En värld utan fotfäste?

I förra månaden dog en av mina vänners mormor – en utmärkt musikaliskt begåvad, stark och modig kvinna, en vänlig och from själ på 94 år. Fridfullt gick hon hädan i sömnen omgiven av sin familj. En annan vän, 42 år gammal, på bättringsvägen efter en släng av lunginflammation och mamma till en sjuåring, avled plötsligt under ett intensivt träningspass. En bilbomb i Bagdad bragte 24 personer om livet. En tsunami i Indiska oceanen dödade 150 000.

Siffror kan utlösa en förlamning. Detta känner alla astronomer till. Vi korrigerar våra beräkningar, byter ut centimeter mot ljusår, så att vi själva ska kunna få grepp om siffrorna. Det skyhöga antalet dödsoffer till följd av jordbävningen och flodvågen i södra Asien kan vi inte få grepp om på samma sätt som när det rör sig om en enskild vän. Men döden är alltid ett ingrepp i en enskild person.

I dagstidningarna vågade man först inte beröra de religiösa aspekterna men till slut kom de ändå fram: ett icke-vetenskapligt trossystem, särskilt ett som är baserat på något slags föreställning om en gudomlig världsordning måste faktiskt förklara sig … Vilken är den Gud som sanktionerar en jordbävning? Vilken är den Gud som skyddar människor från en sådan? Varför drabbades just dessa platser och dessa människor och inte andra? Vilket slags världsordning är det som råder, när en person som går och lägger sig på juldagskvällen nära oceanens strand vaknar upp nästa morgon, uppslukad av vågorna, kämpande för sitt liv?

Det finns inte fog för att påstå att kristendomen är ”icke-vetenskaplig”. Men det är en klen tröst att anmärka att det till exempel var jesuitpräster från Filippinerna, Indien och Afrika som för hundra år sedan inrättade det seismiska nätverk (inklusive teorierna bakom) som gjorde det möjligt för forskare i Nordamerika och Europa att beräkna magnituden på jordbävningen och storleken på flodvågen just när den svepte tvärs över Indiska oceanen.

Det är likaså otillfredsställande (om än rena rama sanningen) att bara konstatera att våra missriktade prioriteringar gjorde ont värre. Ett tsunamivarningssystem i Söderhavet gör att vi tryggt kan lita på att om vi satt på en av de semesterorter som finns på Hawaii skulle vi bli varnade. Så var inte fallet i Indiska oceanen. Byråkratiskt krångel, brist på pengar, brist på vilja, allt samverkade till att förhindra att ett sådant system installerades i södra Asien trots varningar från enstaka håll under tio års tid. Och vi kan skaka på huvudet eller hytta med pekfingret åt ett samhälle som anser sig kunna lägga ner lika mycket pengar under sju timmar på ett tvivelaktigt krig i Irak som man i början ansåg sig kunna erbjuda som nödhjälp åt tsunamikatastrofens offer.

Men därmed kommer man inte till rätta med den religiösa aspekten på katastrofen. I den bästa av alla världar vore vi förberedda på naturkatastrofer. Men vad är det för en värld vi lever i när sådana svåra olyckor förekommer? Som en av mina cyniska vänner fick till det: ”Jag blir alltid misstänksam när folk påstår att Guds hand undsatt dem i en svår situation. Hur är det då med alla andra olyckor? Fanns inte Gud med då? Brister det i hans frekvensområde så att han bara kan lyssna till vissa problem men inte andra?”

Allt hänger samman med en mycket större teologisk fråga, en som berör naturvetenskap och hela den moderna världsåskådning som söker efter Gud i ett universum som styrs av orsak och verkan. Hur handlar Gud i en sådan värld?

Frånsett kvanteffekterna lever vi i en värld där orsak och verkan styr. Radioaktiva ämnen i jorden sönderfaller, avger värme som styr berggrundens värmeströmningar i jordens inre. Längs dessa värmeströmmar rör sig litosfären ständigt. Den nedåtglidande delen av den indiska plattan nedanför Indonesien banar väg för berg som formats någon annanstans på havsbotten. Den typen av rörelse åstadkommer jordens oceaner och atmosfär, bygger upp dess berg, återvinner dess ytmateria, förädlar mineraler till värdefull malm, skapar oljekällor och korallrev.

I dessa korallrev kan vi urskilja spår av förändringar genom det sätt som korallen vuxit på och detta har aldrig skett på ett helt friktionsfritt sätt. Jordbävningar och därpå följande enorma svallvågor har inträffat på Sumatra 1797, 1833 och 1861. Ännu, drygt 120 år senare, skickar namnet Krakatoa kalla kårar uppför vår kollektiva ryggrad. Folk dog då också.

Vi kan tro på en Gud som har totalkontroll över varje atom, varje händelse och som noga iscensätter både våra liv och våra olyckor under noga överväganden. En sådan Gud skulle verkligen vara en Gud oemottaglig för det vi med vår känsla uppfattar som grymhet. En annan möjlighet är en Gud som observerar men inte ingriper. Det är deisternas 1700-talsgud som bestämt universums lagar och så att säga drog upp fjädern och släppte lös den utan någon hänsyn till effekten. Vi kan förneka Guds existens helt och hållet. Eller också kan vi förneka att dessa tragiska realiteter ägt rum och gå på som om vi själva vore odödliga.

Detta är inte gudar som jag kan acceptera och be till eller reflektera över. Men de är inte heller konstruktioner som jag gjort för att kunna argumentera mot. De är gudar som var och en av oss tror på – ibland; vissa av oss – alltid. Så far vi ut i ovett mot Gud, när våra romanser spricker, våra politiker förlorar valet, våra affärsförhandlingar misslyckas.

Men min erfarenhet som troende, som forskare, som mänsklig varelse är att situationen är betydligt mer komplicerad än så och också mer förvirrande.

De entropiska lagarna låter sig inte bevekas. Enligt dessa förefaller det som om universums öde är att drabbas av en gradvis död i värme, när all energi skingras och blir en konstant, formlös, ständigt expanderande ocean av kyla. Men under mellantiden pågår ett liv på jordens yta: växter tar upp solljus och reagerar med en rad osannolikt variationsrika kemiska processer för att ställvis vända på entropin och frambringa blommor och säd. En explosion av växtlighet utbreder sig över jorden – löss och kaniner kryllar på fälten. Häpnadsväckande i sin egen skönhet livnär sig de vackra och ståtliga rovdjuren på jorden: fåglar, lejon, människor …

Människor som fritt kan välja mellan gott och ont, som medvetet kan skapa skönhet och fulhet. Människor som, oavsett om de är vackra eller fula, vi likväl sörjer när de dör. Varför sörjer vi dem? Därför att vi tycker att de är värda att sörjas. Är döden då ingenting annat än en naturlig del av livet? En del av Guds plan? Är smärta och sorg det pris som vi betalar för att leva? Som kristna står vi inför den definitiva motsägelsen: vår Gud kom till jorden, levde sitt liv i smärta och sorg och död just för att förkunna att han gjort upp med döden och besegrat den.

Gud spelar efter reglerna. Han inrättade den termodynamik som ger oss bergen, jordbävningarna, flodvågorna; just samma lagar för fysik och kemi, som gör det möjligt för den mänskliga hjärnan att göra termodynamiska beräkningar och förstå – tyvärr bristfälligt – hur vi ska kunna känna igen och undvika de faror som är förknippade med livet på jorden. Denne Gud respekterar orsak och verkan och han är tillförlitlig nog för att vi ska kunna hysa förtroende för hans universum och finna en viss tröst.

Men samme Gud ingriper också i individers liv. I tidningen kunde man läsa om en ung mamma i en liten indonesisk by som satte sig i säkerhet i högre terräng och som bar sitt barn på armen för att hon ”hört en röst” som uppmanat henne att fly. Grannen bredvid hörde uppenbarligen ingen röst. Vi hör berättelserna från dem som överlevt, aldrig från dem som fallit offer.

Den 26 december dog någon drunkningsdöden. Det var en annan mormor. Det var en annan mamma till ett sjuårigt barn. Det har faktiskt hänt igen och igen och igen 150 000 gånger och detta varken förminskar eller förstärker meningen med vars och ens personliga död.

2003 var det vid jultid en jordbävning i Iran som gav rubriker i nyheterna. Också 2005 kommer att medföra sina katastrofer.

Gud är närvarande och vi förstår inte. Men vi har förstånd nog att veta att vi inte förstår. Detta är det märkligaste av alla mysterier.

guy consolmagno

Översättning: Anna Maria Hodacs

Artikelförfattaren är jesuit och astronom verksam vid Specula vaticana, Vatikanens astronomiska observatorium.

Artikeln ursprungligen publicerad i The Tablet

den 8 januari 2005. (www.thetablet.co.uk).