Öppet kloster idag

Som en nytolkning av den helige Benedikts regel, i vilken betoningen på reglerat böneliv och arbete starkt understryks, kan man uppfatta en klosterform som i sig förenar ordensliv och vanligt yrkesarbete. Att ett sådant liv inte bara är en önskedröm utan går att förverkliga visar det kvinnliga benediktinklostret Haus Venio i Nymphenburg utanför München. Själva benämningen på klostret är hämtad ur Ps. 40:8,9; ”Ecce venio – Se, jag kommer … att göra din vilja, min Gud är min lust”, vilket i Hebr. 10:7 syftar på Kristi förhållande till Fadern.

Detta kloster befinner sig inte längre på experimentstadiet, det firade i januari sitt 50-årsjubileum. I början av 20-talet, då den liturgiska rörelsen var stark, kände ett antal unga kvinnor kallelsen att mera konkret ansluta sig till kyrkans liturgiska böneliv. De flesta var verksamma inom socialvården. Man tog kontakt med benediktinklostren i Beuron, Ettal, Maria Laach och Salzburg och 1926 beslöt man grunda en gemenskap med moder Agnes Johannes som priorinna över ett fyrtiotal medlemmar. Även gifta kvinnor anslöt sig till en mindre bunden form. Ett hus inköptes och man inredde ett kapell. 1938 infördes förpliktelsen till de evangeliska råden. Nio av medlemmarna beslöt sig då för denna livsform, och förpliktelsen till gemensam bön förde med sig kravet på en bunden form för kommunitetsliv och egendomsgemenskap. Sedan 1953 är klostret förlagt till Döllingerstrasse och det stora ljusa kapellet rymmer både kommunitet och gäster. 1973 drog sig moder Agnes tillbaka och efterträddes av moder Agape Gensbaur. Just nu finns i klostret 31 systrar, 28 med evig profess och 3 med tidsbundna löften.

Priorinnan betonar att man på intet sätt vill avvika från vedertagna klosterformer. Ändå intar klostret ett mellanläge mellan så kallade sekularinstitut’ och orden, det första på grund av medlemmarnas världsliga yrkesutövning och avsaknaden av klausur, det andra i kraft av den helige Benedikts regel, benediktinsk korbön och gemensamt liv. På motsvarande sätt är klostret å ena sidan anslutet till sekularinstitutens arbetsgemenskap och sedan 1956 samtidigt anslutet till den bayerska benediktinkongregationen.

I centrum för detta kloster står den gemensamt firade liturgin: korbönen, läsningarna och meditationer samt den dagliga eukaristin. Korbönen följer det benediktinska breviariet: morgon-, middags- och kvällstimmarna, kompletorium, samt aftonen innan söndagar och fester särskilt högtidliga vigilier. Mässan har formen av koralmässa. Officiellt sjungs under olika veckodagar växelvis på latin och tyska.

I det oklauserade huset strävar man efter att organiskt binda de yrkesverksamma till det andliga livet och på ett sätt som inte faller i ögonen avlägga vittnesbörd inför världen, och bära fram alla situationer inför Gud i bön. Apostolatet är av ett mindre uppseendeväckande slag och yttrar sig främst i yrkesutövningen. Det gemensamma livet grundar sig på löften om beständighet, monastisk livsföring och lydnad – stabilitas, conversatio morum, oboedentia. Förberedelsen till de eviga löftena varar mellan 4 och 6 år och omfattar postulatet, novitiatet och de tidsbundna löftena. Under denna tid görs kandidaten förtrogen med den Heliga Skrift, liturgin och den benediktinska livsformen. Endast under korbönen bär systrarna ordensdräkt med dok, i övrigt är klädseln helt profan.

F.n. finns följande yrken representerade inom konventets ram: lärare (på universitets-, gymnasie- och särskolenivå), kontorist, förlagsredaktör, bibliotekarie, forskare, läkare, sysselsättningsterapeut; vissa systrar har sin verksamhet inom huset: vården av huset, omsorgen om gästerna, utbildningen av systrarna och ledningen av konventet. Till denna inre krets är en mindre bunden yttre krets knuten, oblaterna.

Moder Agape sätter med sin starka personlighet prägeln på det nuvarande konventet. Högrest, parant med isblåa ögon, intellektuell, konstnärlig, intuitiv till sitt väsen, utstrålar hon ett stort andligt lugn. Hon utdelar kalken med stor värdighet och ömhet. Doktor i musikvetenskap med universitetstjänst bakom sig i detta ämne vårdar hon sig med stor framgång om den liturgiska sången. Att denna leds av experter i gregorianik blir man omedelbart medveten om. Hennes eget livsöde rymmer dock tragik och hon fördes relativt sent in i klostret. ”Ich bin so ein Prager Kind!” I denna fras ligger hennes livsöde inneslutet. Moder Agnes var däremot redan i 20-årsåldern medveten om sin klosterkallelse liksom flera av de unga systrarna, av vilka några är teologer.

Att denna livsform är fysiskt ansträngande märker även en gäst som utan inskränkning får tillträde till det liturgiska bönelivet och sitter med till bords i refektoriet. Att sedan dessutom sköta ett profant yrke fordrar en stark förmåga till koncentration på två olika livssfärer. Redan efter några veckor märker man hur denna rytm verkar som ett långsamt ”gift”, den styrka man hämtar ur det gemensamma bönelivet blir snart ett behov, och det känns svårt att lämna detta hus där känslan av den helige Andes närvaro är stark.

Not

Sekularinstitut är en ny form av katolskt ordensliv som fick sin officiella approbation av påven Pius XII 1947. Andra vatikankonciliets dekret om ordenslivets förnyelse fastslår, att medlemmarna i dessa institut förpliktar sig att följa de evangeliska råden på ett fullständigt sätt ute i världen. ”De präster eller lekmän, som är anslutna till sådana institut får därigenom en särskild invigning för sin speciella uppgift i världen. De är pliktiga att helt giva sig åt Gud i fullkomlig kärlek och att tjäna som apostlar mitt i världen för att främja och stärka det apostolat, för vilket deras gemenskap har grundats” (nr 11).