Framtidsperspektiv från Kyrkornas världsråds generalförsamling

Två undanröjda tabun

En av de motioner som väcktes vid Kyrkornas världsråds fjärde generalförsamling hösten 1975 i Nairobi kommer att utgöra en milstolpe i Kyrkornas världsråds historia. Denna motion gjorde det möjligt att rubba en av de restriktioner som hämmar Kyrkornas världsråds arbete. Det rörde sig om några rader vari den nyligen – bl.a. på Sovjets tillskyndan – slutna Helsingforstraktatens signatärmakter uppmanades att respektera de s.k. tio principerna i denna överenskommelse i vad avser individens rätt till personlig, religiös och politisk frihet.

En schweizisk ledamot av centralkommittén föreslog nämligen en ändring till ett resolutionsförslag: Sovjet skulle uttryckligen uppmanas att respektera Helsingforstraktatens tio principer inom Sovjetunionens gränser, ty – anmärkte motionären – detta är för närvarande inte fallet. Efter ett ögonblick av allmän förvirring, som följdes av mobilisering av öststatsdelegationerna, voterade man emellertid med stor majoritet igenom ändringsförslaget. Eftersom beslutet inte hade fattats i vederbörlig ordning kom dock – efter en motion i ordningsfrågan från amerikanskt håll – beslutet om ändringen att av formella skäl förklaras ogiltigt. Sedan följde en rätt oordnad och svårbegriplig diskussion, som pågick hela natten. Saken återtogs påföljande dag på så sätt att en ny motion antogs vari den mot Sovjet kritiska anmärkningen fick ingå i en ny resolution med mycket utslätande formuleringar. Öststatsdelegationernas försök att få det hela bordlagt till centralkommitténs nästkommande sammanträde – som är utsatt till Geneve i augusti 1976 – misslyckades.

Den här gången rörde det sig – för första gången, om vi inte misstar oss – om att Kyrkornas världsråd dryftade angrepp på de mänskliga rättigheterna i en öststat och inte – som seden annars bjuder – om ett fördömande av något som sker i väst eller syd. Tystnaden beträffande vad som sker i öst har sålunda nu brutits. Underlåtenheten att kritisera kommuniststaterna har självfallet haft sina skäl och man har varit medveten om att delegaterna från dessa länder inte har haft någon möjlighet att själva offentligt ta ställning i de kontroversiella frågorna om de mänskliga rättigheterna. Diskussionen rörande de mänskliga rättigheterna var måhända inte alldeles ”broderlig” eftersom det knappast kan råda någon tvekan om att det är bra mycket lättare att leva som aktiv kristen i Västeuropa än i exempelvis Sovjetunionen eller Chile. För att Kyrkornas världsråd skulle få behålla sin auktoritet och ges rimlig trovärdighet var det dock nödvändigt att man denna gång klämde på den sjuka punkten. På generalförsamlingens första dag publicerades ett öppet brev från två moskvabor – prästen Gleb Jakunin och Lev Regelson (jfr. Signum nr 2, s. 37 f) – vari dessa anhöll att Kyrkornas världsråd skulle inskrida mot att friska personer inspärrades på mentalsjukhus och mot att judar, kristna och humanister hindrades från att utvandra från Sovjet. Något svar lämnades aldrig på detta öppna brev, vars äkthet dock inte bestreds av östdelegaterna.

Den andra restriktionen som undanröjdes vid Nairobimötet rörde förbudet att kritisera nivån på den teologiska diskussionen inom Kyrkornas världsråd. Den teologiska standarden på diskussionerna har länge varit institutionen ovärdig trots goda ansatser i form av utmärkta dokument eller i form av fina diskussioner som har förts från den huvudavdelning av världsrådet som särskilt sysslar med tros- och kyrkoordningsfrågor, inom smärre samtalsgrupper som förekommer i anslutning till generalförsamlingens möten. Även om man betänker att pressens och radions folk har en naturlig motvilja mot att ge utrymme åt teologiska frågor står det dock klart att Kyrkornas världsråd även som institution är benägen att i varje teologisk fråga söka den minsta gemensamma nämnaren. Denna inställning skadar på sikt institutionens trovärdighet. Vissa oskickliga formuleringar från 1968 års Uppsalamöte och missionskonferensen i Bangkok 1972 har givit intryck av att Kyrkornas världsråd endast behandlar tron som kvantitativ företeelse och att rådet skyggar för att gå på djupet i de teologiska frågorna. Det verkade rent av som man hade glömt Kyrkornas världsråds primära uppgift, nämligen att oavlåtligen söka de kristnas enhet.

En ny syn på problemen

Den yttre handlingsberedskapen blev det bestående intrycket för deltagarna i mötena i Uppsala och New Delhi. Det var därför den första veckan i Nairobi tedde sig blek och håglös för dem som hade varit med vid de båda nämnda mötena. Såväl bibelutskottens betänkanden som de enskilda inläggen samt ordföranden Thomas’ och generalsekreterare Potters uppträdande föreföll innebära återtåg till gamla fromma bastioner. Man talade till och med om att det rörde sig om flykt från ansvaret för dagens frågor.

Det står dock klart att detta första intryck inte ger en rättvis bild av konferensen. Vi skall i det följande se att Nairobimötet innebar en stor andlig upplevelse både genom den nya form av enighet som där utbildades och genom den jämvikt som uppnåddes mellan trons båda dimensioner.

De bibelstudier som bedrevs gruppvis – och som hade förberetts av Faith and Order med inriktning på ett centralt tema – bidrog till den nya synen på problemen. I konferensens sökande kan man finna den fråga som aposteln Petrus en gång ställde: Vad innebär det att ge räkenskap om det hopp som finns i oss.

Pasteur Georges Richard-Molard är direktor i informationsdepartementet för Federation protestante de France.

Två av de inledande anförandena kom att i hög grad påverka arbetet inom sektionerna. Detta gällde dels den inledning som hölls av kyrkoherden vid den ortodoxa församlingen i Marseille, Cyrillus Argenti och dels den som hölls av den amerikanske teologen John Deschner.

Iden att betrakta själva församlings- och kyrkobegreppet som hörande även till Kyrkornas världsråds egen natur såsom institution framlades redan vid de samtal som hölls 1973 i Salamanca. Vid Nairobimötet var det dock första gången som saken togs upp inom generalförsamlingen. Ännu märkligare är att det var en ortodox teolog som blev den förste som behandlade denna fråga offentligt inom generalförsamlingen. Den ortodoxe teologen erinrade inledningsvis om att Kristi kropp utgör själva grunden för den eftersträvade enheten och att denna enhet även utgör förebilden för enandet av hela världen. Denna enhet skall uttryckas genom firandet av nattvarden inom den kristna församlingen. Därefter fortsatte fader Cyrillus: ”Kyrkan är en församling som vittnar om och identifierar sig med den korsfäste och uppståndne Kristi kropp. Sådan är kyrkan såsom trosobjekt, om vilken vi i trosbekännelsen säger: ‘Jag tror på en helig, katolsk och apostolisk kyrka.’ Det är denna enda kyrka som är målet för våra ekumeniska ansträngningar. Det gäller att inte blanda ihop denna enda kyrka med de enskilda existerande kyrkliga institutionerna. Genom det skapande Ordet ger Herren kyrkan dess karaktär och det är genom Ordet som Herren kallar kyrkan att utvecklas. Denna kyrka överensstämmer inte med den kyrkokarikatyr som prästerna allt för ofta har representerat …

Talaren fortsatte sedan med en utläggning rörande kyrkans universalitet eller katolicitet. Denna katolicitet utbildas enligt talaren först när kyrkan även i den lokala församlingen genomsyras av den heliga Treenigheten. Samtidigt som talaren försäkrade att detta var den ortodoxa synen på kyrkans enhet utslungade han en maning till de församlade att förbereda ett verkligt ekumeniskt koncilium:

”Jag tillåter mig därför att bedja om:

att alla kyrkor – och då också den ärevördiga romerskkatolska och de gamla kyrkor av orientalisk rit som är förenade med den romerska kyrkan – måtte deltaga i Kyrkornas världsråd;

att alla medlemskyrkorna – både de som nu är medlemmar och de som framdeles kommer att bli det – måtte andligen fördjupa sig i Kristus;

att den Helige Ande måtte verka för att Kyrkornas världsråds femte eller sjätte – eller åtminstone dess nionde – generalförsamling blir den odelade kyrkans åttonde allmänna kyrkomöte såsom företrädare för en enda, helig, katolsk och apostolisk Kristi kyrka!” (Den ortodoxe talaren räknade i enlighet med sin kyrkas teologiska tradition endast med de sju första koncilierna som verkliga allmänna kyrkomöten. Det sjunde av dessa – och således det senaste ekumeniska konciliet enligt ortodox syn – hölls i Nicea 787. Därefter anses kyrkans uppdelning i en västkyrka under påven och en östkyrka utgöra hinder mot hållande av ekumeniska koncilier med för hela kyrkan bindande auktoritet.)

Teologen John Deschner åberopade i sitt anförande ett apostlamöte i Jerusalem vid vilket Petrus företrädde enheten, Paulus friheten och Jakob verkade för en förening av enhetens och frihetens principer. Deschner erinrade om att Kyrkornas världsråds generalförsamling på intet sätt hade karaktär av ekumeniskt koncilium i egentlig mening. Generalförsamlingarna kunde närmast betecknas som sammanträden med ‘uppgift att förbereda det stora konciliet. Enligt Deschner fanns det många hinder på vägen mot ett verkligt allmänt kyrkomöte. Till skillnad mot vad som var fallet vid de meningsskiljaktigheter, som behandlades vid apostlarnas möte i Jerusalem, finns det idag inte en gemensam lära om nattvardens sakrament och vi har alla svårt att tala ut med varandra. Härigenom blir vi inte heller villiga att erkänna de meningsmotsättningar som faktiskt existerar. Den följande diskussionen utmärkte sig genom en hög nivå. Ett inlägg av en fransktalande afrikan överensstämde rätt väl med ett uttalande som gjordes av en katolsk biskop från Ghana vid de afrikanska kyrkornas ekumeniska konferens år 1969.

”Vi afrikaner” – förklarade denne talare vid 1975 års Nairobimöte – ”håller den för en broder som vi äter och dricker tillsammans med. Måltidsgemenskapen är för oss afrikaner inte endast en form av yttre hövlighet. När det är omöjligt att äta tillsammans med någon innebär detta att denne är vår fiende. Och hur är det här i Nairobi? Kan jag äta och dricka Herren under gestalt av bröd och vin tillsammans med dig, ortodoxe ärkebiskop Nikodim eller tillsammans med dig, du katolske pater Duprey. Nej detta är förbjudet, det är omöjligt. Vi känner för vår del inte skälen för att detta är förbjudet. Som afrikan vill jag ha ett klart besked huruvida ni är mina vänner eller mina fiender. Var då så vänliga och svara mig…”

Dessa anföranden påverkade märkbart de båda första utskottens rekommendationer. Den enhälligt antagna resolutionen om kyrkan som ett samfund som bildas av de kristna församlingarnas gemenskap lyder som följer:

”Kyrkan bör vara ett konciliärt samfund som består av med varandra samverkande lokala kyrkor. Inom detta samfund företräder varje kyrka inom sitt område den sant katolska och allmänneliga kyrkan och bär vittnesbörd om den gemensamma apostoliska tron. Varje sådan kyrka skall erkänna att envar av de övriga kyrkorna utgör en del av en och samma Kristi kyrka och att varje kyrka inspireras av Anden. I enlighet med vad som uttalades vid Kyrkornas världsråds möte i New Delhi är de olika kyrkorna förenta genom ett enda dop och genom nattvardens sakrament. Kyrkorna erkänner ömsesidigt varandras medlemmar såsom likvärdiga kristna och erkänner likaså varandras ämbeten. Kyrkorna är vidare förenade i uppgiften att bekänna Kristi evangelium och i uppdraget att förkunna evangeliet samt tillika genom att tjäna alla jordens folk. På dessa sätt strävar de skilda kyrkorna att upprätthålla fasta och levande förbindelser med varandra. Dessa förbindelser skall upprätthållas genom gemensamma rådplägningar allt efter omständigheterna och när så behövs i syfte att underlätta fullföljandet av kyrkornas gemensamma kallelse.”

I samband med denna text kan det vara värt att notera generalförsamlingens reaktion på Paul VI.s budskap till Kyrkornas världsråd med anledning av Nairobimötet. Dessutom bör det nämnas att även de ortodoxa och koptiska patriarkerna visade det största intresse för påvens meddelande. En kommentar av monsignore Moeller, ledaren för den katolska observatörsdelegationen, till resolutionen ägnades vidare stort intresse. Inte nog med att generalförsamlingen applåderade dessa katolska inlägg utan man beslöt också att godkänna ett ändringsförslag vari Kyrkornas världsråd förklarade sig med största otålighet vänta på att den romersk-katolska kyrkan skall ansluta sig till organisationen. De många närvarande katolska observatörerna, gästerna och teologiska experterna – av vilka några gjorde sina stämmor hörda från talarstolen – uttalade sin belåtenhet med både diskussion och beslut i vad avser frågan om kyrkans enhet. Slutligen förklarade Moeller inför en presskonferens med journalister från hela världen att Vatikanen livligt önskade att den katolska kyrkan deltog i så många lokala och regionala samarbetsorgan som möjligt i syfte att förbereda den katolska kyrkans anslutning till Kyrkornas världsråd.

Det fanns också goda skäl att särskilt uppmärksamma det effektiva intresse som den katolska kyrkan har visat för arbetet inom den del av Kyrkornas världsråd som är inriktad på frågor rörande tron och kyrkoordningen – ”Faith and Order”. Även det organ inom världsrådet som ägnar sig åt samhälls-, utvecklings- och fredsfrågor – världsrådets sociala utskott, SODEPAX – har haft ett störningsfritt samarbete med katolska kretsar.

Trons båda dimensioner i förening

Förutom strävan mot kristen enhet utmärktes Nairobimötet av försöken att bygga en bro mellan de två sätten att uttrycka trons mysterium.

Med utgångspunkt från konferensens gemensamma tema utfördes det egentliga konferensarbetet inom de sex utskotten. Tre av dessa utskott var särskilt sysselsatta med teoretiska frågor under det att de tre övriga var mer inriktade på att finna vägar för yttre handling. De sex direktiven, som styrde utskottens arbete, var följande: 1. Att bekänna Kristus idag. 2.Enhetens krav. 3. Att söka gemenskapen trots skilda trosbekännelser. 4. Uppfostran till frihet. 5. Orättens former och kampen för frihet. 6. Människans utveckling: makt, teknologi och livskvalitet på gott och ont.

Arbetena i utskotten resulterade i ett antal rekommendationer till det ständiga utskott som – med en mandatperiod på sju år – nu tillsattes.

Även om det står klart att rekommendationerna från de båda första utskotten framför allt hänför sig till det teologiska fältet så råder det dock inte någon tvekan om att tanke och handling även här måste hållas samman till en helhet. Det gäller också de rekommendationer, som lämnades av femte och sjätte utskottet. De praktiska handlingsvägar som dessa utskott drog upp har också en vertikal dimension, som hänför sig till tron på den heliga Treenigheten. Konferensen slutbudskap till hela kristenheten bildade – fastän budskapet var gestaltat såsom en bön – en strålande syntes av tro och liv inte olik den som aposteln Jakob på sin tid gav i sitt brev under det första kristna århundradet. Detta budskap innebar ett avståndstagande från varje tudelning av det kristna livet. Budskapet sammanfattade den hållning som allmänt intogs i Nairobi. Ställningstagandet innebär också att man främjar enheten, som alltid lider av att Petrus, Paulus eller Apollo lägger vikt vid endast en av trons båda former.

Man kan inte säga att alla meningsskiljaktigheter ens berördes i Nairobi. Men en väg mot ökad förståelse syns ha öppnats och man upptäckte gemensamt värdet av att kyrkan utgör en organisk enhet. Detta betyder inte – som man ofta gjorde förr – att alla skall dra på sig en teologisk uniform. Enhetens begrepp hänför sig i detta sammanhang till något som är både vidare och mer djupgående än de yttre åthävorna. Det är fråga om att en andlighet, som – befriad från onödig utsmyckning – helt är grundad på kärleken till Gud och till Jesus Kristus, skall låta trons olika former komplettera varandra. Därmed skulle olikheterna upphöra att utgöra en källa till konflikt.

Motiverade engagemang

Alla dessa överläggningar och resolutioner rörande de framtida handlingsvägarna innebar inte att man försummade inkarnationens mysterium. Ju mer man tar Ordet och sakramenten på allvar desto större krav ställer Herren på vårt liv och handlande.

De rekommendationer, som avgavs av femte och sjätte utskotten, färgades av de inledande redogörelserna. I den inledning som gavs av Jamaikas statsminister Michael Manley sades att det var nödvändigt att skapa en ny ekonomisk världsordning för att råda bot på de missförhållanden som nu råder i form av orättvisor och brist på jämvikt. Den australiske biologen Charles Birchs förklarade att vetenskapen inte kunde lyfta sig själv i håret och komma till rätta med de skadliga biverkningarna till den moderna teknologien. Birch ansåg att hela skapelsen var hotad och endast kunde räddas under förutsättning att de kristna snabbt satte in motåtgärder i form av en andlig revolution. Efter en sådan skulle man kunna avstå från ytterligare materiella tekniska landvinningar och uppmana de styrande att låta tillväxten ske inom nu rådande tekniska utvecklingsnivå. Rekommendationen handlade om mannens och kvinnans rättigheter här i världen samt om så olikartade ting som rasism, otukt och knektvälde. I samband härmed ägnades betydande utrymmen åt den internationella vapenhandeln, rustningsindustrin – som tillverkar för 500 miljarder dollar per år -, atomkraftverk, vilka medför risker som ännu inte kan bemästras och som dessutom kan användas för att tillverka atomvapen. Å andra sidan talades det i klartext om försvar utan användande av våld och om stöd åt Amnesty Internationals aktion mot den institutionaliserade tortyren (tortyr såsom bevismedel i rättegångar m.m.).

Kvinnorna märktes väl i Nairobi. Antalet kvinnliga ledamöter i det ständiga utskottet blev förhållandevis stort och två kvinnor fungerade som vice ordförande jämte den också därtill – med viss tveksamhet – valde ärkebiskop Nikodim. De båda kvinnliga viceordförandena var Amie J. Jiagge från Ghana och Cynthia Wedel från Amerikas förenta stater.

Slutligen presenterades det tredje utskottets rapport om samarbetet mellan troende av skilda religioner. Denna rapport hade utarbetats i samverkan med officiella företrädare för judendom, islam, buddhism och hinduism. Man kan ha anledning att beklaga att de konferensdeltagare som rapporterade om detta alltför mycket fruktade för religionsblandning eller för att evangeliet skulle falla sönder i en främmande miljö. Utskottets avsikt var nämligen att upptäcka andra troende på vår jord och inte att försöka få till stånd någon form av universalreligion. Det gällde ju att försöka leva upp till ett krävande evangelium i en ekumenisk värld utan gränser.

Övers.: Bengt Rur