Ett annorlunda porträtt

Nu finns Nino Riccis Testamentet i en föredömlig översättning av Caj och Astrid Lundgren. Den kanadensiske författaren har haft vänligheten att, i en not, upplysa läsaren om arten av den bok han skrivit: ”Detta är ett fiktionsverk. Det är visserligen inspirerat av den gestalt som nått oss i skepnad av Jesus, men det utger sig inte för att vara någon exakt framställning av den gestalten.” Det rör sig således om en roman. I den tar sig Ricci faktiskt stora friheter med de uppgifter som lämnas i evangelierna. Detta är hans fulla rätt. En skönlitterär författare har inte till uppgift att illustrera bibeln. Han skapar fritt. Han omskriver obehindrat.

Inte desto mindre kan en människa som omfattar en traditionell tro inte låta bli att höja ögonbrynen när han läser åtskilligt om den man som i boken vanligtvis kallas Je-shua. Denne uppges vara en oäkting, son till en kvinna som blivit våldtagen som fjortonåring. Han skall ha vistats i Egypten de tolv första åren av sitt liv. Där sägs han ha gått i undervisning hos olika vishetslärare och dessutom lärt sig en del läkekonster. Flera helbrägdagörelser, som i de kanoniska böckerna tillskrivs Jesus, tolkas därför av författaren som vanliga medicinska åtgärder. Han avmytologiserar desslikes andra mirakler.

Till sist låter han sin hjälte häktas i Jerusalem på grund av ett tumult som uppstått sedan aposteln Andreas, som han har gjort till efterbliven, gallskrikit mitt i pilgrimernas skara. Jeshua blir sedan misshandlad av romarna, dömd och avrättad av dem som uppviglare. Av misstag, således. Uppståndelsen nämns enbart som ett föga troligt rykte. Men vilken behållning kan då en kristtrogen, som inte låter sig skrämmas av dessa och andra avvikelser från den heliga Skrift, ha av att läsa Testamentet?

Ricci har tillagt i sin efternot: ”Samtidigt har jag bemödat mig om att arbeta inom den historiska sannolikhetens gränser, med vår kunskap om den tid och den plats där Jesus levde som grund.” Hans egen kunskap om dåtidens Palestina, bland annat om den politiska spänning som rådde i ett ockuperat land, är verkligt imponerande.

I sin programförklaring har han också varit mån om att betona landets ”kulturella mångfald”, med tillfredsställande resultat. Den ouppmärksamme läsaren av evangelierna, som händelsevis föreställer sig dåtidens judiska samhälle som enhetligt, måste förlora sin illusion. Gång efter annan berättar Ricci nämligen om de olika skolor och partier som, ibland häftigt, tävlade om folkets gunst. Det sjuder av liv i denna färgrika, ofta dramatiska roman.

Det mest givande i den är emellertid det porträtt han lämnar av Kristus, även om detta är problematiskt. Somliga, som läser Nya testamentet med facit i hand, undviker inte alltid att förenkla i överkant. Därvid faller de offer för vad fackmännen kallar monofysitismen, i andra fall doketismen. Enklare sagt: de har svårt att på fullt allvar inse att Jesus var ”sann människa”, som det heter i trosbekännelsen. I Riccis tolkning är han däremot en livslevande människa av kött och blod, väl förankrad i det vardagliga, med de komplikationer som detta kan medföra.

Under de senaste åren har vi haft möjlighet att läsa ett visst antal böcker av typen: Evangeliet enligt Pilatus, Judas testamente eller Maria Magdalenas minnen. I dessa böcker hör vi en enda röst. I Riccis roman däremot hör vi flera. Han låter nämligen fyra gestalter berätta i tur och ordning: Jehuda från Kiryat (någon som vagt påminner om ”vår” Judas Iskariot); Mirjam från Migdal (en variant av Maria Magdalena); Mirjam, Jeshuas moder och till sist Simon från Gergesa (en hedning som betraktar saker och ting på avstånd och försöker bli klok på judarnas Gud). Genom dessa fyra gestalters successiva vittnesbörd levereras ett porträtt som kompliceras med varje nytt perspektiv och blir allt mer sammansatt.

Denna sammansatthet eller oåtkomlighet förklarar desorienteringen hos samtiden. Romanförfattaren låter människorna undra, begå upprepade misstolkningar, samt höra eller sprida motsägande rykten. Vem är den där Jeshua egentligen? Och i vilket parti skulle man kunna placera honom? Han är nämligen varken essé, sadduké, farisé eller selot, och han har med tiden tagit avstånd från sin ursprunglige lärare, Johannes döparen: Han är verkligen en ensamvarg, som av det skälet förbryllar många, ja, alla. Tack vare Ricci får vi lättare att se den verklige Jesus såsom han kan ha tett sig i sina landsmäns ögon.

Bland alla de ”bibliska” romaner som publicerats på sistone är Testamentet, trots en del oroväckande reduceringar, en av dem som bäst förtjänar en uppmärksam läsning. Det händer ju att ett ”kätterskt” porträtt av Kristus är mer stimulerande och leder till djupare insikt än ett aldrig så renlärigt men platt och tråkigt.