Erfarenheter i Sydvietnam

Med kamraternas ankomst började papprens herravälde. Det blev hårdare för var dag. Man måste ha ett intyg när man ville ta sig från en ort till en annan, ja, när man ville ut på sin åker för att ta upp potatis. Meningen med dessa passersedlar var inte att trakassera folket, att ge dem tillåtelse eller förbud. De är en del i ett system, en strategi för folkuppfostran, som går ut på att vänja människorna av med varje självständigt handlande, varje privat initiativ. När man belägrat en byrå i tre dagar för att få en passersedel för att kunna besöka sitt barn på sjukhus, så gör man det en gång, två gånger men sedan begriper man mycket snart att det härvidlag inte alls kommer an på en själv utan på apparaten. Den måste fungera. Man sitter fångad i ett nät. Nätet tänker och beslutar. Beslutet behöver bara verkställas. Man måste tänka om och avstå från varje självständigt handlande …

Varje papper innebär dock ett personligt drama. En kvinna får födslovärkar. Hon måste absolut till sjukhuset. Ingen passersedel. Vad gör man? Ett barn har dött på sjukhuset. Snabbt måste det forslas till sin hemort för att begravas. Ingen passersedel. Vad gör man?

Myndigheterna vet mycket väl att varje papper innebär ett personligt drama. Men just detta är avsikten. Pappren är ett system i vilket det inte längre finns plats för rent privata problem. Man beslagtar min bil (privat bil). Jag förbjuds att ta mig fram till fots på vägarna (privat angelägenhet). Och vad gör kyrkan åt detta?

En tiger framför – en orm bakom

Trots detta ordnar ”barfota”-stammen så att de kan besöka mig i den by som jag inte får lämna. De kommer i små grupper när omständigheterna tillåter och de har en passersedel för att sälja en gris och köpa lite salt. Besöket hos mig är rent personligt. Det sker i största hemlighet. Vi ber kyrkans stora klassiska böner tillsammans. Jag läser en sida ur apostlarnas brev. Jag förklarar ett ställe ur evangeliet. Fem minuters tystnad och bön. Man måste ha papper för att förflytta sig. De personliga relationerna kontrolleras och reglementeras. Överallt lurar faror. Som aposteln Paulus säger: ”Faror till lands, faror till sjöss, faror från hedningarna, faror från de egna bröderna.” Eller som mina ”barfota” vänner säger: ”En tiger framför och en orm bakom.” Jag förklarar för dem att för förbindelsen med Gud står hjärtats väg alltid öppen. Man behöver inga papper från polisen. Den tysta bönen är ett direkt och enkelt medel för att nå kontakt med den Evige, kyrkan, de döda och det hinsides . . . Jag delar ut kommunionen och säger till dem: ”Som vi nu varit tillsammans så skall ni göra dit ni går, på fälten, på vägarna, i skogen. Upprepa på ert sätt det ställe i evangeliet som vi talat om här.” Jag packar ner konsakrerade hostior i riskorgen som de bär på ryggen. Ge varandra kommunionen hemma i bönens ande, i evangeliets och tystnadens ande. Kom inte samman mer i kapellet med trummor och trumpeter. Och så ger sig den lilla karavanen iväg och försvinner i skogen. Så går det till sedan fem månader.

Han var min vän

Till systemet med pappersexercisen kommer systemet att misstänkliggöra. Tre familjer måste förklara att de slår sig ihop på grund av släktskap, ras (kineser t.ex.) eller gemensamt yrke. Dessa tre familjer får i uppdrag att ömsesidigt övervaka varandra, att göra allt för revolutionen och att ange allt som är mot revolutionen. Nätet blir alltmer hopsnört. Tre vänner förklarar sig officiellt som vänner. De måste från och med nu övervaka varandra. När vännerna besöker varandra stelnar deras ansikten till masker. Det är inte längre möjligt att spontant skratta eller gråta. Detta system att misstänkliggöra är en ren strategi. Undan för undan förstörs nära personliga relationer. Och vad kan kyrkan göra åt detta?

Från början församlades mina ”barfota” vänner ensamma i det lilla kapellet i bushen. Allteftersom min utbildning i den hemliga själavården gjort framsteg har de övergivit kapellet.

En dag var en grupp troende i en by församlade omkring det tomma altaret – ännu så länge i kapellet alltså. De grät som får utan herde och var rådlösa då det inte kom någon präst längre. De sökte efter texter i den heliga skrift. Plötsligt reser sig en och ser sig omkring bland de andra. Han blir medveten om sin mogna tro och sitt ansvar. En karism griper honom och han ropar: ”Nåväl, då ingen främmande präst kan komma hit längre måste en av oss vara präst. Så när hade han pekat på en av dem för att eftertryckligt säga: Du, min gosse! Vare sig du vill det eller ej. Du, ja du!” Men nej, inspirationen tröt.

När han berättade detta för mig vid ett besök greps jag av denna inspiration. ”Varför pekade du inte på en bestämd person, ung eller gammal? Ja, varför valde du inte en? Varför såg du dig om och tittade på allihop? Varför bestämde du dig inte för en? Jag frågar dig varför? Från och med nu är ni alla präster. Kyrkans öde ligger i handen på var och en av er. Det är de troendes allmänna prästadöme. Ni föräldrar måste vara präster för era barn. Det finns ingen särskild trosundervisning längre. Föräldrarna måste ge korset i arv åt sina barn och offret likaså. ”Vi har ett altare”, heter det i Hebrberbrevet. Vad då för ett altare? Altaret är Kristus. Korset är Kristus. Ni måste ge detta vidare till era barn från generation till generation, korsets tecken. Från och med nu är ert altare, ert bröd och ert vin, där ni är. Altaret är där ni arbetar, där ni gråter, där ni blöder. Det är mässan som fortsätter i världen, som måste fortsätta. Säg det till ditt folk i bushen! Gå!”

Han steg upp på hästen och försvann mellan de stora träden. Det är den tigande kyrkan.

Riv staketet till din trädgård

Jordreformen har inte särskilt mycket med rättfärdighet att göra. Nej, den är inte en rättfärdighetens sak. Det rör sig inte i första hand om en fördelning av jorden utan om en konflikt. Det måste skapas en konflikt mellan det privata ägandet och det gemensamma. ”Landet tillhör folket.” Inga stängsel mer, ingen fastighetsbok, inga anspråk på privat egendom. Det gemensamma arbetet på ”folkets jord” är som en liturgi.

Ramarna blir trängre. Det finns inget hus längre i betydelsen ”hem”. Jag river bjälkar, takpanna, plåt, sten ur ”mitt hus” och lägger det som spillror på den gemensamma högen. Med detta skall man bygga ett gemensamt hus. Återigen liturgi, en rit för att uppfostra.

Ramarna blir ännu trängare, snart finns det inget hem mer i betydelsen min risskål. Min familjs porslin, bestick, min kniv, min lilla spis av bränd lera, min tallrik, allt läggs på en hög tillsammans med de andras. Från och med nu finns det bara folkkantiner. Liturgi. Rit. Och vad gör kyrkan åt detta?

Jag upptäcker på djupet en annan liturgi att upphäva vad som hittills varit bra organiserat.

Jag var på det klara med att kamraterna ville se kyrkans organisation och struktur intakt på ort och ställe. För ett eller två år skulle allt löpa som hittills ja, t.o.m. ännu bättre. Klockorna skulle ringa och de troende uppmanas att gå i kyrkan. Marialegionen, scouterna, ungdomsgrupperna, katolsk aktion, föräldrar, ungdom, de gamla … allt skulle gå vidare. Myndigheterna skulle t.o.m. kontrollera närvaron. Och kamraterna skulle på så sätt få tillgång till namnen på de ansvariga och aktiva katolikerna.

Efter deras ankomst har jag därför börjat upplösa alla dess strukturer och bränt upp alla förteckningar. Inga namn på kateketer eller lärare. Ingen lista på före detta elever. Inga klockor längre. Ingen församling i kapellen. Jag ville inte att kamraterna skulle veta vem som läser evangeliet, vem som delar ut kommunionen, vem som undervisar. Öken, bara öken. Inget kors, inga medaljonger, inga rosenkransar, inga bilder, inga bönböcker. Allt blir uppbränt eller nedgrävt. En ny liturgi. Vi måste ta oss genom öknen. Vi har nu bara två fester: jul och påsk. Det är allt. Bisakerna, det yttre, det tillfälliga försvinner undan för undan och överges av oss själva. De väsentliga och eviga tingen är osynliga. Undan för undan har vi trängt djupare in i den osynliga världen under dessa fem månader.

Till och med ett osynligt korstecken lär jag dem. Man föreställer sig Jesu kors i fantasin. En droppe av hans blod faller på min panna och tränger in i mina tankar för att upplysa dem. ”I Faderns . . .” det rinner långsamt ner i hjärtat för att upptända kärlek ”och Sonens . . .” det tränger vidare till skuldrorna för att ge dem kraft att bära korset ”och den helige Andes namn. Amen”. Här är vi i öknens hjärta.

Trevlig resa och lycka till

Slutligen är det så dags. Jag kallas till polisen. Order om att resa. Jag har begått två oförlåtliga brott.

1. Jag är utlänning.

2. Jag kom hit under den gamla regimen.

Alla utlänningar som kom under den gamla regimen måste bort. Mekong vill göra sin revolution ensam. Utlänningarna är störande vittnen, spioner, agenter för den kapitalistiska världen. Det finns inget att diskutera eller förklara. Det gäller bara att verkställa ordern.

Den beväpnade officern tar mig i hand vid rulltrappan och tillönskar mig på franska: ”Trevlig resa och lycka till!” Jag återgäldar artigheten. De vietnamesiska journalisterna avfyrar sina fotoblixtar för att föreviga min sista gest och kommentera den på sitt sätt. Allt sker med våld och på samma gång vänlighet.

Och vad gör kyrkan åt detta? Starka och vänliga sitter de ”barfota” omkring en stor kruka risvin. Det är en rituell avskedskruka. Sugröret går från hand till hand. Då inser jag att de över alla förväntningar har förstått katakombtillvarons innebörd. Man räcker mig pärlbandet som det hänger ett armband på. Det gör man bara vid förlovning. Att ta emot armbandet betyder att säga ”ja”, att engagera sig, att binda sig. Så är det. Detta har skett. Jag har en brud: mitt arma folk. En av de ”barfota” förklarar det som skett. Han associerar det genast till evangeliet. I sin enkla och barnsliga tro, som är så stark och så mild dessutom, hänvisar han till – himmelsfärden.

”Vi har samlats här som apostlarna och lärjungarna på himmelsfärdsdagen. Mästaren skall lämna oss. Vi kommer inte att se hans ansikte mer. Den helige Ande blir kvar hos oss med tron i våra hjärtan.” Han sade det kort men mästerligt. Jag svarade: ”Detta är slutet på min själavård i katakomberna. Det tog fem månader men nu har alla förstått. Mästaren är Jesus. Han är den gode herden. Han är osynlig. Hans hand är osynlig. (Jag tar en yxa från dem.) Vi behöver ett verktyg för att fälla trädet. Det går inte med bara händerna. Jag måste ha en yxa som den här. Jag är hänvisad till yxan för att kunna fälla trädet. Men Jesus är mästaren. Han är en så fullkomlig mästare att han inte är hänvisad till sina verktyg. Att använda verktyg har sin tid, att avstå från dem har sin tid. Vi har tillsammans lagt alla verktyg åt sidan. Vi är öknen. Kapellen kommer kanske att brännas. Nu vet ni att det inte längre spelar någon roll. Jesu händer är inte bundna vid något sakrament. De verkar utan redskap i djupet av hjärtat.” Absolut stillhet. En omätlig frid sänker sig över oss. En djup glädje griper mig. Jag känner i detta ögonblick, som upplyst av en blixt, att Kristus är närvarande, mer levande än förut … och att kyrkan är närvarande också mer levande än förut.