Mitt Lublin – mitt Majdanek

I östra delen av Polen, det land som redan på 1500-talet upphöjde den Heliga Gudsmodern till sin drottning, ligger i vojvoddistriktet Lublin den medeltida staden Lublin. Redan på 900-talet ett viktigt handelscentrum belägen vid en av Weichsels bifloder. På riksdagen i Lublin 1568-1569 fastslogs unionen mellan Polen och Litauen. Omgiven av en rad byar med egenartat klingande namn och den särpräglade charm, som spåren av en gammal, väl vårdad kultur äger, Samosc, med ett renässanstorg som kan tävla med Place des Vosges, Kaziemierz, konstnärstillhållet framför andra på grund av sina måleriska vyer vid Weichsel. Ett underskönt landskap med vida horisonter, en stark färgskala som intensifierar de lummiga trädens silhuetter mot fältens brungula ton, allt inbäddat i ett gråblått sfumato, ett soldis som för tanken till renässansmästarnas sakrala landskap, som i sin flandriska variant blev så älskad i det medeltida Polen. En stämning av fördrömd idyll vilar över de tidlösa gatorna och prången i Lublin, som naturligt växer fram kring resterna av den gamla ringmuren med blommande täppor, medan nyare tiders stenjättar trängs utanför den medeltida stadskärnan. Trots sina av kriget helt oförstörda minnesmärken är denna stad dock en helt modern stad, ett dynamiskt kulturcentrum. Barnen leker i den fördömda idyllen, skolflickornas nystrukna klänningar och stora härrosetter gör intryck av tidlöst förgånget, något som förstärks av stämningen i de praktfulla barockkatedralerna, där solljuset silar in genom kupolernas fönsteröppningar över den skara som ständigt ligger försjunken inför landets ”palladium” – den ”svarta Madonnan” från Chenstochowa. Av denna undergörande bild som nu på tredje året företar en pilgrimsfärd genom landet, ståtar varje kyrka med en kopia. Madonnans förflutna har försänkts i ett legendariskt dunkel. Hon påstås, som så ofta när det gäller ikoner, vara målad av den helige Lukas själv, och av kejsarmodern Helena förd från Jerusalem till Konstantinopel, för att i sinom tid förlänas som gåva till Karl den store av den bysantinske kejsaren Nicephoros Phocas och slutligen, någon gång i tidigt 1300-tal, hamna i de heliga eremitfädernas kloster i Chenstochowa. Om det inte förhöll sig så att kejsar Nicephoros levde ungefär hundra år senare än Karl den store skulle man ju gärna sätta tro till denna underbara legend. Det högintressanta med denna ikon, som vid rengöringen och restaureringen förlorade sin av smuts svartfärgade fernissa, är, att hon är målad i en äkta traditionell ikonteknik, men av en västerländsk mästare, som måste ha stått Simone Martini nära. Dessutom bär hon en slöja som helt och hållet är prydd med franska liljor, något som tolkats som förbindelse med huset Anjou och kunde leda hennes väg till Polen via Ungern.

Inget land med undantag av Irland kan uppvisa en sådan enastående kyrksamhet. Kyrkorna är fyllda till sista plats och folket står i långa rader utanför på gatan. Alla deltar i psalmsången utan psalmbok, dessa spröda eteriska hymner, som likt änglasång stiger mot himlen. Kommunionfrekvensen står dock inte i proportion till antalet kyrkobesökare, ett kvardröjande jansenistiskt drag. Man går ogärna till det heliga sakramentet utan att först ordentligt ha biktat sig. Kyrkan i Polen har med oöverträffad skicklighet i sin diplomati lyckats bevara sin position och sitt grepp om folket utan att behöva göra några eftergifter eller kompromisser med regimen. Bindningen till kyrkan sitter så djupt rotad att det påstås att i sista ögonblicket kallar även partipamparna på prästen. En kyrklig begravning tillåts dock ej, då går änkan miste om pensionen. I massmedia förekommer enbart antikyrklig propaganda mot vilken biskoparna riktar sig i herdabrev, som då och då läses upp inför kyrkofolket från stencilerade blad, i vilka folket manas till vaksamhet och ståndaktighet i tron.

I Lublin upprättades 1918 ett berömt katolskt universitet, det sista i öster innan Tokyo. Universitetsbiblioteket, vars bestånd vida överträffar det relativt nytillkomna statliga universitetets, har ultramoderna läsesalar, montrar med nyutkommen litteratur och ett så rikt bokbestånd i alla kända specialvetenskaper att vilket universitetet som helst kunde känna avund. Här hittar man en förbluffande mängd vetenskaplig facklitteratur, även i vetenskapsgrenar som traditionellt skulle stämplas som propaganda i andra östländer. Jag tänker då främst på den sociologiska litteraturen. Rektorn håller livlig kontakt med Västeuropa och USA. Forskarna vistas ofta i Väst under kortare och längre tider.

De fyra fakulteterna omfattar den teologiska med 32 lärostolar, den filosofiska med 28 lärostolar, den kanoniska med 8 lärostolar och den humanistiska med 28 lärostolar. Dessutom finns 11 interfakultativa institut bl.a. Institutet för medeltidens kultur och historia. Vid universitetet verkar 75 professorer och docenter, 153 universitetslektorer och forskarassistenter, 10 lektorer för främmande språk. 70 vetenskapsmän har rena forskartjänster, 49 anställda arbetar vid den vetenskapliga dokumentationen, 80 anställda i universitetsbiblioteket, 106 i administrationen och 192 tjänstgör som teknisk personal. Universitetsbiblioteket omfattar 654 384 volymer, 2822 vetenskapliga tidskrifter, varav 1641 kommer från utlandet. Universitetet har eget förlag och har under de senaste åren utgivit 39 böcker och 16 olika tidskrifter.

Under läsåret 1973/74 studerade vid det katolska universitetet 2248 studenter, därav 1130 män och 1118 kvinnor. Nästan alla studenter får stipendier av universitetet. Budgeten betalas uteslutande av troende i hela Polen. Tre gånger om året samlar man i alla katolska kyrkor in en särskild kollekt för det egna universitetet. Av denna inkomst tog staten tidigare 40°16 i skatt. Det katolska universitetet var innan 1918 den enda högskolan i Lublin. Efter andra världskriget grurn4ades fem andra högskolor i Lublin, bl.a. det statliga Marie Curie Sklodowska-universitetet. Detta universitet är mycket mera omfattande och har nästan 20 000 studenter. Den vetenskapliga nivån är dock avsevärt lägre i jämförelse med det katolska universitetet.

Universitetsbyggnaderna vid det katolska universitetet omfattar själva universitetet med ett kapell dekorerat av studenterna själva i neobysantinsk stil, biblioteket och tre studenthem. Allt är för litet och för trångt. Studenterna studerar helt kostnadsfritt.

Lublins slott står som ett monument över stadens förflutna. Det ligger högt på borgklippan, med en präktig borgfred, och en betagande utsikt över staden och dess omgivningar. Av den ursprungliga renässansbyggnaden har gårdsfasaderna bevarat smakfulla harmoniska proportioneringar. Ytterfasaden ser på avstånd ut som en krokan i papier mache med sina vitkalkade krenelerade takornament över den slutna murytan. Kapellet är smyckat med bysantinska fresker av en rysk mästare, Andrej, från 1400-talet. Intrycket av slumrande idyll förtas dock abrupt. Här har de fruktansvärdaste massakrer inträffat under andra världskrigets slutskede. Många familjer i Lublin har här förlorat någon anförvant. I tornet massakrerades 300 människor med handgranater. Byarna omkring Lublin blev föremål för intensiv tysk ”pacificeringspolitik”. I Samosc stadspark står en stele i sten med inskriften ”Här mördades 4 000 barn”.

Utanför staden, inte längre än att man därifrån lätt kan få kontakt med bebyggelsen, på en öppen slätt, ligger ett blottat sår – koncentrationslägret Majdanek. En sorts skrovligt oformligt minnesmärke möter besökaren innan man tillåts tränga in på detta intakt bevarande lägerområde inom taggtrådsstängslen. Betydelsen av detta starkt expressiva monument med sina minimala gasluckor och nedfallna stenar förstår man först efter att ha vandrat genom denna dödsskuggans dal. Barackerna är exemplariskt putsade och iordningsställda, allt tillrättalagt, tomt, obefolkat. Vinden susar i sensommargräset, blåklockor och gulmåror vänder sina stänglar mot solen glömska av årstiden. Allt är tyst och obefolkat men ändå så påträngande fyllt av närvaro, så intensivt levande. I denna tomhet och tystnad hör man starkare skriken, slagen, skotten, kommandoropen, de grälla högtalarna som spelade dansmusik för att överrösta dödsångestens ljud, än om de varit upptagna på band. Vi vandrar från barack till barack. Här togs de nyankomna in, kläddes av, fick sitt hår avrakat, berövades sina sista ägodelar. Allt registrerades noga. Här är ”experimentrummet”. Utanför står stora badkar där skenbad i ljummet vatten blandat med starka kemikalier skulle avleda tankarna inför exekutionen. Här ser jag genom vaktens ruta in i gaskammaren, ett fyrkantigt rum av en bastus storlek med stora gasventiler i taket. Längre förmår jag inte gå, det känns som om det skulle vara ett helgerån att som turist beträda martyriets altarrum. I nästa barack stora fotografier visande nakna kvinnokroppar betäckta av en sorts vit snö, som förvandlat kroppen till en porös skulptur. En martyriets estetik gör dessa kroppar sköna. Ett lager oanvänd cyklon B. I baracken där allt magasinerades som kunde tillvaratas av den tyska krigsindustrin, finner jag bland alla hårtestar, kläder, skor ett rum stort som en barnkammare, halvvägs till taket fyllt med barnskor. Utanför ligger i en monter några dockor med intryckta ansikten bredvid de judiska kultobjekten, tillvaratagna personliga tillhörigheter. Matbestick och kärl i bleck, ransonen 1000 kalorier per dag. Inte nog för att kunna leva och orka med tvångsarbetet, dock för mycket för att kunna dö. Frukost: 1 kopp svart kaffe, middag: 1 halv liter grönsakssoppa, kvällsmat: 1 kopp kaffe eller te, 250 gram bröd, ibland en ostbit. Maten intogs i det fria oberoende av årstiden, ingen fick behålla sitt bestick. Varje fånge måste dagligen, ofta även nattetid, i synnerhet efter flyktförsök, stå timtals uppställda vid den s.k. ”appellen”. Tortyrredskapen. Fångarna fick aldrig tvätta sig, ibland föranstaltades skenbad utan tvål, där duschen plötsligt slog om till kokhett eller iskallt. Smutsen, ohyran, stanken, exkrementerna, tyfusen. Förflyttningar från barack till barack förekom ständigt så att ingen kunde behålla något man lyckats samla på, en tandborste exempelvis. Trots den elektrifierade fyrdubbla taggtrådsmuren med högspänning lyckades otroliga flyktförsök understundom. En särskild form av tortyr var att tvinga fångarna att i timtal stå uppställda inom de laddade stängslen efter ett flyktförsök.

I sovbarackerna som inretts för 250 personer, inhystes mellan 500 och 800. En särskild säng vid ingången, Capons säng, den bland fångarna med ett kriminellt förflutet, som utsetts att vara mellanhand mellan fångvaktare och fångar och därför överträffade alla i grymhet. Fotografier av ändlösa massakrer. Bödlarna rått skrattande åt sina utmärglade offer. En konstutställning i lägrets mitt skildrar bättre än något annat livet i lägret. Vid utgången ett monument gjort av konstnärer bland fångarna. En skulptur av tre örnar som lyfter sina vingar i flykt högt på en osmyckad kolonn. Sköldpaddan, en annan skulptur, symbol för mottot ”arbeta långsamt”, kameleonten, symbol för det hemliga motståndet i lägret.

Detta läger var det andra i storlek efter Auschwitz. Det upprättades 1941 och stängdes 1944. I sista baracken med statistiken över de 360 000 offren hänger också den svenska flaggan. Bilden av den femåriga flickan med det vackra ansiktet som kunde varit en 40-årings från byn Samosc.

Utanför det egentliga lägerområdet på en plats invid krematoriet, vars ugnar hade en kapacitet på 24 personer per dygn och ett dissektionsbord i sten, där alla upptänkliga delar av kroppen tillvaratogs, som kunde vara av värde, innan bränningen, ligger ett mausoleum av övermänskliga dimensioner. En väldig tumulus, rester av tusentals förbrända, vaktad av en svårmodig polis.

Man uppfordras formulera något i dagboken. Jag läser ”aldrig mer fascism!”. Plötsligt slår mig cynismen i de tegnerska orden – ”vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort”. Avgrunden, ondskan täcks den av begreppet fascism? Var detta det sista koncentrationslägret i historien? Jag märker att saliven har en bitter smak. Plötsligt har gesten att kasta en äppelskrott i en papperskorg fått en helt annan dimension. Enda sättet att ta del i detta oerhörda som angår varje levande varelse är att försöka föreställa sig fasorna, vilket inte ens den livligaste fantasi förmår, då våra föreställningar är för vaga för att fatta det oskyldiga lidandet utan gräns.

När man färdas genom det fruktbara polska slättlandet grips man av en sorts berusning. Färgernas mättnad, solen, som plötsligt kan anta färgen av blod och växa till ett överdimensionerat klot mot den grådisiga hösthimlen, ett optiskt fenomen som jag trott uteslutande höra hemma i expressionistiska fantasier. Höskrindorna som överallt dyker upp, t.o.m. på motorvägen, med ett totalt dödsförakt, trotsande alla trafikregler, obekymrade om faran av att plötsligt vika av utan att ge tecken, är som hämtade ur en målning av Courbet eller varför inte rent av Rubens. Är man riktigt lyhörd kan man höra karolingernas skvadroner förtona i fjärran och Napoleons depescher spränga fram i sporrsträck i denna till synes orörda idyll. Vid vägkorsningarna växer små andaktshus upp med Madonnan eller den ”omtänksamme Kristus”, en sorts smärtoman vars bekymrade rynkor gällde Polen. Ett typiskt utslag av den starka intimiteten i religionen som gör ett så outplånligt intryck. Denna gamla franskinspirerade kultur, uppburen av en medveten frihetsälskande bondearistokrati, vars förfinade, högintellektuella och älskvärda anda tagit sig uttryck i en stark esteticism, en expressivitet i konsten och ett ständigt experimenterande och sökande efter nya vägar i litteraturen och musiken, gör det polska kulturlivet till en de stora överraskningarnas stimulerande upplevelse. Frihetslidelsen, den starka individualismen och intellektualiteten i attityden till tillvaron, realismen i den livskraftiga katolska filosofin. Ett folk som aldrig själva tog till vapen, men som ständigt utsattes för rovgiriga och barbariska grannars hot från öster, norr och väster, och som aldrig upphört att söka sin tillflykt under Guds Moders beskydd.