Med kärleken som vapen

I början av detta år vill jag återigen vända mig till ledarna för världens olika länder och till alla män och kvinnor av god vilja som inser hur nödvändigt det är att skapa fred i världen. Som tema för årets världsfredsdag har jag valt ett ord ur den helige Paulus brev till romarna: ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda” (Rom 12:21). Ondska kan aldrig besegras med ondska; om man följer den vägen kommer man istället själv att bli besegrad av det onda, snarare än att besegra det onda.

Aposteln framhäver en fundamental sanning: fred är resultatet av en lång och krävande kamp, som endast kan vinnas om det onda besegras genom det goda. När man reflekterar över alla tragiska och våldsamma konflikter runt om i världen och betänker de otaliga lidanden och orättvisor som dessa har gett upphov till, så finner man att det enda konstruktiva valet är att följa Paulus uppmaning att ”avsky det onda och hålla fast vid det goda” (Rom 12:9).

Fred är i sig självt något gott som ska främjas med hjälp av det goda. Freden är bra för varje individ, för familjer, länder och för hela mänskligheten. Men freden behöver kontinuerligt underhållas och utvecklas genom beslut och handlingar som inspireras av det goda. Den enda vägen ut ur ondskans cirkel är att löna det onda med det goda, genom att bejaka apostelns ord: ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda” (Rom 12:21).

Ondskan, godheten och kärleken

Sedan urminnes tider har mänskligheten känt till ondskans tragedi och kämpat för att få grepp om dess ursprung och förstå dess orsaker. Ondskan, det vill säga det så kallade moraliskt onda, är ingen opersonlig deterministisk kraft som verkar i världen. Den är istället en följd av mänsklig frihet. Friheten, som skiljer den mänskliga varelsen från alla andra varelser i världen, finns alltid närvarande i centrum av det drama som ondskans problem utgör. Ondskan har alltid ett namn och ett ansikte: nämligen de män och kvinnor som frivilligt väljer den. Bibeln lär oss att Adam och Eva i tidernas början motsatte sig Gud och att Abel dödades av sin broder Kain (1 Mos 3–4). Dessa var mänsklighetens första felaktiga val, som sedan har följts av otaliga andra genom århundradena. Vart och ett av dessa val har en inneboende moralisk dimension som innefattar ett konkret individuellt ansvar, som får följdverkningar för relationen mellan varje enskild mänsklig individ och Gud, liksom för relationerna människorna emellan och till resten av skapelsen.

Djupast sett är ondskan ett tragiskt avvisande av de krav som kärleken ställer. Det moraliskt goda, däremot, blir till genom kärlek, det skänker kärlek och är inriktat på kärlek. Allt detta är särskilt uppenbart för kristna, som vet att de som lemmar i Kristi mystiska kropp lever i en särskild relation inte bara till Gud utan även till sina bröder och systrar. Logiken i den kristna kärleken, som i evangeliet är den levande källan till det moraliskt goda, leder också till kärlek till våra fiender: ”Men om din fiende är hungrig; ge honom att äta; om han är törstig, ge honom att dricka” (Rom 12:20).

Den universella moraliska lagens ”grammatik”

Om vi ser på världen av idag kan vi se en förskräckande utbredning av olika sociala och politiska uttryck för ondskan; vi finner alltifrån social oordning till anarki och krig, orättvisor, våldshandlingar och dödande. För att finna den rätta vägen mellan olika motstridiga anspråk måste den mänskliga familjen bevara och visa aktning för det gemensamma mänskliga arv av moraliska värden som har sin källa i Gud själv. Därför uppmanar den helige Paulus alla som har beslutat sig för att bekämpa ondskan med hjälp av det goda att vara ädla och öppna och att främja generositet och fred (Rom 12:17–21).

I ett tal inför FN:s generalförsamling för tio år sedan hänvisade jag till den universella moraliska lagens ”grammatik”, på vilken kyrkan bygger sina uttalanden inom detta område. Genom att inspirera till gemensamma värden och grundläggande etiska principer enar denna lag mänskligheten utöver de olika kulturgränserna. Denna universella moraliska lag finns kvar under strömmen av idéer och seder och är ett stöd för deras fortsatta utveckling. Till och med när dess principer förnekas, kan den inte förstöras eller ryckas upp ur människohjärtat. Den väcks ständigt på nytt till liv hos enskilda människor och hela samhällen.

I ljuset av den universella moraliska lagens ”grammatik” måste den sociala och politiska ondska som drabbar världen, särskilt den som provoceras fram genom utbrott av våld, kraftfullt fördömas. Jag tänker här omedelbart på Afrika, där konflikter som krävt miljontals offer pågår än idag. Eller den farliga situationen i Palestina, Jesu land, där den ömsesidiga förståelsen tillintetgjorts av en konflikt som dagligen frambringar våldshandlingar och repressalier, och som ännu inte har kunnat stoppas med hjälp av rättvisa och sanning. För att inte tala om fenomenet terrorism, som hotar att styra in världen mot en framtid i fruktan och vånda. Slutligen måste vi med djup oro tänka på den dramatiska situationen i Irak, som har gett upphov till ett tragiskt läge av osäkerhet och ovisshet för alla inblandade parter.

För att uppnå fred måste det finnas ett tydligt och medvetet erkännande av att våld är en oacceptabel form av ondska som aldrig löser några problem. Våld är en lögn, den står i strid både mot trons sanning och mot hela mänsklighetens sanning. Våld tillintetgör det som den gör anspråk på att försvara: värdigheten, livet och människans frihet.

Freden och bekämpandet av fattigdomen

Eftersom freden är nära förbunden med frågan om social rättvisa, måste det etiska anspråket på användandet av jordens tillgångar alltid tas i beaktande. Andra Vatikankonciliet påminner med rätta om att Gud skapade jorden och allt som den består av för att användas av alla människor och av alla folkslag, så att skapelsens goda skulle finnas tillgängligt för alla, fördelat med rättvisa och kärlek som riktmärken.

Som del av människosläktet är varje människa en världsmedborgare med åtföljande plikter och rättigheter, eftersom alla människor är enade genom samma ursprung och samma högsta mål. Detta världsmedborgarskap går hand i hand med fördömandet av rasism, beskydd av de minsta och stöd åt utsatta personer som exempelvis flyktingar.

Den grundläggande principen att jordens tillgångar är till för alla människor kan fungera som utgångspunkt för att på ett mer effektivt sätt ta itu med fattigdomen, särskilt när vi beaktar den extrema fattigdom i vilken miljoner människor fortfarande lever. I början av det nya millenniet prioriterade det internationella samfundet uppgiften att halvera denna siffra till år 2015. Kyrkan stödjer och uppmuntrar detta åtagande och inbjuder alla som tror på Kristus att i praktisk handling och inom alla områden visa en särskild omsorg om de fattiga.

Fattigdomens tragedi är nära sammankopplad med de fattiga ländernas utlandsskuld. Trots betydelsefulla framsteg på detta område har problemet fortfarande inte lösts. För femton år sedan ville jag fästa offentlighetens uppmärksamhet på det faktum att de fattiga ländernas utlandsskuld är nära sammanbunden med en rad andra faktorer såsom utländska investeringar, de stora internationella organisationernas sätt att fungera, priset på råvaror och så vidare. Trots ett antal lovvärda initiativ under senare år för en avskrivning av utlandsskulder har de fattiga länderna förblivit snärjda i en ond cirkel: låga inkomster och en svag tillväxt minimerar utrymmet för besparingar, vilket i sin tur leder till små investeringar som inte tillräckligt förmår att främja tillväxten.

Det kristna hoppet

Ingen man eller kvinna av god vilja kan ge sig själv dispens från striden att besegra det onda med hjälp av det goda. Denna kamp kan endast utkämpas effektivt med kärlekens vapen. Där det goda besegrar det onda, där råder kärlek och där kärlek råder, där råder också fred. Detta är också evangeliets lära, som Andra Vatikankonciliet påminner om: ”den grundläggande lagen om mänsklig fullkomlighet och den åtföljande förvandlingen av världen, är det nya budordet om kärlek”.

Detsamma gäller också i den sociala och politiska sfären. De kristna måste vara övertygade om denna sanning. De bör med sina liv visa att kärlek är den enda kraft som är kapabel att i grunden tillfredsställa människor och samhällen, den enda kraft som är kapabel att styra historiens utveckling mot godhet och fred. Under detta år, som är tillägnat den heliga eukaristin, må kyrkans söner och döttrar i detta enastående kärlekens sakrament finna källan till all gemenskap: gemenskapen med Jesus Frälsaren och genom honom gemenskap med varje människa. Genom Kristi död och uppståndelse, som är sakramentalt närvarande varje gång vi firar mässan, blir vi frälsta från det onda och därmed öppnas möjligheten att det goda kan verka i oss. Genom det nya liv som Kristus har skänkt oss kan vi erkänna varandra som bröder och systrar, oavsett skillnader i språk, nationalitet och kultur. Genom att dela det enda brödet och den enda kalken kan vi inse att vi är Guds familj och att vi tillsammans, var och en med sitt särskilda bidrag, kan medverka till att skapa en värld som grundas på rättvisa, frihet och fred.

Översättning och bearbetning: Ulf Jonsson