Evelyn Waugh

Den 10 april var det tio år sedan Evelyn Waugh avled, på påskdagen i sitt hem. Fader Philip Caraman hade några timmar tidigare firat mässan med familjen Waugh i ett närbeläget kapell, enligt den traditionella romerska riten, sedan någon månad definitivt avskaffad.

Den officiella biografin över Waugh av hans vän Christopher Sykes kom ut i slutet av förra året. Läsning av den och omläsning av Waughs viktigaste romaner, främst krigstrilogin, väcker onekligen funderingar kring ”den katolska romanen”.

Uppfattningen att de sociala och intellektuella förutsättningarna för den katolska romanen inte längre är för handen, har nyligen framställts av Gunnel Vallquist i ett par understreckare, senast och tydligast i recensionen av pater Thorns bok om Sigrid Undset (SvD 76-03-12). Den människosyn som bär upp den katolska romanen, avspeglar enligt hennes väl valda ord ”ett hemligt outplånligt mönster som ingen marxistisk eller freudiansk analys lär kunna rubba. Det är i kraft av detta mönster, tecknat djupast i människans hjärta, som hon aldrig kan bekänna sig till eller finna sitt mål i någonting jordiskt eller begränsat”. Denna människosyn har inte förlorat sin betydelse, men vad som inte längre låter sig upprätthållas på ett sätt som var en förutsättning för den katolska romanen, är den nära identifieringen av Guds lag med kyrkans disciplin och Guds nåd med hennes sakrament.

Romaner som Undsets, Mauriacs, Bernanos och den tidige Graham Greenes skrivs inte längre. Det innebär inte att alla dessa var förskansade i en förkonciliär katolicism, långt därifrån. Däremot är det ingen överdrift att fälla detta omdöme om Evelyn Waugh, men ändå nämns han sällan i samband med den katolska romanen, och det kan verkligen ifrågasättas hur synen på hans verk kan påverkas av kyrkoreformen.

Evelyn Waugh har i Sverige aldrig betraktats som en ”katolsk författare”, och varken Sven Stolpe eller Gunnel Vallquist (om de tillåter att vi nämner dem så här tillsammans) har skrivit någon essä om honom. Det vanliga är att han betraktats som en reaktionär skämtare, ett slags Wodehouse, där man tyvärr måst ta en del av fördomarna på allvar. Det är nog rätt karakteristiskt att hans mest uppskattade bok här är Den käre bortgångne (The Beloved One) 1946, den lättviktiga satiren över kaliforniska begravningsseder.

Alldeles utan seriös uppmärksamhet har Waugh inte blivit i Sverige. Det mest insiktsfulla som skrivits är kanske Leif Carlssons bidrag till SvD:s serie Detta odödliga krig. Där skrev han (SvD 75-06-08) om krigstrilogin under rubriken En anständig mans plikt. Men dygdens och pliktens möjlighet och nödvändighet i krigets vanvett är endast ett tema i detta rika verk.

Det är väl endast ett par av Waughs romaner som passerar som ”katolska romaner”, främst Brideshead Revisited 1945 (En förlorad värld 1948) och den oöversatta historiska Helena 1950. Däremot konstaterade han själv bittert på omslaget till den samlade krigstilogin Sword of Honour, att denna genom kyrkans omvandling blivit en katolsk roman, om katolsk tro och kyrkobruk under hans tid.

Sykes biografi

Det är givetvis omöjligt att skriva en tråkig bok om Evelyn Waugh, men Sykes har nästan lyckats med det omöjliga. I och för sig kunde han förefalla väl skickad för sin uppgift. En habil skribent, känd för sin bok om Israels tillblivelse, Crossroads to Israel, 1952, och senast en utförlig biografi över lady Astor, ”Nancy”. Sykes var gammal vän till Waugh, katolik av födsel och uppfostran.

Waughs son Auberon skrev en behärskad anmälan i Books and Bookmen, och klagade i första hand över den tunna skildringen av faders religiösa hållning. För en kompetent (och konservativ) teolog villig att gottgöra denna brist ställer Auberon Waugh full tillgång till papper och brev i utsikt. Svagheten med Sykes bok är kanske att han inte riktigt kunnat besluta sig för om han skall skriva sina minnen av Waugh, en biografi eller ”Life and Letters”. Mycket av vad han återger av anekdoter och episoder finns redan i samlingsverket Evelyn Waugh and His World, utgivet av Alan Pryce-Jones 1973. Även om Sykes har bidragit till detta arbete, ter sig historierna oftare litet poänglösare i hans version. Waugh är givetvis i många hänseenden en mycket engelsk författare och inslaget av ”social comedy” baserar sig på en närgången iakttagelse av klass och konvention. Men Sykes gör inga försök att klarlägga varför Waugh överhuvud kan vara läsvärd för andra än engelsmän. Boken är fylld av berättelser om hur vänner mottog hans böcker, och han deras, och redogörelser för Waughs många sällsamma tidningspolemiker.

Sykes noggranna analyser av bakgrunden till Waughs böcker är ofta givande, även om diskussionen om förebilder i deras gemensamma vänkrets, blir rätt tröttande. Mot Sykes värdering av krigstrilogin och A Handful of Dust (En handfull stoft) 1934, som Waughs bästa romaner finns inte mycket att invända. Förvånande är emellertid, när han menar att Brideshead Revisited var ett pionjärarbete när det gäller att i romanform gestalta väsentlig religiös problematik. Waugh skulle vara den förste i England efter Hugh Benson. Men då förefaller t ex Compton Mackenzie att vara bortglömd. (Sinister Street, 1913, och 20-talstrilogin The Altar Steps,.The Parson’s Progrss, The Heavenly Ladder.)

Vi får i Sykes bok en värdefull bakgrund till The Ordeal of Gilbert Pinfold, 1957, (oöversatt), den närgånget självbiografiska och självironiska romanen om en medelålders författare drabbad av hörselvillor och förföljelsemani till följd av sömnmedelsmissbruk och hög alkoholkonsumtion.

Däremot är det svårt att dela Sykes snäva bedömning av Waughs biografi över monsignore Ronald Knox, 1959. Dels ter sig kritiken litet löjligt, eftersom Waughs bok som biografi är mycket överlägsen Sykes. Men dessutom menar Sykes att Waugh har överskattat Knox som författare. Det må vara att bibelöversättningen inte är märkligare än ett enmansarbete kan bli, särskilt som grundtexten skulle vara Vulgata. (Det gör nu inte så mycket i realiteten.) Men Sykes har helt misstagit såg då han menar att Knox stora arbete om andliga rörelser i Frankrike och England på 1600-talen, Enthusiasm, 1950, skulle mött övervägande negativ kritik. I själva verket har dess berömmelse och aktualitet oavbrutet ökat.

Waughs trilogi om kriget

Om krigstrilogin borde Christopher Sykes ha åtskilligt att förtälja. Dess första del, Men at Arms (Män i vapen), 1952, är tillägnad Sykes, ”companion in arms”. Sykes menar dock att denna första del inte är särskilt lyckad. Hjälten Guy Crouchback finner han både osannolik och odräglig, den fantastiske Apthorpe får för stort utrymme liksom militära detaljer och trivialiteter.

Guy Crouchback har fått Waughs födelsedatum, nära 36 vid krisgutbrottet, och i stort hans krigserfarenheter. I övrigt är denne siste ättling av en gammal katolsk engelsk släkt tämligen olik sin upphovsman. Men det finns kanske i Waughs dedikation till Sykes en tvetydighet, som denne inte helt uppskattat. Uttrycket från dedikationen återkommer redan på första sidan i skildringen av Guys farföräldrars smekmånadsresa till 1860talets påvliga Rom. Staden sägs där ännu med heder minnas de gamla engelska katolska familjerna dess ”old companions in arms” även när den översköljs av flodvågen av illustra konvertiter. Anspelade inte tillägnan på relationen mellan Sykes, ”gammal katolik”, och Waugh, ”illuster konvertit”. Och ogillade inte Sykes också där Guy Crouchback? Det förefaller dock svårt att tycka annat än att inledningen, liksom den fullbordade trilogin kallad Sword of Honour, är bland det bästa i hela verket. Efter sju ensamma och ledsamma år i Italien efter det att hans hustru övergivit honom, aktiveras Guy till handling vid nyheten om Molotov-Ribbentrop-pakten i augusti 1939. ”Men nu, hade allting blivit lysande klart. Fienden var slutligen i klart sikte, stor och avskyvärd, alla förklädnader var avlägsnade. Det var den Moderna Tiden i vapen. Vilken än utgången skulle bli, fanns det plats för honom i den striden.” Men at Arms skildrar Guys relativt lyckliga första tid i armen, då ingenting alltför genomgripande händer, och den lätta stämningen anges av berättelsen om Apthorpe.

Andra delen 1955 hette Officers and Gentlemen. (Den svenska titeln Herrar Officerare är inte så lyckad, eftersom den delvis handlar om att vissa officerare inte är gentlemän.) Den skildrar Guys verkliga elddop under Kretakampanjen, uppenbarligen skildrad i mycket nära anslutning till Waughs egna stridserfarenheter.

Dessa och vapenbrödraskapet 1941 med Sovjet medför en vändning för Guy, i uttalad kontrapunkt till hans stämning inför krigsutbrottet: ”Nu hade hallucinationen lösts upp, likt valarna och sköldpaddorna på resan från Kreta, och han var tillbaka efter mindre än två års pilgrimsfärd till illusionens Heliga land till den gamla tvetydiga världen, där präster var spioner och tappra vänner visade sig vara förrädare och hans land stapplande leddes till vanära”.

Sykes menar att varje del av krigstrilogin är bättre än den föregående. Den sista, Unconditional Surrender, 1961, (Kapitulation utan villkor), börjar 1943, och då hade också Waugh varit borta från armen nästan två år, huvudsakligen för att skriva Brideshead Revisited. Den krigiska handlingen är också här författarens egen historia, den sällsamma episod, då han tillsammans med Randoph Churchill, tjänstgör som brittisk förbindelseofficer hos Titos partisaner. Om den biografiska bakgrunden har Sykes en del nytt att tillfoga, t ex hur Waugh var nära att ställas inför krigsrätt tillbaka i London strax innan krigsslutet, på grund av att han i Rom vidarebefordrat sina jugoslaviska erfarenheter till Vatikanens utrikesexperter, kardinal Tardini, Montini, den nuvarande påven och Pius XII själv. Dessa kunskaper hade han alltså förvärvat i Hans Majestäts tjänst, och de borde inte utlämnas till främmande makt.

Sykes påpekar fint hur i sista delen Guys far, den anspråkslöse och gode Gervase Crouchback blir bokens huvudfigur, en nästan helgonlik gestalt. Denna glorifiering av representanten för en gammal katolsk familj balanseras hos Waugh på ett beundransvärt sätt, dels av vissa brister i mr Crouchbacks eget omdöme, dels genom uncle Peregrine, hans bror, där samma egenskaper övervägande framstår som inskränkta och löjliga. Tidigare har vi också mött mr Goodall, en virrig vurm för de ”gamla familjerna”.

Med en fenomenal ekonomi görs mr Crouchback till huvudperson trots att han endast framträder i en kort episod i början av Unconditional Surrender, därefter i ett brev och i andras minne som avliden. Men Sykes motvilja mot Guy får honom att underlåta nämna dem episod, som enligt min mening är bokens kulmen, och som om något gör verket också till en stor katolsk roman, Guys reflexioner under begravningsmässan för fadern, (kapitlet Fin de ligne: 3). Guy ber där om styrka att se den möjlighet som kan komma, att göra en insats i Guds plan, en som endast han kunde göra. När den kommer, kan hans handling av omvärlden som bäst att uppfattas som en akt av missriktad ridderlighet. Guy tar tillbaka sin förlupna hustru, som sedan dess haft flera män, när hon väntar barn med den ovanligt falske och komiske ”krigshjälten” Trimmer, en f d barberare på en Atlantångare. Guy gör onekligen något som endast han kunnat göra. Och Waugh avstår helt från att skildra vilka överläggningar som förde Guy till beslutet. Då har vi dessförinnan upplevt en av de briljanta komiska höjdpunkterna i samtalet mellan Guys fd och blivande fru Virginia och den lätt fjollige uncle Peregrine.

I romantrilogin finns en mängd snillrika biintriger. Oförglömlig är den hänsynslösa skildringen av det litterära livet i krigets London, kring tidskriften Survival, Horizon, och dess redaktör Everard Spruce, uppenbarligen nära tecknad efter Cyril Connolly. När den avskyvärde korpral Ludovic, som Guy haft sällskap med från Kreta, slår igenom som författare är det först med Pensees, närgånget satiriserande Connollys, signaturen Palinurus, The Unquiet Grave, 1944. Men Sykes visar övertygande hur Ludovics nästa stora verk, The Death Wish, i hela intrigstrukturen är en nära efterbildning av Waughs egen Brideshead Revisited. Att Sword of Honour är ett av de stora engelska prosaverken från 1900-talet blir man mer övertygad än någonsin om. Och den framstår också för varje omläsning som ett stort religiös drama, mitt i all sin komiska panache. Skulle det ändå inte vara möjligt att få en svensk utgåva i ett band, som gör rättvisa åt verket, som inte får sin fulla vikt förrän som en enhet.

Kvickhet och fromhet

Och fastän Waugh mer än någon av de ”katolska romanförfattarna” identifierade sig med den förkonciliära kyrkan, gör hans kvickhet, illusionslöshet och självironi, att hans bästa böcker förefaller vara mindre berörda av ”slutet på le renouveau catholique”. I Sword of Honour inträffar en konversion, Virginias, och den framställs i ett tvetydigt ljus.

Vad Sykes på sina 470 sidor ändå lämnar i mycket obearbetat är förhållandet mellan Waughs fromhet, hans väldokumenterade brutalitet och hans dolda självironi. Trots alla återgivna anekdoter och gemena lustigheter ser man fram mot publiceringen i år av hans dagböcker, vad som nu blir kvar efter att allt åtalbart har avlägsnats.