Upprop till förnuft

Jag är jurist med särskilt intresse för grundlagsfrågor. Mitt intresseområde är annars de mänskliga rättigheterna. Jag är också katolik, och man kan säga att jag till en del har ärvt min katolska tillhörighet. Jag föddes in i den katolska kyrkan – som nummer sex i en barnskara på nio barn. Mina föräldrar var lärare och hade tjänster inom Skottlands statsfinansierade katolska skolor. Jag föddes in i skotsk katolicism. Medlemmarna utgjordes huvudsakligen av tredje och fjärde generationens avkomlingar till immigranter, de flesta från Irland men många också från Italien, Litauen, Polen och Ukraina.

Att växa upp som katolik i Skottland på 1960-talet innebar att man på olika sätt stod utanför det vanliga livet. Vi kände oss inte som riktiga skottar och våra namn till trots inte heller som irländare. Vi var absolut inte engelsmän. Varje antydan till känsla av att vara ”brittisk” var också laddad med problem, eftersom vi var medvetna om att regenten måste svära på att bevara den protestantiska tron och att han eller hon skulle förlora alla anspråk på tronen genom att själv bli katolik eller gifta sig med en katolik.

Vår enda säkra identitet var den katolska. Vi – en minoritet i ett under sekler fientligt sinnat land – mötte en kyrka som utmärktes av solidaritet med de fattiga, med de förtryckta, med immigranterna. Att ha en katolsk identitet i Skottland innebar att säga ja till kallelsen att vittna om sanningen och bekämpa orättvisan. Allt hängde ihop som en väv utan sömmar. De här (romantiska) idealen omsattes naturligtvis inte alltid i praktiken.

Idag har katolikerna en säkrare tillhörighetskänsla. Brittisk identitet, som enligt en avhandling av historikern Linda Colley skapades under 1700-talet genom äktenskapet mellan patriotism och protestantism, har till stor del kastat av sig sin utpräglade antikatolska underbyggnad. Katoliker finns nu på prominenta och ledande poster i statens offentliga liv. Vi har katolska domare, lorder, parlamentsledamöter, en katolik som talman i underhuset, en katolik som högsta chef för BBC, katoliker väljs till politiska ledare, det finns katoliker bland de kungliga. Till och med den förre anglikanske biskopen i London, doktor Graham Leonard, är numera katolik. Premiärministern (vars hustru och barn är katoliker) går regelbundet i mässan med sin familj och har allvarligt övervägt att konvertera, om man nu ska sätta tro till färska uppgifter i pressen.

Men kan vi fullständigt, oreserverat och samvetsgrant fullgöra de plikter, som våra olika offentliga uppdrag medför och göra det enligt vår demokratiska och pluralistiska stats lagar och författningar? Eller innebär det faktum att vi är katoliker att vår yttersta lojalitet finns någon annanstans, till och med när vi fullgör offentliga uppdrag? Tvingas katolikerna av sin religion att vara påvens ”femtekolonnare” och att endast stödja statens strukturer och lagar i den mån som den etablerade kyrkan tillåter dem att göra det? Kan man vara både en troende katolik och en lojal statsmedborgare?

En av de saker som intresserar mig är att vissa ordval, symboler och metaforer som används i de kyrkliga dokumenten faktiskt ställer hinder i vägen för att vi ska kunna vara helt trygga i oss själva när vi påstår att man kan vara helt lojal mot både Gud och kungen, eller mot både kyrkan och parlamentet. Om detta visar sig vara helt omöjligt i praktiken är frågan den om katoliker verkligen kan tacka ja till eller utnämnas till offentliga uppdrag eller tjänster.

Grundproblemet är följande: Kan kyrkan existera sida vid sida med en demokrati? Hur ser förhållandet ut mellan dem som har förlänats någon form av juridisk (kanonisk) makt och myndighet i den katolska kyrkliga organisationen – Vatikanen, nationella biskopskonferenser och enskilda biskopar – och dem som har juridiska befogenheter inom den demokratiska staten – ministrar i regeringen, lagstiftare och domare? Ska katolska biskopar använda sin kyrkliga auktoritet till att motsätta sig eller främja ändringar i de lagar som gäller lika för alla och ska de påverka vem eller vad vi röstar på?

Detta berör privat och offentlig moral, kyrkans lära, individens samvete och hoppet om frälsning. Det handlar om att rösta och om att synda. Det handlar om att döma och att bli bedömd.

Med det amerikanska presidentvalet precis bakom oss kunde den här frågan inte vara av större vikt. I januari 2004 sade biskop Raymond Burke, som då var biskop i stiftet Lacrosse i Wisconsin, att vissa katolska politiker med lagstiftande uppdrag inte skulle få tillträde till kommunionen inom ”hans stift”. Det handlade om politiker som enligt hans mening varit ”positiva” till aborter eller till legalisering av eutanasi. När han senare blivit ärkebiskop i S:t Louis, Missouri, deklarerade han att den katolske demokratiske presidentkandidaten, John Kerry, skulle vägras att delta i kommunionen. Katolska väljare, som röstade på Kerry i valet, skulle också exkommuniceras tills de bekände och ångrade sin synd, som bestod i att rösta på en sådan ”pro-choice-politiker”. En annan amerikansk biskop, Michael Sheridan i Colorado Springs, sade att det var en allvarlig synd att rösta på de politiker som enligt hans mening gjort allvarliga misstag i två viktiga frågor: rätten till abort och legaliserandet av äktenskap mellan homosexuella. Han sade också att varje katolik som röstade på sådana kandidater ”satte sin frälsning på spel”.

Kardinal Ratzinger, ordförande i Troskongregationen i Rom, uttrycker sig mer nyanserat än de här amerikanska biskoparna. I ett memorandum ställt till den amerikanska biskopskonferensens ordförande sade han att en katolsk politiker som under valkampanjen konsekvent talade för och lade sin röst på lagar som tillåter abort och eutanasi gjorde sig skyldig till ”regelrätt medverkan i det onda” och därför skulle anses ”ovärdig” att gå till kommunion och att detta också skulle gälla varje enskild katolik som med vett och vilja röstade på en politiker ”just på grund av kandidatens tillåtande inställning till abort och/eller eutanasi”. Men kardinal Ratzinger lämnade en dörr på glänt för att en enskild väljare kunde ha ”rimliga skäl” för att rösta på en sådan kandidat trots dennes inställning till abort och eutanasi.

Ärkebiskop Burke deltog åter aktivt i striden den 1 oktober 2004 när han hävdade att det var en moralisk plikt för den enskilde både att rösta och att använda sin röst för att få bort de kandidater som var för äktenskap mellan människor av samma kön, oavsett vilken inställning de hade i andra frågor.

Det här är exempel på att beredvilligheten att påverka politiken ökar hos en del personer inom den katolska hierarkin. De försvarar detta med att de bara upprepar kyrkans orubbliga lära om respekt för livet och om olika frågor inom sexualetiken. De gör bara sitt jobb. Men de inte bara undervisar, de ger order. Om de troende skulle lyda deras instruktioner om hur de ska använda sin rösträtt, skulle ett katolskt block skapas, ett block som skulle kunna mobiliseras när så önskades. Biskoparna skulle få stor makt i det politiska spelet, precis som fackföreningsledarna förr i tiden. Kyrkan som organisation skulle kunna stärka sin makt inom det civila samhället – också där katolikerna är i minoritet – och politikerna skulle återigen frukta upprörda prästers vrede och fördömanden.

Den lagstiftande församlingen i ett sådant samhälle skulle kunna förväntas att återigen kriminalisera abort, förklara stamcellsforskning och terapeutisk kloning av mänskliga embryon för olaglig, avskaffa dödsstraffet, begränsa tillgången på preventivmedel och göra det svårare att ta ut skilsmässa. Ett nytt giftermål efter en skilsmässa och partnerskap mellan personer av samma kön skulle antagligen förbjudas.

Sådana radikala ”katolska lagar” skulle inte bli giltiga genom folkets samtycke utan genom det faktum att de skulle avspegla världen som den borde vara, som Gud tänkte sig den. Paradoxalt nog skulle ett ”katolskt” juridiskt program vara mer radikalt än de krav som radikala islamister ställer, när de insisterar på att sharialagen, som har sin grund i Koranen, i profetens maximer och i senare islamistiska skrifter, ska införas i alla muslimska länder.

Men medan vi väntar på att denna gudsstat ska bli verklighet, ställer vi följande fråga till biskoparna: Vilken inställning ska vi katoliker ha till de uppenbarligen anstötliga civilrättsliga lagar som fortfarande finns inskrivna i lagboken? Problemet är att mycket få tycks vara medvetna om hur komplexa de processer är som rör hur lagen ska åtlydas. Hur individen – vilken ställning han eller hon än har inom staten – väljer att lyda statens lagar är istället alltid beroende av hur han eller hon bedömer att lagarna stämmer överens med Guds vilja, som kyrkan tolkar den.

Det enkla påståendet att en lag som kyrkan anser vara orättfärdig varken är moraliskt eller juridiskt bindande för individerna – och att individerna är skyldiga att trotsa sådana lagar – gör inte full rättvisa åt ett komplext och viktigt problem. Det tycks strida mot traditionell katolsk morallära när man påstår att det goda målet (att man uppnår ett resultat som överensstämmer med kyrkans lära) rättfärdigar medlen (olydnad mot den i vederbörlig ordning antagna lagen). Om kyrkan i realiteten ska kunna arbeta på att få fram korrekta protester mot det civila samhällets lagar måste den ha bättre lösningar än så.

Kyrkliga dokument har i allt högre grad tenderat att använda samma ordval som i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, fast Vatikanen inte har skrivit under denna konvention. Men om kyrkan vill använda just dessa termer för att kritisera det civila samhället, måste hon också inse att hon kanske kommer att bedömas och kritiseras enligt samma principer. När kyrkan använder språkbruket från konventionen om de mänskliga rättigheterna för att kritisera de lagar i det borgerliga samhället som hon inte instämmer i, blir risken stor att hon hanterar det som om det helt enkelt vore ett annat sätt att tala om ”den naturliga lagen”.

Många av de värderingar som de västerländska demokratiska staterna säger sig stå för har sina rötter i den kristna etiska traditionen. Men andra viktiga värden – som yttrandefrihet, pluralism och tolerans – har sina rötter i upplysningstidens förkastande av den traditionella kristendomen. Påståendet att ”demokrati” och processerna i lagstiftningen har ett centralt värde i sig själva har ingen direkt motsvarighet i den förreformatoriska katolska kyrkans traditioner. Den katolska kyrkan är – i skarp kontrast till Skottlands presbyterianska kyrka – inte en demokrati och har heller ingen strävan efter att vara det.

Det borgerliga demokratiska samhället skiljer sig inte radikalt från kyrkan när det handlar om vilka grundläggande värderingar som det försöker verka för. Skillnaden består snarare i två olika betraktelsesätt. Demokratier vacklar ofta när det handlar om dessa värderingar, de ger inga riktlinjer för hur de ska omsättas i praktiken och de är otydliga i fråga om det allmänna bästa. Till skillnad från kyrkan är de öppna för att man kan ha andra uppfattningar om vad som är gott än de som för närvarande gäller och alternativa uppfattningar om hur vi ska kunna uppnå det allmänna bästa. Det borgerliga samhället – i skenbar motsats till kyrkan – erkänner sin ofullkomlighet när det handlar om att komma fram till rätt lösning; det kommer också att fortsätta att vara pluralistiskt. Det tillåter individerna att ha olika åsikter – antingen det nu handlar om rävjakt eller abort. Det står för åsikten att den demokratiska processen, dialogen som instrument och rätten att uttrycka sig fritt är de enda verktygen för att lösa moraliska och politiska tvister.

När kyrkan använder sig av de mänskliga rättigheternas språkbruk tar hon – enligt det borgerliga samhällets åsikt – ställning för en viss moralisk och politisk vision, som inte bara handlar om individens värde utan också om de demokratiska processernas värde och grundläggande betydelse. Men om man hävdar att man alltid och överallt har rätt att vara direkt olydig mot de lagar som kyrkan anser kränker ”den naturliga lagen”, hotar man integriteten i hela det juridiska system som är den demokratiska statens grundval och försöker störta den ner i anarki.

Påven tycks acceptera att de flesta lagar i de västerländska demokratierna syftar till det allmänna bästa medan andra – särskilt de som handlar om abort och andra frågor som gäller respekten för mänskligt liv – inte gör det. Men kyrkan kan inte, om den vill vara korrekt, svara med att mana till uppror utan måste i stället arbeta för att ändra vissa synsätt och lagar. För att en sådan förändring ska komma till stånd måste kyrkan engagera sig i debatterna på idéernas marknad.

Medan en del biskopar accepterar att individerna har grundläggande rättigheter som ska respekteras av hela samhället, tycks de inte betrakta den demokratiska processen som grundläggande när det handlar om att avgöra vad som ligger i samhällets intresse.

I den här teokratiska visionen finns det inga skäl att fästa någon vikt vid att alla människor har rätt att yttra sig eftersom sanningen finns i kyrkan och kyrkan lär ut den. Att sprida felaktiga åsikter är att fresta människor och kommer förmodligen snarare att orsaka skada än åstadkomma något bra. Lagar blir inte giltiga genom den demokratiska processen eller för att domstolarna bedömer dem vara författningsenliga utan snarare därför att de överensstämmer med den naturliga lagen. Den teokratiska kyrkan kräver att alla dess medlemmar följer sina samveten och protesterar när det gäller tillämpningen av lagar som kyrkan anser vara orättfärdiga.

Ett sådant synsätt gör det omöjligt för katoliker att vara verksamma i det offentliga livet eftersom de är ålagda att sätta kyrkans värderingar högre än statens. Legitimiteten i statens åtgärder är avhängig av hur de stämmer överens med katolska värderingar och katolsk lära. Föreställningen om att kommunala fredsdomare och folkliga ledare innehar sina ämbeten därför att de håller fast vid och handlar efter det gudomligas krav är en modell för den relation mellan kyrka och stat som utvecklades av Calvin och hans efterföljare i den reformerta traditionen i 1500-talets Genève och i 1600-talets Skottland.

Men om de katolska biskoparna har rätt i sin politiska filosofi och i föreställningen att katolicism innebär teokrati så kan man tycka att den efterreformatoriska brittiska staten hade rätt då den försökte förbjuda katoliker att inneha offentliga tjänster. Den katolska emancipation som ägde rum i Storbritannien från och med 1800-talet och som innebar att katoliker sakta men säkert fick rösträtt och fick tillträde till universiteten och till befattningar inom staten (det enda nuvarande undantaget är statsöverhuvudet) skulle då visa sig ha varit ett allvarligt fel i författningen.

Kan kyrkans teokratiska vision existera tillsammans med den demokratiska visionen om den liberala pluralistiska staten? Vid första anblicken verkar detta omöjligt. För kyrkan kommer auktoritet (och legitimitet) ovanifrån, genom att Gud uppenbarar sina lagar för det lydiga och troende folket och att han gör det just genom kyrkan. Den demokratiska synen är den motsatta, nämligen att auktoritet (och legitimitet) kommer underifrån. Folket beslutar om innehållet i sina lagar, ingen absolut eller ständig auktoritet överförs på de folkvalda ledarna och folkets röst är Guds röst.

Kanske ligger problemet i biskoparnas ej klart uttalade modell för vad en lag är, nämligen något som talar om för dig vad du ska göra, och om du misslyckas med att göra det kommer du att bli straffad. Man kan kalla den för ”den stora käppens teori” om lydnad för lagen – lyd eller ta ditt straff.

Å ena sidan är människan statens tjänare, å den andra Guds. Men ”ingen kan tjäna två herrar”. Å ena sidan kan man bli straffad av staten för att man inte följer dess lagar, å den andra kommer ett mycket värre straff att drabba dem som inte lyder Guds lag.

En möjlig lösning på problemet med de två regementena är helt enkelt att förstatliga kyrkan och hävda att den världsliga makten står över den andliga. Då stiftar staten kyrkans lagar genom sin riksdag/sitt parlament, då står regeringen för de kyrkliga utnämningarna (särskilt biskoparnas) och då tar statsöverhuvudet på sig rollen att vara kyrkans högsta ledare. Det här var den modell som man med framgång använde i Church of England (den anglikanska kyrkan) och i de lutherska kyrkorna i de nordiska länderna. Den fungerar inte lika bra för en global, mångnationell kyrka.

Kyrkans lära om den ”naturliga lagen” – det vill säga att moraliska föreskrifter har en objektiv grund och kan uppfattas av alla människor av god vilja som reflekterar över villkoren för att vara människa – antyder kanske en väg ut ur detta dödläge. Etik är enligt katolsk lära inte grundad på kyrkans dogmer och bygger inte på någon särskild gudomlig uppenbarelse. Den ska istället vara grundad på förnuftet. Och att använda förnuftet i det mänskliga samhället innebär att ta aktiv del i samtal, att argumentera, diskutera, överväga. Om vi ska ta kyrkan på allvar när den åberopar ”den naturliga lagen” och sätter sin tillit till den i förtröstan på att den vädjar till alla människor i deras egenskap av förnuftsvarelser, så kan detta tolkas som en inbjudan till varje medlem av det borgerliga samhället och av kyrkan att ta del i debatten – att söka de rätta svaren i dialog dem emellan.

Dialog förutsätter naturligtvis vissa grundläggande regler. Där ärkebiskop Burke tar fel är när han försöker stödja sig på sin kanoniska auktoritet och ge förhållningsorder och hota med sanktioner istället för att faktiskt engagera sig i debatten med dem som är aktiva i det offentliga livet. När han använder sitt ämbete på det här auktoritära sättet brister han i respekt för den demokratiska processen. Han värdesätter inte heller att den har en moralisk tyngd i och av sig själv. Den förkroppsligar ju tanken att varje individ har ett unikt värde och den försöker få individens samvete att stämma överens med samhällets intressen.

Ett bättre sätt att lösa de krav som den andliga och den sekulariserade världen ställer är kanske att helt låta bli att använda termerna och metaforerna ”herrar” och ”tjänare” och istället arbeta på att ta fram en modell där grunden är begrepp som dialog, ömsesidig respekt, förtroende och tillit. Och nyckeln till lösningen på problemet ligger kanske återigen i att individen tar ansvar för sina handlingar. Kyrkan och staten kan visst ha oförenliga krav på den enskilde katoliken som samhällsmedborgare, men i sista hand måste ändå individen avgöra vilket handlande kraven ska resultera i. Vad bör göras och hur kan det rättfärdigas? Vi kommer oåterkalleligen tillbaka till frågan om individens samvete.

Traditionell katolsk morallära har alltid vidhållit att individerna måste ha rätt och frihet att handla i enlighet med vad deras samveten säger och att vara fria att fatta ett beslut om att göra det goda och undvika det onda. Enligt kyrkans lära är de också skyldiga att försöka ge sina samveten insikt om vad som rent objektivt är rätta handlingar.

Men det verkar finnas en stötesten i diskussionen om vilken roll den enskildes samvete ska tillåtas spela när det handlar om att avgöra vad som är ett moraliskt riktigt handlande. Man har nämligen misslyckats med att göra en klar åtskillnad mellan vars och ens plikt att informera sitt samvete och den mycket mer problematiska frågan om man egentligen kan begära att den enskilde anpassar sitt samvete och sina handlingar till andras krav och förväntningar.

Att vara katolik innebär inte att man abdikerar från det moraliska ansvaret för sina handlingar. Det räcker inte att studera formella kyrkliga källor som Skriften för att göra sin plikt när det gäller att informera samvetet. Istället måste man reflektera över vad till exempel naturvetenskapen eller den medicinska forskningen eller psykologin eller juridiken och erfarenheten har kommit fram till. Att överlåta sitt moraliska ansvar på någon annan – och att handla på ett visst sätt helt enkelt för att någon utifrån kommande yttre auktoritet har sagt så, antingen det nu är ärkebiskop Burke eller kardinal Ratzinger – är lika med att handla omoraliskt, att begå den synd som Kant kallar ”avsiktligt beroende av en utifrån kommande lag”.

Man behöver också skilja mellan två helt tydliga koncept: nämligen ett individuellt avgörande av hur man ska handla moraliskt och en individuell bedömning av en handlings moraliska halt. I Mordet i katedralen låter T. S. Eliot rollfiguren Thomas Becket utropa att det yttersta sveket skulle vara att ”göra rätt sak av fel orsak”. När man handlar mot sitt eget samvete sviker man sig själv som moralens språkrör.

I katolsk tradition räcker det emellertid inte att handla i överensstämmelse med samvetet för att en handling ska anses vara moraliskt riktig: man kan mycket väl göra fel fast man handlar enligt sitt samvete och således av rätt orsak. För att bli bedömd som moraliskt riktig måste handlingen vara den rätta, den måste alltså överensstämma med objektiva värderingar. Vi behöver hitta medelvägen mellan samvetets subjektiva krav och det goda livets objektiva krav, som vanligen i katolsk tradition refereras till som ”den naturliga lagen”. Den naturliga lagen kan emellertid inte enkelt definieras eller begränsas genom vad som står i dokument som kommer från Vatikanen. Istället är den som Thomas av Aquino noterar ”skriven i människosläktets hjärta”. Vi måste var och en fatta beslut om vad vi ska göra – vem vi ska rösta på – och inte handla på ett visst sätt för att en ärkebiskop, en kardinal eller en påve säger hur vi ska handla.

Om biskoparna tar på allvar att individens samvete och den naturliga lagens universella förmåga att skilja mellan gott och ont har prioritet, blir de tvungna att tillåta individer att med gott samvete ha olika uppfattningar om vilken moralisk handling som krävs av dem under olika omständigheter. De måste gå med på att överlämna frågor om hur man bäst ska reglera eller lagstifta inom kontroversiella etiska områden – där människor av god vilja faktiskt har motsatta åsikter – till folkvalda lagstiftares kloka bedömning hellre än till det högre prästerskapet och vara villiga att lyssna till och ta del i de samtal som pågår i samhället och i kyrkan utan att hota med bannlysning eller prästerliga sanktioner. De måste försöka övertyga genom kraften i sina resonemang och inte kräva att människor ska underkasta sig deras åsikter bara för att de har makt och myndighet. De måste också vara villiga att acceptera att de själva kan ha fel. Summa summarum: De måste lita på Guds folk.

Om man angrep problemet från det här hållet skulle det inte längre vara omöjligt att förena den institutionella kyrkans principer och de värden som de västerländska demokratierna har förklarat sig stå för. De säger båda att de vill försvara individens samvetsfrihet, yttrandefrihet, jämlikhet ifråga om bemötande, tolerans och pluralism. Tolerans och pluralism får inte jämställas med etisk eller kulturell ”relativism” – som istället hävdar att det aldrig finns något ”rätt svar” på moraliska frågor och att man egentligen inte kan skilja mellan det objektivt goda och det objektivt onda.

Ett samhälle som karakteriseras av tolerans och pluralism är ett samhälle där man accepterar att det rätta svaret ibland – när det handlar om moraliska frågor av särskilt invecklad eller kontroversiell natur – kanske inte med en gång kan vara tydligt och klart eller att enskilda människor, i god tro, kan komma fram till olika svar. Ingen sida – varken kyrkan eller staten – skulle kunna göra anspråk på överhöghet över den andra. Istället samtalar de aktivt med varandra, och samtalet förs under ömsesidig respekt. Men ett sådant samtal förutsätter förmågan och viljan att lyssna och beredskapen att tro att den andra parten kan ha något användbart att säga. Det kräver att ingendera sidan tror sig om att ha monopol på sanningen. Att göra anspråk på ett sådant monopol skulle nämligen innebära att hela samtalet visade sig vara en bluff.

Det medför att kyrkan som institution ålägger sig att avstå från att instruera sina medlemmar om hur de ska fullgöra sina plikter som innehavare av offentliga ämbeten inom det borgerliga samhället. Det enda som kyrkan egentligen kan förvänta sig av de medlemmar som tar aktiv del i statens offentliga liv är att de fullgör sina uppdrag i överensstämmelse med sina samveten och med lagen.

Om man tar itu med problemet på det här sättet tycks det bli uppenbart att det krävs en hjärtats förändring, en omvändelse, en metanoia (sinnesändring), av en del medlemmar av den kyrkliga hierarkin. Tänk bara på ärkebiskop Burke som beskriver legaliserandet av homosexuella handlingar som något ”i grund och botten” ont och på alla sätt värre än att döma någon till dödsstraff eller att föra krig.

Det verkar som om kardinal Ratzinger – när han vänder upp och ner på Paulus’ ord om äktenskapet (1 Kor 7:2) – tycker att det skulle vara bättre för homosexuella ”att brinna” än att gifta sig. Men i ett dokument utfärdat av Troskongregationen år 2003 påpekas angående ett juridiskt erkännande av partnerskap mellan människor av samma kön: ”De föreliggande reflexionerna innehåller inget nytt i lärofrågan; de försöker snarare åter upprepa tyngdpunkterna i frågan och komma med förnuftiga argument … Eftersom den här frågan står i relation till den naturliga moraliska lagen, riktar sig nedanstående påståenden inte bara till dem som tror på Kristus utan till alla människor som tar verksam del i arbetet på att främja och försvara samhällets allmänna goda.”

Dokumentet uppmanar alltså läsarna att inte granska och bedöma tankegångarna i lärans ljus utan i förnuftets. Som sådant är det inte och kan det inte heller vara sista ordet i frågan. Man kan inte säga att Rom har satt punkt för diskussionen och att saken därför är avslutad. Istället bör dokumentet ses som en inbjudan att öppna en debatt och påbörja ett samtal.

Detta är en förkortad version av den tredje Alan Bray Memorial Lecture.

Artikelförfattaren är Queen’s Counsel (kunglig advokat, med rätt att uppträda i överrätt) och professor i juridik.

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 30 oktober 2004 (www.thetablet.co.uk).

Översättning: Birgitta Carlquist