Katoliker och kommunister i Italien

När detta skrivs har den aktuella situationen i Italien ännu inte klarnat. Socialisternas och socialdemokraternas partikonferenser förefaller att ha minskat möjligheterna till fortsatt regeringsbildning på nuvarande grund. Statsminister Aldo Moro konsulterade för första gången sedan 1947 den kommunistiske partiledaren innan regeringen vidtog drastiska åtgärder för att möta den ekonomiska krisen. Men meningarna om ett eventuellt samarbete med kommunisterna, PCI, förefaller vara högst delade inom regeringspartiet DC, de kristliga demokraterna. Nyval förefaller sannolikt, men andra möjligheter är väl inte uteslutna. Under alla omständigheter har den s.k. historiska kompromissen, alltså någon form av överenskommelse mellan DC och PCI, snarast ryckt närmare.

Den historiska kompromissen

Innebörden i uttrycket compromesso storico är kanske inte riktigt det som vi först tänker oss. ”Historisk” innebär inte i första hand ”unik”, ”epokgörande”, utan ”strategisk” i motsats till ”taktisk”. En tillfällig överenskommelse för att lösa en akut kris är ingen historisk kompromiss i italiensk mening. Denna strävan efter något slags samförstånd med katolikerna är en gammal tanke inom italiensk kommunism, och utan en historisk bakgrund kan man inte helt förstå nuet. Som material till den framställning som följer har vi bl.a. brukat ett inte publicerat föredrags-manus av pater G de Rosa, inrikespolitisk kommentator i de italienska jesuiternas tidskrift Civilta Cattolica, Evoluzione storico politico del PCI dal 1921 ad oggi.

Italien före Mussolini

För de flesta framstår Italien som ”ett katolskt land”, men i den mån uttrycket också avser det politiska samhället är det träffande endast för tiden efter Andra världskriget. Italiens enande på 1800talet kom att ske i uppenbar motsättning till påvemakten och den katolska kyrkan. När Rom hade ockuperats 1871 och blivit huvudstad för det enade kungariket, drog sig påven tillbaka som ”fången i Vatikanen” och vägrade erkänna den nya ordningen. Troende katoliker anmodades hålla sig utanför den nya statens politiska liv, och varken rösta eller låta sig väljas. Den Heliga stolens hållning uppmjukades något med Första världskriget, då kända katoliker tog säte i regeringen och 1920 då katolska statsöverhuvuden fick tillåtelse att både besöka den italienske kungen och påven i Rom.

Viktigare var att katoliker inträdde i det politiska livet med bildandet av Partito Popolare Italiano under den sicilianske prästen Luigi Sturzo. Dess framträdande i valen 1919 betydde slutet på den liberala eran i italiensk politik, då regeringar hade bildats på grundval av koalitioner av parlamentsledamöter, som mer hade lokala och personliga bindningar än någon förpliktande partitillhörighet. Socialisterna och PPI fick 1919 tillsammans knapp majoritet i parlamentet. I valen 1921 fick fortfarande PPI ung. en femtedel av platserna, men socialisterna, som nu splittrats genom PCI:s grundande, gick tillbaka.

Den fascistiska diktaturen

Mussolinis maktövertagande krossade i några etapper från 1922 till 1928 den italienska demokratin. Även om kyrkan uppenbart ogillade marschen mot Rom, beslöt dess ledning att inrätta sig efter de nya förhållandena, och don Luigi Sturzo gick i landsflykt. Den relativt fredliga samexistensen mellan den Heliga stolen och fascistregimen berodde inte minste på att Mussolini 1929 var beredd att lösa ”den romerska frågan” genom inrättandet av Vatikanstaten och slutandet av Lateranfördragen mellan den Heliga stolen och Italien.

En kris i förhållandet mellan stat och kyrka 1930/31 gällde den katolska aktionens arbetsmöjligheter. Den förstående hållning som kyrkan intog emot fascistregimen måste till stor del förstås som försök att hindra närmandet mellan Mussolini och Hitler, inte minst för att rädda Österrikes självständighet, som länge garanterades av Italien.

En vändpunkt kom 1938 då relationerna mellan regimen och kyrkan väsentligt försämrades, och katoliker kom att spela en roll i det antifascistiska motståndet. Den blivande ledaren för Democrazia Cristiana, Alcide de Gasperi, levde sedan 20-talet i ”exil” i Vatikanen.

Gramsci och katolikerna

Det italienska kommunistpartiet var endast ett år gammalt då Mussolini marscherade mot Rom. Dess främste ledare Antonio Gramsci fängslades och dog i fängelse 1937. Under denna tid skrev han oförtröttligt, och betraktas i dag som en av de nyskapande marxistiska tänkarna på 1900-talet. Hans Quaderni, ”häften”, har nyligen ägnats en svensk teologisk avhandling, Robert Heeger, Ideologie und Macht, 1975. Däri ägnas emellertid ingen speciell uppmärksamhet åt Gramscis syn på katolicismen i Italien.

Gramsci menade att den antiklerikalism som präglat italiensk liberalism och socialism var ett slags barnsjukdom, samtidigt som hans allmänna samhällsanalys ledde till att förorda en bredare samling för en kommande omvandling av det italienska samhället.

PCI och den antifascistiska samlingen

Även Togliatti, som var i landsflykt i Moskva och spelade en betydande roll inom Komintern under 30-talet, gav uttryck för iden om en antifascistisk front som också omfattade katolikerna. I dec. 1938 gav han i en tidskriftsartikel ”den utsträckta handen” till katolikerna. Detta var under folkfrontsåren ingenting enastående. På liknande sätt hade den franske kommunistledaren Maurice Thorez uttryckt sig två år tidigare. Men bakom låg samma analys som hos Gramsci; den politiska makten kunde eller borde inte övertas om den inte kunde beledsagas av en erövring av det civila samhället. För att etablera en ny ”hegemoni” i Gramscis mening, måste det finnas en konsensus i samhället.

När motståndet under kriget tog klarare form, ville flera vänstergrupper utesluta katolikerna från samarbete mot fascismen. PCI däremot uttalade sig för en bredare samling. Denna linje fick sitt klaraste uttryck i den bekanta Svolta di Salerno, ”vändningen i Salerno”, då Togliatti i ett tal i Salerno i april 1944 tillkännagav PCI:s målsättning. Dels siktade man till ett brett samarbete, dels skulle partiet vara ett parlamentariskt massparti, inte ett revolutionärt elitparti av leninistiskt snitt. Denna utveckling kring krigsslutet och åren efter har också skildrats i en svensk avhandling, Harald Hamrin, Between Bolshevism and Revisionism, 1975.

Den kommunistiska utvecklingen är givetvis inte så entydig som den kan förefalla i ett kort referat, utan den hade i mycket följt de häftiga svängningar som den centralt av Moskva påbjudna linjen fordrade.

Otvivelaktigt är dock att PCI var mera benägen än andra vänstergrupper att samarbeta med katoliker i motståndet och i uppbyggandet av ett nytt Italien, liksom partiet intog en mer moderat hållning i den institinionella frågan, alltså om monarkins bestånd eller avskaffande.

De första efterkrigsåren

Det förefaller också som om Togliatti klarare än andra inom vänstern uppskattade styrkan av det nybildade katolska partiet, Democrazia Cristiana. Vid de första parlamentsvalen i juni 1946 blev DC det största partiet med drygt 35% av rösterna, alltså alldeles samma andel som vid den stora förlusten i fjolårets kommunalval. Socialisterna blev det näst största partiet med knappt 21%, medan kommunisterna erhöll 19%. Vid samma valtillfälle hölls folkomröstning om införande av republik, vilket bifölls av 56% av väljarna. Här visade sig en påtaglig skillnad mellan den rojalistiska södern och det republikanska norra Italien. Vänsterpartierna röstade givetvis massivt mot monarkin, men den största andelen röster fick republiken dock i det katolska Trento med Sydtyrolen. I mars 1947 godtog parlamentet att Lateranfördragen intogs i det demokratiska Italiens konstitution. Vid detta tillfälle röstade PCI till skillnad från socialisterna för Lateranfördragen. Detta har stundom karakteriserats som ett första försök till ”historisk kompromiss”.

Kallt krig och avstalinisering

I januari 1947 inträffar den första splittringen av socialistpartiet som delar den parlamentariska gruppen ung. mitt itu. Samtidigt ombildar de Gasperi regeringen, varvid vänstern mister flera ministerier. I maj försvinner representanterna för PCI och Nennis vänstersocialister ur den italienska regeringen.

Under 1947 och 1948 tar det kalla kriget form och kommunisterna går överallt i Västeuropa i opposition, definitivt på frågan om Marshall-hjälpen och Atlantpakten. Efter att PCI och de nu nära förbundna socialisterna i mars 1948 gått emot Italiens anslutning till pakten, utlyser de Gasperi till följande månad allmänna val.

Detta gick helt i tecknet av motsättningen kommunism-antikommunism, Dragkuppen hade ägt rum i februari och kyrkan mobiliserade som aldrig förr eller senare de troende till att rösta mot marxismen. Valutgången blev en unik seger för DC, som erhöll 48,5% av rösterna och majoritet av mandaten. ”Folkfronten” fick endast 31%. Bäst klarade sig PCI/PSI i ”det röda bältet”, Toscana, Emiglia-Romagna, Umbrien, delar av Ligurien och Latium, där de fick hälften av rösterna.

Vid nästa val 1953 hade förhållandena något ”normaliserats”: DC fick nedåt 40%, för att därefter vid nästan alla val ytterligare minska i andel. PCI fick uppåt 25% för att därefter vid varje val ytterligare öka sin röstandel. Splittringen mellan socialister och socialdemokrater bestod till slutet av 60-talet, och socialisterna fortsatte sitt samarbete med PCI. Från slutet av 50-talet distanserade sig Nennis parti från kommunisterna, och dessa föreföll mer isolerade än någonsin. Å andra sidan utnyttjade Togliatti och PCI avstaliniseringen till att markera sin självständighet gentemot Moskva.

När PSI slitit banden till PCI skapades möjligheterna till den omtalade apertura a sinistra, ”öppningen åt vänster”, i italiensk politik, d.v.s. att DC breddade sitt parlamentariska underlag till att innefatta PSI, och den gamla kommunistpartnern Pietro Nenni blev utrikesminister i ett A-paktsland.

Utvecklingen möjliggjorde också en återförening av PSI och socialdemokraterna, PSDI, men då bröt sig i gengäld en vänstergrupp ut ur PSI

60-talets partikriser

Italiens socialister har i intet val efter 1946 kunnat i en fålla samla de 20% av väljarna som stadigt röstar på partier som kallar sig socialistiska. Utbrytarna PSIUP som fick viss framgång 1968, utplånades i valet 1973, men då hade å andra sidan socialister och socialdemokrater åter gått skilda vägar.

Samtidigt blev kristecknen inom det största partiet allt tydligare. Dess splittring institutionaliserades i ett antal correnti, ”strömningar”, samlade kring personligheter, men också avspeglande en stor variation av politiska hållningar.

DC:s splittring och brist på förnyelse och socialisternas ständiga instablitet gjorde att den reformpolitik som öppningen åt vänster syntes utlova, aldrig förverkligades. Samtidigt visade PCI stor stabilitet inför den revolutionära sekterismen under senare delen av 60talet. Partiets fasta och måttfulla politik visade sig framgångsrik, och alla de vänsterextrema grupper, som inte minst i svensk radio-TV fick en avsevärd uppmärksamhet, rönte ingen nämnvärd framgång.

Den historiska kompromissen i sikte

Under 70-talet har den historiska kompromissen ryckt närmare. Militärkuppen mot Allenderegimen i Chile 1973 analyserades av PCI som delvis en följd av försöken att bedriva en radikal klasskampspolitik utan stöd av folkmajoriteten. Berlinguer fann i Allendes öde bekräftelse på Gramscis och Togliattis teser om nödvändigheten av en bredare samling, och alldeles särskilt om att inte utmana katolikerna. Alltså har PCI vid center-vänster-samarbetets sönderfall inte valt att i första hand satsa på en ny ”folkfront”, även om socialisterna skulle vara villiga igen.

Försöken av vissa krafter inom DC och kyrkan att återskapa ett slags 1948 i folkomröstningen om skilsmässa 1974, misslyckades grundligt. Vid kommunalvalen i fjol fick kommunisterna en tredjedel av rösterna.

Men motståndet mot ett organiserat samarbete med PCI är fortfarande stort på katolskt håll. Och i diskussionen har allt mer uppmärksamheten riktats på hur samexistensen lyckats i de delar av Italien som sedan länge dominerats av kommunister och socialister, ”det röda bältet”. Biskoparna klagar över att kyrkan i dessa områden allt mer trängts ut ur offentliga institutioner som skola och sjukhus.

Om förhållandena där förefaller dock råda tämligen delade meningar. I Bologna har förhållandet mellan kommunister och katoliker ofta framställts som gott eller drägligt.

För PCI:s aspirationer i Italien är det givetvis av betydelse att kyrkans villkor i kommunistländerna lindras, och man har ofta uttalat sig för större religionsfrihet i öst. Däremot har den mycket omskrivna ”dialogen mellan kristna och marxister” knappast spelat någon större roll. I Italien liksom i Östeuropa lever katoliker och kommunister alldeles för nära samman för att hänge sig åt några illusioner om en möjlig ideologisk samsyn.