av STEFAN ATTEFALL
Till jul kommer filmen om Dag Hammarskjöld med Mikael Persbrandt i huvudrollen. För en kort tid sedan kom diplomaten Staffan Carlssons gedigna bok Helgon och maktspelare – Dag Hammarskjöld som politiker. Under hösten 2023 sänder SVT en påkostad serie om Sveriges historia. Detta är några exempel på en synbar trend i vårt svenska samhälle – intresset för historia. Är det månne så att i oroliga tider där framtiden känns osäker vill vi blicka bakåt? Få sammanhang, perspektiv och kontinuitet. Att hämta kraft i historien kan också ge inspiration för framtiden. Och i Dag Hammarskjöld finns det kraft att hämta.
För mig som nyligen blivit landshövding i Uppsala län och därmed har flyttat in på Uppsala slott påminns man ständigt om alla historiska händelser som utspelat sig i denna miljö. Här har viktiga möten hållits, regenter krönts och abdikerat. Här skedde Sturemorden, och här beslutade år 1630 Gustav II Adolf och dåvarande regeringen att Sverige skulle ansluta sig till det trettioåriga kriget. Men här växte också Dag Hammarskjöld upp från två års ålder, tills han i vuxen ålder flyttade in till Stockholm för tjänst i Regeringskansliet. Fadern Hjalmar var nämligen landshövding i Uppsala mellan 1907 och 1930, med avbrott för tiden som statsminister under första världskriget.
I Mats Svegfors biografi om Hjalmar Hammarskjöld (2010) framgår hur mycket tid som han tillbringade på resor och på arbete långt ifrån hemmet. Det innebar också att Dags mamma Agnes, som hade en varm och tydlig kristen tro, fick ta ett stort ansvar för barnen och hon lär vara en av de starka inspirationerna till Dags djupa andlighet. Detta kommer tydligt till uttryck i boken Vägmärken, som bygger på hans anteckningar och som gavs ut strax efter Dags död 1963.
Staffan Carlssons bok är en ambitiös genomgång av Dag Hammarskjölds tid som generalsekreterare för FN. Ingen detalj synes lämnas till slumpen när krisen med de amerikanska flygarna i Kina, Suezkrisen och Kongokrisen avhandlas. Men det lär också ha tagit åtta års arbete att söka i arkiven för att få fram alla turer i dessa historier. Fram träder en idealistisk och samtidigt pragmatisk person. En värderingsdriven person som både skickligt och framgångsrikt – sedermera under Kongokrisen mindre lyckosamt – försöker lösa kriser i världen. En generalsekreterare som med ordet som vapen och med hjälp av skytteldiplomati försöker släcka bränder i världen.
Som titeln på boken anger så övergår statstjänstemannen Dag Hammarskjöld till att bli en fullfjädrad politiker med ambitioner att vidga generalsekreterarens mandat. Han stärker FNs självständighet och instiftar de fredsbevarande FN-styrkorna som blivit ett av organisationens viktigaste medel i krigshärdar.
Vad man ska komma ihåg är att Dag Hammarskjöld bara var den andre generalsekreteraren sedan FN bildades. Organisationen hade ännu inte riktigt funnit sin roll. Positionerna var inte så låsta och konfliktlinjerna inte så tydliga som i dagens FN där säkerhetsrådets permanenta medlemmar blockerar varandra på ett tidigt stadium så att organisationen i säkerhetspolitiska frågor som Ukraina-kriget, hela situationen i Mellanöstern och Kina-Taiwan-konflikten et cetera blir utan reell betydelse. Frågan som bör ställas är: hur hade världen sett ut utan Dag Hammarskjölds tid som generalsekreterare?
Staffan Carlssons bok har hyllats av vissa recensenter för att inte fokusera själslivet (se Olof Ehrenkrona SvD 23-10-20) utan fokusera Hammarskjölds ”politiska gärning”. Men kan dessa skiljas åt? Boken Vägmärken är väl ett utmärkt exempel på att det fanns drivkrafter och tydliga värderingar bakom Hammarskjölds ”politiska gärning”. Av sin mor Agnes fick Dag Hammarskjöld som konfirmationsgåva medeltidsmystikern Thomas a Kempis bok Om Kristi efterföljelse. Dagen då han dog flög han till Ndola och lämnade sina personliga tillhörigheter i Leopoldville. Bland dessa fanns boken Om Kristi efterföljelse … Man kan se kopplingen mellan denna bok och de anteckningar han gjorde som sedan blev Vägmärken, vilket också Staffan Carlsson förstår. Detta i kontrast till den kritik som Vägmärken mötte när boken kom ut. En kritik som framfördes av bland andra Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter.
I Staffan Carlssons bok framstår det tydligt att det var en stark pliktkänsla som drev Hammarskjöld. Han ville uträtta något. Han ville skapa ett tydligare mandat för FN och generalsekreteraren att värna folkrätten och de små, inte minst de afrikanska, staternas rätt och inte låta stormakterna bestämma allt. Han var tydligt västvänlig och hade en benägenhet att stå USA nära, både i positioner han intog och i val av nära medarbetare. Man anar också att han i det svenska Regeringskansliet stod statsminister Tage Erlander närmare än den då unge Olof Palme, och var mer västorienterad än utrikesminister Östen Undén.
Hammarskjöld ville aldrig bli partipolitiker, trots att han en kortare tid ingick i Erlanders regering, men som partilös. Hans politiska bekännelse härleds ur den tysk-franske teologen och läkaren Albert Schweitzers kombination av konservatism – respekt för det historiskt givna; liberalism – frihet att forma livet efter eget huvud; socialradikalism – lika rätt och lika möjligheter för alla; internationalism – lojalitet mot nationen men också mot en ”större samhällssyn som representeras av internationalismen”, skriver Staffan Carlsson i sin bok och summerar Hammarskjölds utrikespolitiska syn som att denne pläderar för ett värdebaserat element i utrikespolitiken. Inte alltid självklart under kalla kriget.
Staffan Carlsson bok är ett måste för den som vill veta mycket mer om Dag Hammarskjölds tid som generalsekreterare och turerna i världspolitiken under 1950-talet fram till hans tragiska död 1961. Men för den som vill koncentrera sig på Hammarskjölds person, drivkrafter, karaktär och bilden av honom så är de sista sex kapitlen i den 500-sidiga boken mest intressant.
På frågan om vem Dag Hammarskjöld var är Staffan Carlssons svar att han var både helgon och maktspelare. Jag instämmer. Han var en människa av kött och blod som lojalt försökte följa sin kallelse.
Stefan Attefall är landshövding i Uppsala län.
Ur Signum nr 8/2023, s. 51–53.