Etniska och religiösa grupper i Irak

Den irakiske diktatorn Saddam Hussein uppfattar sig med förkärlek som efterträdare till den babyloniske kungen Nebukadnesar. De arabiska nationalisterna vid Tigris vill gärna föreställa sig att den irakiska nationen historiskt är arvtagare till det semitiska kulturlandet Mesopotamien. Men denna kontinuitet består mest i en centralistisk och grym envåldsmentalitet liknande den som fanns hos de assyriska och babyloniska storkungarna. Inte heller mongoler eller turkar lyckades förändra mycket i Tvåflodslandet.

I Irak finns ingen homogen befolkning, som i t.ex. Egypten. Både etniskt och religiöst är Irak splittrat och i detta avseende likt Syrien, där likaledes Baathpartiet är styrande. Majoritetsgruppen är araber, dels bönder, dels stadsbefolkning och även nomader. I den allra sydligaste delen av Irak, i sumpmarkerna vid Eufrat och Tigris bor araber som kallats marsklandets araber. Deras bosättningar som är belägna söder om Basra ner mot golfkusten var huvudskådeplatsen för kriget och kommer så att förbli under uppröjningsarbetet efter kriget. Araberna i Irak är till majoriteten shiiter och har sina heliga platser i Kerbela, Nadsaf, Bagdad-Kadhimain och Samarra. Det ledande skiktet är emellertid sunniter som rekryterats ur Saddam Husseins klan som härstammar från Takrit vid Tigris. I Irak är tribalismen, d.v.s. bindningen till speciella arabiska stammar och klaner, enligt arabiska sociologers uppfattning fortfarande relativt starkt utbredd. Även i detta avseende skiljer sig Irak från Egypten, som kan ses som det modernaste arablandet. Irak, som intill slutet av Första världskriget behärskades och styrdes av det Osmanska riket till dess sönderfall, har aldrig utvecklat någon modern befolkningsstruktur.

Sunniterna i Irak kan endast i någon mån demografiskt balansera shiiterna, även om kurderna också till övervägande del är sunniter. Kurderna som i huvudsak bor i norra delen av Irak och som sedan årtionden kräver självständighet härstammar från den irakiska kulturkretsen och talar även ett irakiskt språk. Den historia som de har tillsammans med det moderna nationalistiska Irak har under trettio års tid skrivits med blod. Död och förintelse är vad centralregeringen låtit komma över Kurdistans kala berg.

En liten del av kurderna i norra Irak hör till en av de många religiösa minoriteterna nämligen jeziderna, som har sitt andliga centrum i Seich Adi och i deras religion förekommer element både från islam och kristendom blandat med naturreligiösa trosföreställningar. Bland annat håller de påfågeln som ett heligt djur, Melek Taus. Jeziderna har förtryckts av lokala och centrala myndigheter både i Turkiet och i Irak. Irakiska och turkiska jezider har under senare år flytt till Västeuropa och sökt asyl framförallt i Skandinavien och delvis också i Tyskland.

Relativt stor, omkring en miljon, är den kristna minoriteten. Till största delen kommer de kristna från församlingar som tillhörde det bysantinska riket och som fram till den islamiska erövringen på 600-talet var tongivande för det religiösa livet i Orienten. Även i det förislamiska, av sassaniderna behärskade Irak på 200-talet, när huvudstaden hette Ktesiphon (idag Taq-i Kisra), fanns stora kristna församlingar. Deras öde skiftade men efter mongolernas anstormning trängdes de tillbaka norrut.

Idag är kaldéerna, som utgör en halv miljon, den största kristna gruppen. Iraks utrikesminister, Tariq Aziz är kaldé. Han har även ett kristet namn, en form av Mikael. Kaldéerna är unierade med den romersk katolska kyrkan. De har bibehållit syrisk-arameiska som liturgiskt språk. Nestorianerna – namnet kommer av Nestorius som levde på 400-talet – kallas i dag omtas assyrier och i Irak finns omkring 80 000. En minoritet av assyrierna som efter Andra världskriget deltagit i kurdernas uppror har liksom dessa lidit svår förföljelse. Många har utvandrat.

På det stora hela utsätts kristna inte för orättvisor av Baathpartiet. De är ofta välbärgade och kan leva relativt tryggt. Den tidigare stora armeniska gemenskapen decimerades genom förföljelsen under Osmanska riket, lämnade Irak och emigrerade till Libanon. De flesta kristna bor i norra Irak och har utsatts för bombangrepp av de allierades flyg som är baserat i Turkiet.

Den märkligaste religiösa gruppen i Irak är mandéerna eller de ”johanneskristna”. De räknar sitt ursprung från Johannes Döparen. De använder ett eget språk, mandeiskan, som är besläktat med arameiskan och i deras religion finns ett starkt inflytande från urkristendomen men också gnostiska och senare manikeiska ideer, som härstammar från Mani från Babylon som dog 277. Den förr så blomstrande judiska gemenskapen i Irak, en av de största i Orienten existerar knappast längre. Av de 140 000 judar, som bodde i Irak före det första arabisk-israeliska kriget 1948, återstår endast omkring 500. Framtill de första decennierna av 1900-talet levde judar och muslimer i fred sida vid sida.