Madonnan på Nordkalotten

Olaus Magnus kända Carta marina från 1539 utgör ett fascinerande studieobjekt. Det är den äldsta kartan över Skandinavien som ger en i grova drag korrekt bild av de nordiska ländernas geografi. Ett stort antal platser är utsatta med namns nämnande och på ungefärligen korrekta platser. Allt eftersom man närmar sig Ishavet ökar kartografens spelrum för fantasin, och det okända landet i norr befolkas av mytologiska kungar, Tengillus och Argrimus, deras soldater, jägare, och fiskare, vidare av samer som dyrkar sina mer eller mindre okända gudar, samt naturligtvis av en stor mängd djur, de flesta någorlunda identifierbara. Mitt i allt detta är en enda kyrka utsatt och namngiven, ”Ec. S. Andree” högt uppe vid Torneälven mellan Torneå och Pello. Kyrkan som ensam får representera Nordkalottens kristenhet är S:t Andreas kyrka i Särkilax, ungefär tre kilometer norr om våra dagars Övertorneå.

Detta var tydligen en viktig kyrka. Platser som Piteå, Luleå, Kalix och Torneå är förvisso utsatta, och de representeras av var sin byggnad, Torneå av flera byggnader, men ingen enda av dessa identifieras entydigt som en kyrka. Torneå, som förvisso hade en kyrka och där en av byggnaderna avbildas med ett torn, sägs på kartan vara en emporium maximum, alltså en stor handelsplats. Detta är helt korrekt. Staden var centrum för hela den handel med fisk och pälsverk som förband Ishavet längst uppe i norr med storstäder söderut som Stockholm och Åbo. Särskilt fiskexporten hade fått ett dramatiskt uppsving på 1200-talet efter Fjärde Laterankonciliet år 1215 med dess krav på 180 årliga fastedagar. Olaus Magnus skriver sålunda i sitt verk Historia om de nordiska folken (1555), att ”[d]enna stad har ett särdeles vackert och förmånligt läge och ingen plats i hela världen upp emot Nordpolen är mera besökt än detta Torneå. Här församlas vitryssar, lappar, bjarmer, bottningar, finnar, svenskar, tavaster och hälsingar.” Men det var S:t Andreas kyrka sex mil uppströms som tycks ha varit hela områdets viktigaste kyrka, de under ärkebiskop Jakob Ulfsson uppförda stenkyrkorna längs kusten till trots.

Kyrkan i Särkilax sägs alltså ha varit helgad åt S:t Andreas. Enligt en lokal tradition tycks denne ha vördats som jägarnas skyddshelgon, och det är nog ingen tillfällighet att Övertorneå församlings sigill på 1600-talet visar en räv som springer framför ett kyrktorn samt texten sigilvm eccl svpr tornens, alltså ”Övertorneå kyrkas sigill”.

Vad vet vi då om den kyrka som var så viktig att Olaus Magnus lät den ensam företräda den norrbottniska kristenheten? Den var av allt att döma den första kyrka som någonsin byggts i Norrbottens inland. Under 1300- och 1400-talen hade ett pärlband av kyrkor uppförts i de rika bondesamhällena längs kusten, Umeå, Bygdeå, Lövånger, Skellefteå, Piteå, Luleå/Gammelstad, Kalix och Torneå. De utgör de synliga tecknen på den katolska kyrkans etablering norröver från Uppsala och gick hand i hand med upprättandet av fasta handelsförbindelser mellan Mellansverige och Norrbotten. Uppsala ärkestift omfattade allt land från Stockholm i söder upp till de vida skogarna och myrarna i norr, däremot inte Ishavskusten som redan tidigare hade kristnats från Nidaros.

Kyrkan i Särkilax omtalas första gången i ett förläningsbrev till ärkebiskop Jakob Ulfsson år 1482. Denne tilldelades då kustlandet från Umeå i söder till Särkilax i norr som förläning av det svenska riksrådet. Särkilax kom att under ett århundrade utgöra det uppsaliensiska ärkestiftets nordligaste utpost, där den breda och bördiga Tornedalen smalnar av, uppodlingen slutar, och det endast var jägare och fiskare som kunde livnära sig. Det råder ingen enighet om när kyrkan vid den nordliga handelsleden kom till, men gissningen att det skedde omkring mitten av 1400-talet är minst lika god som någon annan. Den markerade Uppsala ärkestifts närvaro i norr och var viktig, inte så mycket gentemot Nidaros – antalet ödemarksmil till de troligtvis ganska fåtaliga kyrkorna på Lofoten och längs Ishavskusten var alltför stort – men däremot gentemot Åbo. Gränsen mellan Uppsalas och Åbos intressesfärer var nämligen långt ifrån självklar, och redan år 1374 hade ärkebiskop Birger Gregersson av Uppsala mött Åbos biskop i Luleå, bland annat för att söka dennes godkännande av planerna att mot drotsen Bo Jonsson Grips vilja söka flytta stiftsgränsen österut ända bort till Ule älv.

När Olaus Magnus ritade sin karta över Skandinavien, var kyrkan i Särkilax viktig också för sitt unika bestånd av helgonbilder. Hela fjorton senmedeltida statyer av trä, däribland en så kallad skrinmadonna, fanns i kyrkan. Bilderna hade man fått från ärkebiskopen nere i Uppsala, den kraftfulle och målinriktade Jakob Ulfsson (ärkebiskop 1470–1515). Enligt en uppgift var det frågan om bilder som utrangerats från rikshelgedomen. Detta är ingalunda säkert men fullt tänkbart, eftersom de ger ett långt ifrån enhetligt intryck, inte minst på grund sin olika storlek. Men det må vara hur det vill med den saken.

Läget högst uppe i norr samt rikedomen på bilder förklarar kyrkans betydelse och det faktum att den flera gånger omnämns av samtida författare. Äldst av dessa är den portugisiske handelsmannen och diplomaten Damianus à Goes. I sitt verk Descriptio Lappiae från år 1540 skriver denne:

”I det östliga Lappland är en församling, S:t Andreas församling, belägen på 86 graders nordlig bredd. Den är berömd för sitt storartade och dyrbara tempel samt för lärda och i de heliga skrifterna kunniga män. Denna församling hör och lyder under ärkebiskopen i Uppsala, inom vilkens stift den är belägen. Trots det är de kringboende folkstammarna på grund av prelaters och stormäns likgiltighet eller girighet, såsom sagt är, utan kunskap om Kristus.”

De ”i de heliga skrifterna kunniga män” som omtalas var troligen munkar som fördrivits från klostret i Vadstena. En av dem var den Peder Petri som år 1526 fick Gustav Vasas ”tillstånd” att bege sig till Norrbotten för att tjänstgöra som kaplan i Luleå. Fyra år senare blev han placerad i Särkilax. Det finns alla skäl att tro, att det katolska arvet därvid förblev levande trots de omvälvande händelserna på den politiska scenen söderöver.

Johannes Bureus, lärare till den blivande kungen Gustav II Adolf, besökte i sin egenskap av riksantikvarie kyrkan i Särkilax den 17 december 1600 och rapporterade därefter:

”Där såg jag träkapellet som är S:t Andreas kyrka och sägs vara äldre än Torneå kyrka som är av sten. Det fanns kors på kyrkogården … I trägolvet var små järnkors slagna, där fanns tre altaren och många beläten, små fönster …”

Uppgiften om ”beläten” är viktig, eftersom 2 Mos 20:4 (”Tu skalt icke göra tigh någhot beläte …” enligt Vasabibeln av år 1541) ännu i ärkebiskop Olof Swebilius katekes av år 1689 sägs åsyfta tillbedjan av helgon, änglar och jungfru Maria. Bureus berättar vidare att kaplanen, herr Jören, ägde ett latinskt breviarium tryckt i Nürnberg år 1485 samt ett exemplar av Missale Upsalense, vilket ärkebiskop Jakob Ulfsson låtit trycka i Basel år 1513. Han antyder alltså, två generationer efter Damianus à Goes, att kyrkan i Särkilax fortfarande skulle kunna tjäna katolsk gudstjänst med liturgiska böcker från Jakob Ulfssons tid och med tre altaren, av vilka ett säkerligen var ett Maria-altare till vänster i koret. Detta är i själva verket helt naturligt: Långt in på 1600-talet fann sig statsmakten tvungen att med våld bekämpa kvarlevande katolska sympatier och andaktsbruk bland ”vanligt folk”.

Näste uppgiftslämnare är Daniel Hjort, kapten och tjänsteman hos kung Karl IX. På dennes uppdrag besökte han Lappland åren 1601–02 med uppdraget att insamla fakta som skulle kunna styrka den svenske kungens anspråk på skatteuppbördsrätt över Finnmarkens samer. I en rapport från år 1606 meddelade han bland annat att kapellet i Särkilax låg vattensjukt och olägligt och riskerade att ruttna ner, varför man börjat överväga att bygga en ny kyrka i Hedenäset, omkring tjugo kilometer nedströms.

Hjorts uppgift att kapellet hotades av älven och därför knappast kunde sägas ha framtiden för sig besannades fortare än man anat. Samma år som Hjort dödades i ett knivslagsmål, alltså 1615, svepte den ovanligt häftiga vårfloden med sig kyrkan och dess skatter med skrinmadonna och allt annat. Den gamla kyrkplatsen hade en gång för alla visat sig vara för riskabel. Den låg för nära älvfåran, och ett nybygge måste ske högre upp – och platsen var redan utsedd nere i Hedenäset. Men ändå fortsatte Särkilax historia. Framåt hösten, vid höslåttern på älvens strandängar, dök de bortspolade helgonen upp igen, en här och en där, och när vintern kom, hade man återfunnit den gamla kyrkans skatt av bilder. Viktigast av allt: man hade funnit den unika skrinmadonnan tämligen oskadd. Bilderna som gett Särkilax dess berömmelse fanns kvar, och nu förändrades planerna på en ny kyrka. Efter det närmast mirakulösa återfinnandet ville man inte släppa dem ifrån sig till bönderna några mil söderut: Man bestämde sig för att själva bygga nytt och ställa in den unika madonnan och de andra helgonbilderna i en egen ny kyrka, den här gången i byn Matarengi (dagens Övertorneå), blott tre kilometer nedströms från Särkilax.

Men vi går tillbaka till kyrkans tidiga historia. Före mitten av 1400-talet tycks endast sporadiska försök ha gjorts att etablera den kristna kyrkan i Norrbottens inland. Två gestalter har gått till historien, men vi vet lite eller intet om vilken faktisk betydelse de fick: samekvinnan Margareta som år 1389 fick företräde hos unionsdrottningen med samma namn och då bad henne att sända präster till samerna i norr, samt prästen Toste som år 1419 fick som uppgift just att förkunna den kristna tron bland samerna. Uppgiften att ”ingen kunskap fanns om Gud och Kristus” i Lappland (så Damianus à Goes enligt Johannes Schefferus i hans verk Lapponia från 1673) är av tveksamt värde. Olaus Magnus uppger i stället i De nordiska folkens historia 4:17 att många lappar blivit katolskt kristnade. Detta stöds av att Schefferus själv måste medge att samerna ”bevarar … ännu i dag något av den gamla religionens bud; sålunda avstår de vissa dagar från att äta kött … och de åkallar jungfru Maria i böner och löften” (kap. 8).

Det var alltså först på 1400-talet som man mera systematiskt sökte sig norrut från Torneå. Kyrkan i Särkilax kom till, men sedan dröjde det länge innan det blev möjligt att bygga kyrka ännu längre norrut. Troligen var det först långt fram på 1500-talet som nästa kyrkobygge blev verklighet, det mycket anspråkslösa lilla kapellet i Rounala några mil söder om den stora sjön Kilpisjärvi. Men Rounala låg alltför ödsligt och blev aldrig något annat än en blott sporadiskt besökt marknadsplats.

Ärkebiskop Jakob Ulfsson nere i Uppsala såg emellertid den betydelse som kyrkan i Särkilax kunde få, inte bara för dem som färdades längs den handelsled som älvdalen utgjorde utan för stiftet som helhet. Kyrkan markerade Uppsalas närvaro i Tornedalen gentemot de anspråk som biskopen av Åbo länge hade gjort på området. Det fanns ingen av alla erkänd gräns, utan de stora skogarna och älvdalarna i området utgjorde i stor utsträckning terra incognita, ’okänt område’, som ägdes av ingen och därmed av alla. Det faktum att svenska riksrådet den 20 augusti 1482 tilldelat Jakob Ulfsson Norrbotten som förläning hade naturligtvis stärkt dennes anspråk gentemot andra makthavare. Från år 1493 gjorde också ryssarna anspråk på området norr om Bjuröklubb.

Ärkebiskopen visade upp samma medvetna strävan söderut. Där kunde han inte göra anspråk på landområden, utan där gällde det i stället att placera Uppsala och dess kyrkoprovins på den stora världens karta. En lång rad av år utomlands, därav åren 1465–70 i Rom, hade gett honom vida perspektiv, och när han återkom till Sverige som ärkebiskop var han fast besluten att låta sin kyrkoprovins spela en viktigare roll än dess geografiskt perifera läge i norr kunde ge anledning till. Upprättandet av de nordiska ländernas första universitet i Uppsala år 1477, skrinläggningen av Katharina av Vadstena år 1489 och grundandet av kartusianklostret i Mariefred år 1493 (där han sedan tillbringade sina sista år) är alla led i denna strävan.

Det är en historiens ironi att den kraftutveckling som Jakob Ulfssons tid som ärkebiskop innebar för den uppsaliensiska kyrkoprovinsen fick ett lika hastigt som oväntat slut. Den nordiska unionen föll samman under trycket från renässanstidens framväxande nationalism, Gustav Vasa blev kung 1523, blott två år efter Jakob Ulfssons död år 1521, och snart nog blåste andra vindar. Kyrkan plundrades på sina rikedomar, universitetet i Uppsala upphörde att fungera och klostren stängdes, det nygrundade kartusianklostret i Mariefred redan år 1526, varpå dess stenar återanvändes av kungen när han lät bygga Gripsholms slott några hundra meter bort. Men detta låg fortfarande förborgat i en framtid som ingen kunde förutse.

Jakob Ulfsson månade mycket tydligt om sitt stora stifts nordligaste del. Han gjorde upprepade visitationsresor, t.ex. åren 1472 och 1492, och han besökte Luleå år 1487 med anledning av kyrkbygget i Gammelstad. Stora kyrkobyggnadsprojekt längs kusten, som kyrkorna i Umeå (Backen), Bygdeå, Skellefteå landsförsamling, Piteå (Öjebyn), Luleå (Gammelstad) och Kalix tycks alla gå tillbaka till ärkebiskopens initiativ. Särskild uppmärksamhet förtjänar det katedralliknande bygget i Gammelstad med dess målningsskrud av den i Mälardalen så produktive tysken Albertus Pictor samt dess imponerande altarskåp, tillverkat i Antwerpen så sent som omkring år 1525.

Härmed närmar vi oss vad som är viktigt för förståelsen av kyrkan i Särkilax och dess uppsättning av helgonbilder, uppenbarligen en gåva från den store ärkebiskopen. Det främsta syftet med medeltidens kyrkliga konst var inte att smycka kyrkorna, att göra dem vackra; det var att missionera och undervisa. Mycket få kunde läsa, ännu färre hade något att läsa. Kyrkans undervisning skedde genom prästernas förkunnelse och mässfirande, genom de bilder som fyllde väggar och tak i kyrkorna och genom altarskåpens myller av snidade gestalter.

Jakob Ulfsson hade kunnat markera Uppsalas anspråk på Tornedalen mera verkningsfullt på andra sätt än genom sin gåva av fjorton sådana helgonbilder till kyrkan uppe i norr. Gåvan hade i själva verket lite eller inget att göra med maktpolitik av ena eller andra slaget. Helgonbilderna var i stället det medel som Jakob Ulfsson valde för att framföra kyrkans religiösa program. Till en del kan de avbildade helgonens identitet vara tämligen godtycklig och helt enkelt bero på vilka bilder som för tillfället fanns att tillgå. Här finns både inhemska gestalter som S:t Erik och S:t Olof från missionstiden samt den nära nog samtida S:ta Birgitta och utländska gestalter som S:ta Katharina av Alexandria, S:t Sebastian och S:t Göran. Dyrgripen i samlingen är givetvis den i våra dagar så kända skrinmadonnan. Detta var en spektakulär gåva; endast två skrinmadonnor har bevarats i Sverige till våra dagar. Den andra finns i Misterhults kyrka i Småland, och i hela världen är bara ett tiotal liknande madonnor kända.

När madonnabilden är stängd, skiljer den sig inte nämnvärt från de flesta andra madonnabilder. Den är av trä, relativt liten, endast 55 centimeter hög. Maria sitter på en tron med Jesusbarnet på sitt högra knä. Hon har en krona på huvudet, och under hennes fötter ser man en månskära. Ikonografin anknyter på sedvanligt vis till den kända texten i Uppenbarelseboken 12 om ”en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter”. Mot slutet av medeltiden kom den bibliske visionärens himmelska kvinna att identifieras med Maria, som alltsedan 1100–1200-talen vördats som den av Fadern och Sonen krönta himladrottningen. Barnet sitter i Marias famn och håller en duva i sin ena hand. Duvan, offerdjuret (t.ex. Luk 2:24), pekar fram mot Jesu egen död på korset; är det därför Maria ser så vemodig ut, där hon sitter på sin tron? Den gamle Symeons ord ringer i hennes öron: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen …” (Luk 2:34–35).

Om man däremot öppnar madonnans båda flyglar, förändras bilden. Då finner man i stället en stående madonna, som på en och samma gång är en mantelmadonna och en skrinmadonna. Hon är en mantelmadonna på så sätt att hon med sina utbredda armar håller upp sin mantel till skydd för mänskligheten, vars representanter vi finner avbildade på mantelns insida. Motivet var vanligt under senmedeltiden och drabbades stundom av kritik, så av kanslern för det kända universitetet i Paris, Jean Gerson (1361–1429), eftersom det lätt kunde ge upphov till en överdriven Mariakult: Människorna tog sin tillflykt till henne i stället för till Sonen, och hon kunde för den oskolade lekmannen framstå som redemptrix hominis, ’människans frälsare’.

Men hon är också en skrinmadonna. I sitt sköte, i fokus för mänsklighetens tillbedjan, bär hon Treenigheten. Gud Fader sitter på sin tron, en gammal man med långt böljande skägg i enlighet med den ikonografi som utvecklade sig på 1400-talet. I sina framsträckta händer har han med all säkerhet hållit ett krucifix. Detta var i regel löstagbart på bilder som denna, och det saknas därför ofta, så också här. Den helige Andes duva saknas också, men det råder ingen tvekan om att vi här har haft en komplett s.k. nådastol: Jungfru Maria är skrinet som i sig in-rymmer Treenigheten. Hon är theotokos, ’gudsföderska’ samtidigt som hon också representerar kyrkan. I denna kyrka har alla tiders kristna, dignitärer och ”vanligt folk” som vi finner avbildade under hennes beskyddande armar, sin plats i frälsningsmysteriet.

Vilka följder fick den lutherska reformationen för kyrkan i Särkilax och dess skatt av bilder? På kort sikt uppenbarligen inga alls. Detta är knappast förvånande; i folkdjupet levde katolicismen vidare ännu många år. För människorna i Tornedalen var protestantismens program främmande och avlägset. Det hade nått vårt land genom teologistudenter som tillbringat några år nere i Tyskland och som efter återkomsten till Stockholm hade trätt i Gustav Vasas tjänst, direkt eller åtminstone indirekt. Kungen saknade i motsats till sina söner, främst då Johan III och Karl IX, teologiska intressen och såg på kyrkan som en institution som med sina rikedomar skulle bidra till att finansiera hans politiska strävanden. Han lät därför plundra kyrkorna på skrudar som kunde sys om för att användas av kungahusets och högadelns damer, och på föremål som kyrkklockor, helgonkronor, nattvardskärl och monstranser av ädelmetall, som kunde smältas ner och användas som betalningsmedel. Exempelvis plundrades kyrkan i Gammelstad på mycket av sitt kyrksilver år 1548. Vidare bröt man ner många kloster och kyrkor för att använda stenarna vid byggandet av de kungliga slotten. Men helgonbilder av trä, sådana som de i Särkilax, var ointressanta; de kunde inte omsättas i användbar valuta eller nyttjas på annat sätt för att stärka kungamakten. Alltså fick de vara kvar i kyrkorna. Med all säkerhet fanns de i kyrkan i Särkilax, när den lutherske ärkebiskopen Laurentius Petri (ärkebiskop 1531–73) gjorde sin visitationsresa redan år 1534 och då förbjöd alla kvarvarande katolska seder, förvisso inklusive bön inför madonnan.

Beslutet på Uppsala möte år 1593 att sidoaltaren i kyrkorna och ”onyttiga beläten” skulle tas bort har av allt att döma passerat tämligen obemärkt. Sålunda skrev Johannes Bureus sju år senare, att ”där fanns tre altaren och många beläten”. Ärkebiskop Petrus Kenicius visitation år 1616, alltså medan kyrkbygget pågick i Övertorneå, tycks inte heller ha förändrat något härvidlag.

Om man inte hade återfunnit madonnan och de övriga helgonbilderna på slåtterängarna nedströms från den gamla kyrkplatsen hösten 1615, skulle Särkilax historia ha varit slut. Men det snabba beslutet att bygga ny kyrka i Matarengi by och placera bilderna i denna är talande. Man stod ju samtidigt i begrepp att bygga kyrka i Hedenäset två mil söderut, och det hade varit fullt möjligt att placera in bilderna där i stället. Men invånarna i Övertorneå ville behålla sina bilder; de utgjorde förvisso fortfarande fokus för mångas enskilda bön, även om offentlig katolsk gudstjänst knappast längre förekom, åtminstone att döma av rapporterna från ärkebiskop Abraham Angermannus visitationer i sydligare delar av landet mot slutet av 1590-talet.

Gustav II Adolf hade bestigit tronen år 1611, och han strävade efter att med hjälp av handelsstäder (Umeå, Skellefteå, Piteå, Luleå och Torneå) i närheten av de gamla kyrkplatserna befästa kronans inflytande längs Norrlandskusten. Det stöd han stundom gav till kyrkbyggen tjänade samma syfte. Han bidrog sålunda i viss utsträckning till nybygget i Matarengi med tjugo tunnor spannmål, och det finns inga uppgifter att han skulle ha skapat några svårigheter med anledning av den katolska bildskatten. Troligtvis var denna politiskt ointressant, eller den kunde till och med utnyttjas. Sålunda framställde svenska propagandabilder från trettioåriga kriget jungfru Maria som allierad med de svenska trupperna! Däremot var det från år 1617 belagt med dödsstraff att tillhöra den katolska kyrkan.

Den nya kyrkan i Matarengi (Övertorneå) invigdes år 1617, samma år som kyrkan i Hedenäset, och allt tyder på att skrinmadonnan och de övriga bilderna ställdes in i helgat rum. Senare, oklart när men troligen under upplysningens 1700-tal, plockades de bort och ställdes undan på kyrkvinden. År 1921 fick de på nytt sin plats i kyrkorummet, men nu som konstskatt och turistbegivenhet i ett alltigenom lutherskt samhälle i stället för som heliga bilder i fokus för katolsk gudstjänst.

Litteratur

Andrén, Åke, Reformationstid (Sveriges kyrkohistoria 3; Stockholm 1999).

Beskow, Per, Maria i kult, konst, vision (Delsbo 1991).

Brander Jonsson, Hedvig och Jonsson, Mats, Övertorneå kyrka (Övertorneå 1979).

Brilioth, Yngve, Den senare medeltiden 1274–1521 (Svenska kyrkans historia 2; Stockholm 1941).

Cnattingius, Hans, Uppsala möte 1593 (Stockholm 1943).

Flodin, Barbro, Nederluleå kyrka (Sveriges kyrkor 223; Stockholm 1998).

Haapaniemi, Oskar, ”Övertorneå församlings kyrkor”, Kyrkhelg 28:4 (1971), s. 11–26.

Hederyd, Olof m.fl., Tornedalens historia 1. Från istid till 1600-talet (Haparanda 1991).

Heikkilä, Sven, Gränsbygd. Blad ur mellersta Tornedalens historia (Övertorneå 2004).

Holmquist, Hjalmar, Reformationstidevarvet 1521–1611 (Svenska kyrkans historia 3:1–2; Stockholm 1933).

Holmquist, Hjalmar, Svenska kyrkan under Gustav II Adolf 1611–1632 (Svenska kyrkans historia 4:1; Stockholm 1938).

Isaksson, Olov och Isaksson, Folke, Gammelstad. Kyrkby vid Lule älv (Stockholm 1992).

Kellerman, Gösta, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan 1–2 (Stockholm 1935–40).

Lechner, G. M., ”Schreinmadonna”, Lexikon der Marienkunde 6 (1994), s. 72–75.

Nyman, Magnus, Förlorarnas historia (2. uppl.; Stockholm 2002).

Paulaharhu, Samuli, ”Sägnen om den gamla lappkyrkan”, Lappmarksminnen (Stockholm 1977). s. 194–211.

Pernler, Sven-Erik, Hög- och senmedeltid (Sveriges kyrkohistoria 2; Stockholm 1999).

Radler, Gudrun, Die Schreinmadonna ”Vierge ouvrante” (Frankfurt am Main 1990).

Schefferus, Johannes, Lapponia (1673, övers. H. Sundin; Stockholm 1956).

Wallerström, Thomas, Norrbotten, Sverige och medeltiden 1–2 (Lund Studies in Medieval Archaeology 15:1–2; Stockholm 1995).

Wiklund, K. B., Rounala kyrka (Uppsala 1916).

Ångström, Inga Lena, ”Avdammad madonna åter på tronen – Maria i 1600-talets kyrkorum”, s. 647–676 i S.-E. Brodd och A. Härdelin (utg.), Maria i Sverige under tusen år (Skellefteå 1996).

www.love.is/roald/tornedalen.htm

www.lysator.liu.se/runeberg/goes/goes1.html

www.lysator.liu.se/runeberg/goes/goes2.html

www.lysator.liu.se/runeberg/goes/fakta.html

www.solace.mh.se/~blasta/herdamin/overtornea.pdf