En trosbekännelse för vår tid

Gud vårt hopp

Vår Guds namn är djupt inristat i mänsklighetens historia av hopp och lidande. Där möter oss Guds namn, lysande och förmörkat, ärat och förnekat, missbrukat, skändat, och ändå inte glömt. ”Hoppets Gud” (Rom 15:13) är ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud” (2 Mos 3:6; Matt 22:32), och vi delar vår offentliga bekännelse till honom med det judiska folket och med islams religion, liksom vi ännu fortsätter att bedja det urgamla ropet av förtröstan: ”I mitt bekymmer är jag utan ro och måste klaga, vid fiendens rop, vid den ogudaktiges skri … Mitt hjärta ängslas i mitt bröst, och dödens fasor faller över mig. Fruktan och bävan kommer över mig, och förfäran övertäcker mig. Därför säger jag: Ack att jag hade vingar såsom duvan! Men jag ropar till Gud, Herren skall rädda mig” (Ps. 55:3-7a; 17). När vi idag fortfar att uttala sådana ord av hopp, då står vi inte ensamma eller isolerade, då ger vi röst åt mänsklighetens historia, som ytterst och ända intill våra dagar är dess religionshistoria, vi låter hela mänskligheten genom oss uttrycka sin belägenhet och allt det som vi vågar hoppas på.

Den Gud vi tror på är grunden för vårt hopp, inte en utfyllnad för våra besvikelser. Men det samhälle, i vilket vi lever, uppfattar sig självt mer och mer som ett konsumtionssamhälle, som ett nät av behov och tillfredsställelse. Och om samhällsgemenskapens intressen endast uttrycks i termer av behov och tillfredsställelse blir det litet rum över för det kristna hoppet. Det formulerar nämligen en längtan som går utöver våra behov. Den som inte kan frigöra sig från tvånget av ett rent behovstänkande, kommer att kritisera ”hoppets Gud” som en undanglidande spegelbild, en inbillad tillfredsställelse av gäckade behov, och han kommer att betrakta hoppets religion som en redan genomskådad och i själva verket för länge sedan övervunnen fas i historien om människans egna ansvarstagande för sin tillvaro. Budskapet om Gud som grunden för vårt hopp motsätter sig en människobild som tömts på sitt mysterium, som bara visar människan som ett behov, en människa utan längtan och därmed en människa utan förmåga till sorg och utan möjlighet att tröstas och uppfatta tröst som mer än billig suggestion. Budskapet om Gud som grunden för vårt hopp utesluter en total reducering av människans längtan till blotta behov.

Därför kan Guds namn inte bli ett täcknamn för ett ödesdigert nedtystande av eller en lättvindig förlikning med en tragiskt brusten verklighet. Ty just detta hopp som vi hyser till Gud gör det meningslösa lidandet till lidande. Det är hoppet som förbjuder oss att dagtinga med lidandets meningslöshet, att tämja våra obesvarade motspänstiga förväntningar. Det är hoppet som väcker vår hunger efter mening, vår törst efter rättvisa för alla, för levande och döda, för dem som kommer och dem som gått, och som hindrar oss att anpassas till våra behovs förkrympta måttstockar.

”En trosbekännelse för vår tid” antogs i höstas av den tyska synoden (de tyska katolikernas ”kyrkomöte’) som efter 5 års arbete avslutades den 23 november 1975. Författaren till detta dokument, Johannes B. Metz, är professor i dogmatik vid universitetet i Mönster. Han är framför allt känd som samtalspartner till vår tids kända marxistiska humanister och samhällskritiker såsom Roger Garaudy, Milan Machovec, Ernst Bloch.

Jesu Kristi liv och död

Vi kristna grundar vårt hopp på Jesus Kristus, i vilken hoppets Gud har uppenbarat sig som en ”fader” och inlett ett samtal som aldrig skall upphöra. Bland många människor idag kan man märka ett nyväckt intresse för Jesu liv och gärning: ett intresse för hans medmänsklighet, hans osjälviska deltagande i främmande och utstötta människors livsöden, hur han för sina åhörare öppnade en ny och hoppfull framtid, hur han befriade dem från ångest och förblindelse, hur han samtidigt öppnade deras ögon för egna fördomar och fördömanden, för självrättfärdighet och hårdhjärtenhet mot andras lidande och hur han genom allt detta ständigt på nytt försökte göra dem till inte bara hörare utan också görare av sina ord. I sådana möten med Jesus kan man upptäcka viktiga impulser och ledtrådar för ett liv i hoppet. Det är av avgörande betydelse, att dessa impulser får prägla kyrkans offentliga liv såväl som den kristnes enskilda handling. Bara så kan den olyckliga tudelningen i många kristnas liv helas: tudelningen mellan livet i Jesus och livet i en kyrka vars yttre framträdande inte tillräckligt präglas av Jesu Ande. Självfallet kan den tudelningen inte överbryggas så att man offrar det gudomliga mysteriet i Jesu liv till förmån för ett skenbart mer tillgängligt och praktiskt kärleksbudskap. Ty utan det gudomliga mysteriet skulle den kärlek Jesus faktiskt förkunnade falla platt till marken. Dess radikalitet – att till och med älska sina fiender – skulle i varje fall framstå som ett groteskt och övermänskligt krav.

Vår tro att livet har en hoppfull slutpunkt har i Jesu uppståndelse fått en orygglig bekräftelse. Sin livsavgörande och befriande makt över oss får den i bekännelsen till honom som ”Guds Smorde” (Luk. 23:35). Denna hoppets historia, i vilken Jesus framträder som Guds levande son, är ingen historia av efter våra värderingar oavbrutna framgångar. Den är ingen segerhistoria. Den är en lidandeshistoria, och bara inom detta skeende och genom det kan vi kristna tala om den lycka och den glädje, den frihet och den frid, som Sonen har lovat oss i sitt budskap om ”Fadern” och om ”Guds rike”.

Innebörden av denna hoppets historia tycks just i vårt välfärdssamhälle ha blivit mer och mer fördunklad. Är det inte så att vårt samhälle råkat ut för ett allmänt oförstående, en djupt sittande okänslighet för lidandet? Förförda av illusionen om ett samhälle fritt från lidande befinner vi oss på alla fronter på flykt för lidandet, som vi för länge sedan i vårt innersta degraderat till en meningslös kalamitet. Det absoluta, kategoriska idealet, den totala frigörelsen, vill inte veta av något lidande och ser det som den snart tillryggalagda förhistorien till den totala segern över människans alla hindrande band. Lidandet har förtingligats till ett objekt för utrotande. I de sociala och politiska utopierna i våra dagar identifieras ofta den mänskliga lidandeshistorien lättvindigt med historien om socialt förtryck under utrotande.

För att komma närmare meningen i den kristna historien av hopp måste vi dessförinnan göra upp med det anonyma och dolda lidandestabut i vårt ”framstegssamhälle”. Därvid gäller det inte att lägga hinder i vägen för den nödvändiga kampen mot lidandet eller att reagera på tabut med en abstrakt motkult av lidandet. Det gäller i stället att sätta oss själva istånd att bära lidandet för att så också kunna ta del av andras lidande och därmed komma närmare Jesu lidandes mysterium. Tekniken och civilisationen kan förvisso göra stora framsteg utan denna lidandesförmåga. Men så kommer vi ingenvart på sanningens och frihetens väg. Och inte ett steg närmare hoppet på en lidande, korsfäst Messias! Här kan vi kristna framställa vårt hopp endast på kritisk distans till tidens modeillusioner.

Naturligtvis vänder sig Jesu budskap alltid och omedelbart till oss, som hoppfullt betraktar hans kors. Det tillåter nämligen inte att vi för den Korsfästes skull glömmer bort världens anonyma lidandeshistoria, det tillåter inte att hans kors får skymma världens många kors, att tiga om de otaliga plågorna vid sidan av hans passion, de oräknade namnlösa katastroferna, det ordlösa gömda lidandet, de förföljda barnen sedan Herodes’ dagar över Auschwitz till Vietnam. Har vi inte, i kyrkans och kristendomens historia, alltför mycket skiljt hans lidande, som är grunden för vårt hopp, från mänsklighetens enda lidandeshistoria? Har vi genom att uteslutande hänföra den kristna lidandestanken till hans kors och till oss själva, som följer i hans spår, skapat ett tomrum mellan oss och det oskyddade, främmande lidandet? Är inte vi kristna ofta förskräckande känslolösa och likgiltiga för detta lidande? Har vi inte förvisat det till ”det rent profana området” – som om vi aldrig hade hört, att han, som är föremålet för allt vårt hopp, möter oss just i denna ”profana” lidandeshistoria och där prövar allvaret i vårt hopp: Och de blev förvånade och började fråga: ”Herre, när har vi någonsin sett dig lida nöd? … ”Sannerligen, jag säger er, allt vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig” (jfr Matt. 25). Endast om vi kristna är lyhörda för den dunkla profetian om detta lidande och villiga att sätta in våra krafter för att avhjälpa det, hör och bekänner vi på rätt sätt det hoppfulla budskapet om hans lidande.

Uppståndelsen från de döda

I sin passion har Jesus erfarit lidandets bittra avgrund ända till slutet på korset. Ingen människa kan räkna ut hur en korsfästs död, en avrättads död, i sig kan rymma en mening och en räddning för oss alla – lika litet som de otaliga katastrofer och dödar som vi möter överallt. Men Gud har räddat denne korsfäste Jesus och en gång för alla ryckt honom undan dödens natt, då han var med sin rättfärdige också tvärs igenom det yttersta lidandet och den sista gudsfrånvaron. Detta bekänner vi med urkyrkans credo: ”Kristus dog för våra synder, enligt Skrifterna, han blev begraven, han uppväcktes på tredje dagen enligt Skrifterna och visade sig för Kefas och sedan för de tolv” (1 Kor 15:3-5). Den Korsfäste är därmed dödens baneman och ”Livets furste” (Apg 3:15, 5:31; jfr Hebr 2:10).

Med Jesus den Korsfäste och Uppståndne i åtanke hoppas också vi på uppståndelsen från de döda. Detta vårt hemlighetsfulla hopp tycks vara mer än någonsin fjärran för vår moderna omgivning. Uppenbarligen står vi alla alltför mycket under det anonyma trycket från ett kollektivt medvetande, söm ständigt fjärmar oss alltmer från budskapet om uppståndelsen från de döda, eftersom det redan avskärmat oss från meningsgemenskapen med de döda. Också vi moderna människor blir visserligen hemsökta av smärta och sorg, av melankolin och det ofta ordlösa tomrummet i ett otröstat lidande från det förgångna, av de dödas lidande. Men starkare tycks ändå ångesten att röra vid döden vara, vår känslolöshet gentemot de döda. Finns det inte alltför få, som är trogna mot dessa sina döda vänner och bröder? Vem anar något av deras otillfredsställelse, av deras stumma protest mot vår likgiltighet, mot vår alltför snabba beredskap att lämna dem för att återgå till dagordningen?

Nog kan vi värja oss mot sådana och liknande frågor. Vi förtränger dem och brännmärker dem som ”orealistiska”. Men vad är det som definierar vår ”realism”? Är det flyktigheten och flackheten i vårt oroliga medvetande och banaliteten i våra sorger och omsorger? En sådan ”realism” har utan tvivel i sin tur egna tabun: förbudet mot sorg, förbudet mot melankoli, som i realismens namn läggs som en slöja över vårt kollektiva medvetande och som avvisar frågorna om de dödas liv som tomma och meningslösa ordlekar.

Men att förtränga dessa frågor om de dödas liv är i djupaste mening omänskligt. Det betyder att man glömmer och förtränger lidandet i det förflutna och kapitulerar inför meningslösheten i detta lidande. Barnbarnets lycka kan inte gottgöra faderns lidande, och inget socialt framsteg kan försona oförrätten mot de döda. Vänjer vi oss för länge vid dödens och de dödas meningslöshet kommer vi till slut bara att ha banala fraser till reds också för de levande. Det är inte bara den ekonomiska tillväxtens gränser som är ändliga, som vi idag har fått lära oss: också meningsfullhetens potential förefaller vara begränsad och dess reserver börjar tryta och en fara lurar att de stora ord, under vilka vi formar vår egen historia – frihet, frigörelse, rättvisa, självförverkligande -, ytterst bara står för en urlakad, uttorkad mening.

Det är i denna situation vi kristna bekänner vår tro på de dödas uppståndelse. Den är ingen vackert strålande utopi: den har sin rot i vittnesbördet om Kristi uppståndelse, som alltifrån början utgjort centrum i vår kristna gemenskap, i det vittnesbörd som inte var resultatet av lärjungarnas önskedrömmar utan måste kämpa mot deras egna tvivel: ”Herren är sannerligen uppstånden” (Luk. 24:34). Hoppets ord om de dödas uppståndelse, som utgår från påskens händelser, talar om en framtid för alla, för levande och döda. Och just därför att det talar om en framtid för de döda, om att de för längesedan glömda är oförglömligt närvarande i den levande Gudens tankar, talar detta hoppets ord om en sant mänsklig framtid, som inte ständigt på nytt översköljs av vågorna från en anonym evolution, eller slukas upp av naturens likgiltiga slump. Just därför att det talar om en framtid för de döda är det ett ord av rättvisa, ett ord av motstånd mot varje försök att stympa den ständigt på nytt längtade och anade meningen med människolivet eller åtminstone reservera den för de unga, de lyckade och lyckliga slutsegrarna och innehavarna till nyttjanderätten av vår historia.

Hoppet om uppståndelsen från de döda, tron på en bräcka i dödens mur frigör oss till ett liv som trotsar den rena självhävdelsen, vars yttersta verklighet är döden. Detta hopp sporrar oss att leva för andra, att förvandla andras liv genom solidariskt och ställföreträdande lidande. Så blir vårt hopp åskådligt och levande, så att vi är påskens människor och kan dela denna erfarenhet med andra. ”Därav vet vi, att vi har övergått från döden till livet, att vi älskar bröderna. Den som inte älskar, han förblir i döden” (1 Joh 3:14).

Guds rike

Vi kristna hoppas på den nya människan, den nya himlen och den nya jorden i Guds rikes fulländning. Om detta rike kan vi bara tala i bilder och liknelser, vilket vårt hopps urkunder, det gamla och det nya testamentet och framför allt Jesus själv berättar och vittnar om. Dessa bilder och liknelser som talar

om stor frid bland människorna och i naturen inför Guds ansikte, om kärlekens måltidsgemenskap, om hemlandet och om Fadern, om frihetens rike, om försoning och rättvisa, om avtorkade tårar och Guds barns jubel – de är alla på sitt sätt exakta och oersättliga. Man kan inte ”översätta” dem rätt och slätt, man kan bara troget hålla fast vid dem och skydda dem från att lösas upp till vårt på mysteriet utblottade språk av begrepp och abstrakta tankelaborationer, som visserligen är ändamålsenligt för våra behov och vår planering, men som omöjligt kan tala till vår längtan och vårt hopp.

Löftena om Gudsriket, som genom Jesus oåterkalleligt brutit in bland oss och är verksamt i kyrkans gemenskap, leder oss rakt fram till mittpunkten i vårt eget levande liv – med alla dess egna framtidsplaner och utopier. Mot dem bryter sig och förtydligas dessa löften, också i vår tid, naturvetenskapens och teknikens, de stora sociala och ekonomiska omvälvningarnas tid.

Har inte vårt kollektiva medvetande alltför länge genomandats av en naiv utvecklingsoptimism? Av villigheten att utan motstånd ge oss in på det förment ofrånkomliga framåtskridandet, att försvära oss till upplysning och teknologisk civilisation och låta vårt hopp uttömmas där? Idag tycks drömmen om det obegränsade herraväldet över naturen i tjänst hos det gränslösa utfantiserandet av nya behov och deras tillfredsställelse ha gett allt den hade att ge. Samtidigt anar vi allt tydligare tvivelaktigheten och den gäckande ihåligheten som gömmer sig bakom en rent teknokratiskt planerad och styrd framtid för mänskligheten. Kan man verkligen skapa ”nya människor” på så sätt? Eller bara totalanpassade människor? Människor med färdigfabricerade ideal, med utslätade drömmar, inmurade i det överaskningsfria datasamhället, framgångsrikt inpassade i anonyma tvång och mekanismer i en värld konstruerad av känslofri rationalitet – och slutligen fogligt som ett kastrerat djur? Dessa frågetecken gäller på intet sätt vetenskapen och tekniken i sig och vill för ingen del förringa dess särskilda betydelse för gestaltandet av en mänskligt värdig miljö. De avser bara en vidskeplig tro på vetenskap och teknik, som omedvetet har betingat många människors tänkesätt (minst kanske hos naturvetarna själva), låser deras tankebanor och förblindar dem för den ursprungliga kraften i de löften som fyller vårt hopp, för lyskraften i bilderna och liknelserna om Gudsriket och dess nya mänsklighet.

Och förvisso är det kristna hoppets bild av den nya människan i Guds rike sammanvävd med de framtidsbilder som är och varit drivkrafter bakom dagens politiska och sociala frihets och befrielserörelser. Men de kan och får inte hur som helst bytas ut mot varandra. Löftena om Guds rike är inte likgiltiga inför fasorna i jordisk orättfärdighet, ofrihet och terror, som förhärjar människornas ansikten. Tilltron till de löftena väcker i oss och kräver av oss en samhällskritisk frihet och ett ansvar som kanske verkar så urblekt och till intet förpliktande eller kanske till och med så ”okristet” bara av den anledningen att vi praktiserat det så litet i vårt kristna och kyrkliga liv. Och när förtrycket och eländet – som idag – antar världsvida proportioner måste också detta praktiska ansvar i hoppet om Gudsrikets fulländning kunna överskrida både den egna och de närmaste grannarnas gräns. Guds rike är inte likgiltigt för världsmarknadspriserna! Ändå är dess löften inte någonting nära nog identiskt med innehållet i de sociala och politiska utopier, som förväntar och uppställer som mål en ny människa och en ny jord, en lyckad fullkomning av mänskligheten till följd av samhälleliga och historiska strider och processer. Vårt hopp väntar mänsklighetens fullkomning av Guds förvandlande makt, ett eskatologiskt skeende, en framtid som redan har börjat i Jesus Kristus och aldrig kan avbrytas. Honom tillhör vi, i honom är vi inplanterade. Genom dopet har vi sänkts ned i hans nya liv, och när han håller måltid med oss får vi ”underpanten på vår tillkommande härlighet” (Thomas av Aquino, Magnificatantifon på Kristi Lekamens dag). När vi ställer oss under ”Kristi lag” (Gal 6:2) och lever i hans efterföljd blir vi mitt i vårt liv vittnen för Guds förvandlande makt: fridsstiftande och barmhärtiga, människor med hjärtats renhet och fattigdom, sörjande och stridande, med omättlig hunger och törst efter rättfärdighet (jfr Matt. 5:3 ff).

Det kristna hoppets bild av mänsklighetens framtid dispenserar oss inte från den mänskliga historiens strider. Tvärtom präglas den av en djup realism beträffande människan och hennes historiska självförverkligande. Den visar människan som den ständigt frågande och lidande: den som ständigt gäckas i sin längtan av behovstillfredsställelsen, den som skulle söka och hoppas också när hon stod på tröskeln till alla människors politiska och sociala likriktning, ty just då skulle hon på ett radikalare sätt och i viss mån utan distraktioner konfronteras med sig själv och frågan om livets mening. Denna Gudsrikestankens realism förlamar inte vårt intresse för det konkreta lidandet, vare sig det individuella eller det kollektiva. Den är bara en kritik av varje sekularisering av det kristna hoppet, som prisger själva budskapet om Guds herravälde, men detta utan att samtidigt uppge de absoluta krav som detta budskap ställer på människan och hennes framtid och därmed gör dem absurda i förhållande till människans naturgivna resurser.

Skapelsen

I hoppet om en ny himmel och en ny jord når vår tro på världen som en Guds skapelse sin fullbordan. Hopp och skapelsetro hör samman som de två sidorna på ett mynt. Till hoppet hör därför beredvilligheten att (utan cynism, utan naivitet) ytterst tillerkänna denna av hat och lidande sönderslitna värld dess myndighet, som ett hemligt ämne till tacksamhet och glädje: som Guds skapelse. Till vårt hopp hör också förmågan att säga ja, att hålla högtid och att lovprisa – trots att det finns mycket att ta avstånd från, trots att allt inte är som det borde. Den tilltro till världen som ligger gömd i vårt hopp, därför att den bärs av tron på skapelsen, innebär ingalunda ett kritiklöst bejakande av det bestående: den rättfärdigar inget fromt beslöjande av orättvisan som härskar i vår värld och ofta förställer skapelsens skönhet, grunden till vår glädje och vår tacksamhet. Den gör oss ännu mer mottagliga för skapelsens trängtan, för ”kreaturens suckan”, och hoppets världsbejakelse kan inte fortleva i oss om vi inte alltid insätter våra krafter för att också andras liv får värdighet och värde och kan bli en källa till tacksamhet och glädje.

Förvisso är bejakelse och tacksamhet, Skaparens förhärligande och glädjen över skapelsen inga efterfrågade dygder i ett samhälle vars kollektiva medvetande djupast är förankrat i intressesfärernas universella spel och i konflikter som gynnar de starka och mäktiga och lätt offrar de tacksamma och vänliga och tränger ut dem i marginalen. I en miljö, där det enda som påverkar människors sociala handlande är det som är relevant för behärskandet av naturen så att behoven kan tillfredsställas, försvinner förmågan att fira fest lika väl som förmågan att känna sorg. Hur har vi inte sedan länge motståndslöst underkastat oss dessa mekanismer? Vart leder de oss? In i apatin? In i banaliteten? Hur obegränsad människors prestationsförmåga än tycks vara, så tycks dock meningspotentialen och motståndskraften mot hotande banalitet inte vara outtömliga. Kan de alltmer tydligt framträdande gränserna för vår utplundring av naturen föra oss till besinning? Kan de ge oss nya möjligheter att ana världen som skapelse? Skall äntligen mänskliga attityder som konkret bön och fest, lovprisning och tacksägelse förlora sin ogripbara, förbisedda och undanträngda karaktär av vanmaktens yttringar? Skall dessa sinneshållningar äntligen kunna sägas rakt ut, som något av uttryck för en skärpt förväntan, som betackar sig för de oäkta traditionerna och den falska uppfostran.

Vi kristna får under alla omständigheter inte upphöra att fira vårt hopp som en fest som strålar över vårt liv och där också något av solidariteten med hela skapelsen kan lysa igenom, över skapelsen, där människan är insatt som förvaltare, inte som godtycklig despot. Att lära sig att lida i en apatisk värld som fruktar smärtan mer än allt, att lära sig glädjas här och nu i Gud och hans löften i en överansträngd värld: det är inte den minsta uppgiften för vårt hopp i världen, och i tiden.

Kyrkans gemenskap

Vår kyrkas gemenskap är väsentligen en hoppets gemenskap. Herrens åminnelse som vi, denna gemenskap, firar ”till dess han återkommer” måste för oss och för världen vara en ständig erinran om vår tillvaros provisorium. Kyrkan är inte i sig själv Guds rike. Men hon är inte heller en ren åsiktsgemenskap, hon är ingen intresseförening med blicken mot framtiden. Hon har inte sin grundval i våra åsikter och utopier. Hon har sin grund i Jesu Kristi verk och Ande: hans helige Ande är dess enhets levande band. Han, den förhärligade Herrens Ande, är det innersta motivet till vår tillförsikt: Kristus i oss, hoppet om härligheten (Kol. 1:27).

Efterföljelsens vägar

Bekännelsen till Jesus Kristus leder till hans efterföljelse. Den fixerar priset för vår förbundenhet med honom, priset för vår ortodoxi. Endast den visar vägen till kyrkans förnyelse. Vår identitet som kristna och som kyrkor finns inte i främmande program och ideologier. Efterföljelsen är nog.

Vägen till korsets lydnad

Vandringen i Jesu efterföljelse leder alltid till lydnanden mot Fadern, som helt präglar Jesu liv, utan vilken det förblir obegripligt~ Det är i denna lydnad som hans specifika närhet till människor har sin grund, till de utstötta och förödmjukade, till syndarna och de förlorade. Ty den Gudsbild som träder fram i Jesu fattigdom och lydnad, i hans fullkomliga utlämnande av sitt liv till Fadern, är inte bilden av den nedlåtande tyrannguden. Den visar inte en gud som en våldsamt förstorad jordisk makt och myndighet. Den är den strålande bilden av en Gud som lyfter och befriar, som öppnar en ny löftesrik framtid för de skyldiga och förödmjukade och kommer dem till mötes med sin barmhärtighets utsträckta armar. Ett liv i efterföljelse är ett liv, som ställer in sig i denna Jesu fattigdom och lydnad. I bönen vågar vi denna utblottelse, det icke kalkylerade utlämnandet av vårt liv till Fadern. Ur en sådan hållning framväxer ett levande vittnesbörd om Gud, vårt hopp, mitt i vårt dagliga liv.

Priset för detta vittnesbörd är högt, risken i denna lydnad är stor, det leder till ett liv mellan flera fronter. Jesus var varken narr eller rebell, men intill förväxling lik båda. Till slut blev han hånad inför Herodes som en narr och utlämnad av sina landsmän till korsdöden som en rebell. Den som följer honom efter, den som inte skyr hans lydnads utblottelse, den som inte visar kalken ifrån sig, måste räkna med att råka ut för denna förväxling och hamna mellan alla fronter – ständigt på nytt, ständigt mera.

Om vårt kyrkoliv går dessa efterföljelsens vägar kommer det att göra sina egna korserfarenheter. Kanske har vi anpassat oss för mycket när vi påtagit oss en funktion och intagit en plats som inte bestämts av Guds vilja utan av en mysterielös självbevarelsedrift inom ramen för det totala behovssamhället och försvurit oss till plikten att friktionsfritt hålla dess processer igång. Kanske framstår vi redan som något snubblande nära ett offentligt verk för nedtystande av smärtsamma besvikelser, för behövlig neutralisering av gåtfull oro och för friställande av riskabla minnen och oanpassade förväntningar. Risken med en sådan smygande anpassning till förhärskande förväntningar i samhället, faran att göra korsets religion till välståndets religion, måste vi ha för ögonen. Skulle vi falla offer för den tjänar vi till slut ingen. Inte Gud och inte människan.

Vägen till fattigdom

Vägen till efterföljelse leder alltid till en annan form av fattigdom och frihet: till kärlekens fattigdom och frihet, i vilken Jesus ”överlistade” döden, eftersom han inte längre hade något som kunde tas ifrån honom. Han hade givit allt, för alla.

I denna kärlekens fattigdom och frihet kallar han oss till efterföljelse och sänder ut oss till alla. Vi måste ständigt på nytt ställa oss solidariska med de fattiga och svaga i vår omgivning. Kyrkans gemenskap i Kristi efterföljelse kan kosta på sig att utsätta sig för de klokas och mäktigas förakt, men den kan inte kosta på sig att utsätta sig för de fattigas och smås förakt, att försmås av dem som ”ingen människa har” (jfr Joh 5:7). I Jesu ögon är det de som är privilegierade, och de måste också vara kyrkans privilegierade. De måste i oss se sin representant. Därför är alla nya former för efterföljelse av största betydelse för kyrkan då hon svävar i fara att förborgerligas, att se på själva lidandet med det borgerliga välfärdssamhällets glasögon och måttstockar. Låt oss hellre bära att de intellektuella tvivlar på vår uppriktighet än att vi utsätter oss för de fattigas och smås ordlösa tvivel.

Vägen till glädje

Vägar till efterföljelse, vägar till förnyelse av vårt kyrkoliv: alla leder de slutligen till glädjen, som kommit till världen genom Jesu liv och budskap och som beseglats genom hans uppståndelse. Den glädjen är besläktad med vårt hopp och just därför lika fjärran från den glättade eller förtvivlade naiviteten som från den aningslösa utvecklingsoptimismen. Det är svårt att tala om den glädjen, det är lätt att säga för mycket. Den kan bara ses och levas av dem som ger sig in på efterföljelsens väg och där går mot hoppet.

Kyrkan har i alla tider sett den glädjen i dem som hon vördar som helgon. Hon bevarar minnet av dem som bekräftelser på den kristna glädjen – som berättelser om en kristen människas glädje. Idag är glädjen det främsta vittnesbördet om det hopp som finns i oss. I en tid då tron och dess hopp mer och mer utsätts för öppen misstanke att vara illusioner och projektioner är det framför allt glädjen som kan övertyga: det är omöjligt att i längden simulera glädje. All förnyelse av kyrkolivet går slutligen ut på att den glädjen får speglas i oräkneliga reflexer i vår kyrkas anlete och att vittnesbördet om hoppet därmed blir en inbjudan till hopp för vår omvärld.

Övers.: Anders Piltz