av CARL-GÖRAN HEIDEGREN
Sekularisering är ett storskaligt processbegrepp som många sociologer satt i samband med ett annat sådant begrepp: modernisering. Ju mera modernt ett samhälle blir, så lyder tesen, desto mera sekulariserat. Men det finns motröster även bland sociologer. Hans Joas har bestridit både det nämnda sambandet och insisterat på att den religiösa tron erbjuder ett möjligt och fruktbart sätt att uttolka de erfarenheter av självöverskridande som alla människor gör. En annan renommerad tysk sociolog som på senare tid förhåller sig alltmer positiv till religionen är Hartmut Rosa. I en publikation från 2022 hävdar han att den samtida demokratin står i behov av religion. Den korta boken, baserad på ett muntligt anförande, har av allt att döma funnit många läsare i Tyskland: min läsning utgår från den åttonde upplagan. Boken rymmer även ett förord av den tyska vänsterpolitikern Gregor Gysi.
Rosa har tidigare publicerat två grundläggande arbeten kring temana social acceleration och resonans. I ett samhälle som präglas av hastighetsökning på många områden, utan att något tydligt varthän är synligt, produceras i allt högre grad upplevelser av främlingskap. Mot dessa kontrasterar erfarenheter av resonans. De senare ger uttryck för ett annat förhållningssätt till världen. Men hur kommer religion in i bilden?
Det fenomen och de erfarenheter som Rosa kallar resonans kännetecknas av att någon eller något anropar oss, att vi hörsammar detta anrop och förändras som människor genom det, och slutligen att dessa resonanserfarenheter är något som vi inte förfogar över: vi vet inte om, när och hur de infinner sig. Den senare aspekten stod i fokus i Rosas bok Det vi inte kan råda över som utkom på svenska 2019. Ett samhälle som kännetecknas av ett ”rasande stillestånd”, det vill säga av en febril verksamhet och förändring utan något egentligt mål i sikte, är ett samhälle som lider brist på resonanserfarenheter. Det präglas vidare av ett aggressivt förhållningssätt till världen, inklusive till andra människor. Att ge svar på tal betyder då ofta att bildligt eller bokstavligen täppa till truten på någon. Detta är något helt annat än det anrop och den svarsrelation som kännetecknar fenomenet resonans.
Nu till Rosas centrala teser. Demokrati fungerar inte när vårt förhållningssätt till världen präglas av aggression. En fungerande demokrati förutsätter inte bara att envar har en röst utan även av att det finns öron som är villiga att lyssna, kort sagt den förutsätter en samtalsvillighet. Rosa kan sägas förflytta demokratins kärna från att ha en röst till en lyssnande hållning eller åtminstone hävda att den senare är lika viktig som den förra. Ja, ingen kan väl gärna påstå att till exempel en partiledardebatt i dag i särskilt hög grad har formen av ett samtal. Var finns de lyssnande öronen?
Religionen erbjuder enligt Rosa berättelser, praktiker och institutioner som främjar upplevelsen av resonans, som inbjuder till resonanserfarenheter. Vad som avses är inte religiositet i största allmänhet utan kyrkan som institution: vad denna erbjuder är en vertikal resonansaxel. Katolicismen har enligt Rosa därtill ett försteg framför protestantismen emedan den erbjuder fler kroppsliga ”resonanskvaliteter”. Denna kroppslighet inbegriper enkla gester och riter som att göra korstecknet och doppa fingrarna i vigvattnet. Dessa praktiker låter ana att vi berörs av något, att vi anropas och svarar. Den religion som man bara bär i sitt hjärta är en fattigare religion. Så tolkar jag Rosa.
Vad religionen kan erbjuda är alltså att den öppnar våra sinnen för ett annat förhållningssätt till världen; den bär så att säga på ett löfte om resonans. Oförmågan att öppna sig och lyssna, att låta sig beröras, framstår i Rosas perspektiv som något av vår tids sjuka. Den irriterade frågan ”vad får jag egentligen för pengarna?” hör hemma i ett aggressionssamhälle. Vad demokratin behöver är människor som lyssnar på varandra och som talar till varandra: ”röster, öron och lyssnande hjärtan”. Via religionen kan vi lära oss, öva in, vad det innebär att anropas, att förändras, att erfara resonans.
För den som redan är förtrogen med Rosas tankevärld erbjuder Demokratie braucht Religion inte så mycket nytt. Däremot tillhandahåller den en god introduktion till denna för den som ännu inte är det. Tolkningen är också näraliggande att boken dokumenterar att Rosa själv närmat sig en religiös tro.
Carl-Göran Heidegren är professor emeritus i sociologi vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 8/2023, s. 50–51.