1966 skrev den brittiske Mongolietexperten C.R. Bawden: ”buddhismen är helt utrotad i Mongoliet”.
Situationen i dag
När jag själv besökte landet 1992, två år efter kommunismens fall, växte templen upp som svampar ur jorden. Folk plockade fram buddhistiska bonader, tankas, som i decennier legat undanstoppade. Gandantegchinling, det stora templet mitt i Ulan Bator som visserligen hållits öppet under sovjettiden, men där något andligt liv knappast förekommit, var fullt av besökare. Ljudet från de långa bronslurarna, typiska för Tibetbuddhismen, som jag 1986 sett lutade mot väggen och tysta i Potalapalatset i det kinesiskstyrda Lhasa, ljöd över menigheten.
Mongoliet är sedan 30 år en demokrati och en marknadsekonomi. Religionsfrihet råder. Kristna missionärer, både katolska, evangeliska och ortodoxa, verkar i Mongoliet, om än av allt att döma med begränsad framgång. Enligt 2020 års folkräkning är 51,7 procent av befolkningen buddhister, 40,6 procent anser sig inte ha någon tro och endast 1,3 procent är kristna. Ett par procent är muslimer och ett par shamanister. En apostolisk beskickning finns sedan 2016, liksom en katolsk biskop och sex kyrkor. Vatikanen och Mongoliet har fulla diplomatiska relationer. Att buddhismen är den religion som är förknippad med mongolisk identitet råder det ingen tvekan om. Men den belgiske jesuiten Jacques Dupuis skulle ha sagt att även det ingår i Guds frälsningsplan.
Mongoliet har aktivt och med framgång strävat efter vänskap med andra stater än de närmaste, framför allt i väst. Men landet ligger där det ligger, inkilat mellan de två stora grannarna Ryssland och Kina. 90 procent av den mongoliska exporten (framför allt koppar, guld och kol) går till Kina. Det kräver balansgång och understundom smärtsamma beslut. År 2014 bestraffade Peking Ulan Bator med ekonomiska sanktioner för att man tagit emot Dalai Lama. Mongolerna fick lova att aldrig göra så igen.
Ulla Gudmundson är skribent och diplomat, Sveriges ambassadör vid Heliga stolen 2008–2014.
Ur Signum nr 8/2023, s. 47–49.