Ett barns förundran

Två svenskar har bevisligen bidragit till filosofins historia, drottning Kristina negativt, genom att ta livet av Descartes, och Selma Lagerlöf positivt genom Nils Holgerssons underbara luftfärd. Boken, världsberömd utom i Sverige, fick lille Karl Popper i Wien, knappt mer än en tvärhand hög, att börja förundras över några frågor som skulle sysselsätta honom resten av livet, enligt vad som meddelas

i Manfred Geiers biografi Karl Popper (Hamburg, Rowolt 1994).

Vid fem års ålder hörde han sin mor läsa om Nils, och senare läste han om hela boken en gång om året. ”Jag var kär i Selma Lagerlöf och hennes böcker”, erkände den åldrade filosofen. Nils Holgersson var en roman om resan ut i friheten. Är världsalltet begränsat eller obegränsat? Har det haft en början i tiden? Varifrån kommer jag? Detta är barnsliga frågor. De flesta ger snart upp sitt frågande och utgår från att den värld de lever i är självklar och inte skulle kunna vara på något annat sätt. De som inte ger upp blir filosofer. Selma och Nils gav Popper mod att kritiskt granska familjekonventionerna och inse att det existerade andra möjliga världar utanför den trånga kvävande wienska borgerligheten.

Vidare fick Popper genom Selma Lagerlöf en djup respekt för djurens inre liv. Han försökte en gång övertyga sir John Eccles om att djur har ett medvetande liknande människans. Sir Karl grubblade en hel del på djurens kommunikation, därtill stimulerad av vildgässens kacklande när Smirre Räv smyger sig närmare. Har gässen möjligen någon uppfattning om sakförhållanden och andra individers tankeinnehåll? I varje fall mer än de kan tala om för människan. Nils, som förstått gässen helt och fullt, blev människa igen, och ingen kommunikation var längre möjlig. ”Men på en gång blev vildgässen underligt stilla och drog sig bort ifrån honom.

Det var som om de ville säga: Ack, han är en människa! Han förstår oss inte, vi förstår inte honom.”

Slutligen fick Popper av Nils Holgersson impulsen att formulera ett kunskapsteoretiskt problem: vad är egentligen verkligt? Frågan föddes av Nils vägran att trots sin egen spegelbilds vittnesbörd tro att han verkligen förvandlats till tummetott. Den mogne Popper gick igenom Nils kritiska invändningar och kom fram till att idealismen i sin enklaste form, den som säger att världen är en dröm, inte går att vederlägga, hur mycket man än känner på sig att den är falsk.

Det faktum att drömmar inte går att motbevisa påminner mig om en metafysisk diskussion som jag en gång uppsnappade.

Den ene talaren sade: Ponera att positivisten kommer till himlen och tar del av änglarnas och helgonens djupa salighet, njuter av den obeskrivligt sköna musiken och gläds åt att hans lycka skall vara i all evighet. Han utbrister då trogen sina mångåriga tankevanor: ”Här finns ju allt! Vilken underbar hallucination! Synd att jag inte kan bevisa att det är verkligt.-

Den andre talaren genmälde: Anta i stället att positivisten faller på knä för Guds tron och ber: ”Förlåt mig, Herre, för att jag inte trodde på dig under min tid på jorden.”

Varpå Herren Gud på sin himmelska tron lutar sig framåt och frågar lågmält: ”Och hur vill ni bevisa att ni varit på jorden?”