Fördärvets redskap eller Guds Gåva?

Den som med anledning av filmens hundraårsjubileum till äventyrs skulle ta sig för att läsa en filmhistorisk översiktsbok (t.ex. David Cooks A History of Narrative Film) skulle där förmodligen inte få veta mycket om den katolska kyrkans förhållande till filmmediet. Jo, naturligtvis – en sak står där: att en vatikanstyrd konservativ katolsk opinion i USA, med biskoparna i spetsen, stiftade den så kallade Legion of Decency vars syfte var att kämpa för högre moral i filmen, och 1934 även lyckades genomdriva en amerikansk filmcensur, populärt kallad Hays Office. Läsaren får också veta att en jesuit tillsammans med en katolsk förlagschef tillsammans författade ”den drakoniska produktionskoden”, en regelbok som i praktiken kom att styra innehållet i amerikansk film i decennier framåt. Denna produktionskod ter sig i våra ögon ofta en smula komisk: den reglerade t.ex. den tillåtna längden på filmkyssar… Att regissörer och producenter på olika sätt gjorde det till en sport att försöka kringgå kodens begränsningar är självklart. En outtalad förutsättning för resonemanget är ändå att regelverket varit fatalt för den konstnärliga friheten och på ett förödande sätt ingripit i

Hollywoodfilmens utveckling.

Om den nyfikne läsaren skulle bläddra längre skulle han möjligen också kunna fa läsa om katolska fundamentalister som demonstrerat mot Martin Scorseses Kristi sista frestelse, eller se en bild på JeanLuc Godard med en gräddtårta i ansiktet, som han renderades efter att ha gjort sin filmversion av jungfrufödelsen förlagd till samtiden, Je vous salue Marie (Hell dig Maria). Den samlade bilden är entydig: kyrkan framstår som i det närmaste ikonofobisk, åtminstone vad beträffar den rörliga bilden.

Vår läsare kan alltså vara lugn. Hans världsbild kan bestå. Katolicismen i allmänhet och Vatikanen i synnerhet har utmärkt sig på ännu ett område som otvetydiga bakåtsträvare. Men kanske läsaren i stället är av det misstänksamma slaget och börjar ifrågasätta sina källor. Kan det verkligen vara så illa? Och om så ändå är – är det hela sanningen?

Kyrkliga dokument

Går man till Vatikanens dokument om film och medier, ser historien något annorlunda ut. Pius XI:s encyklika om spelfilmen, Vigilanti cura från 1936, stämmer relativt väl överens med filmhistorieskrivningen. Dock finns en nyansskillnad: här formuleras också en polemik mot en hållning inför filmen som nöjer sig med att försöka undvika det onda. Spelfilmen, skriver Pius, ska inte behöva vara blott och bart ett tidsfördriv. Dess magnifika möjligheter borde göra den till ett positivt instrument för det goda. Men även om filmens betydelse och dess möjligheter nämns ligger textens tyngdpunkt avgjort på varningar mot dess potentiella skadeverkningar och praktiska råd om hur detta fördärv skall kunna undvikas eller åtminstone begränsas.

Med Andra vatikankonciliet sker dock en avgörande förändring i synen på medierna. I konciliets dekret om social kommunikation från 1963, Inter Mirifica, aviserades en pastoral handledning som sedan kom 1971 under titeln Communio et Progressio. Båda dokumenten ställer sig otvetydigt positiva i förhållande till medieutvecklingen, om än givetvis med vissa reservationer; InterMirifica talar om hur de, rätt använda, bringar salt och ljus till världen. Men framför allt förtjänar den detaljerade och nyanserade diskussionen i Communio et Progressio att läsas på nytt.

Inledningsvis citeras en formulering ur Plus X1I:s encyklika om televisionen, Miranda Prorsus från 1957, som talar om medierna som ”gåvor från Gud’. Citatet anger tonen för resten av texten. För att koncentrera diskussionen till filmmediet kan man här se en total förändring i förhållande till Plus XI:s brev, också på den punkt där detta framstår som mest nyanserat: nämligen beträffande filmens möjligheter. Nu görs nämligen en utförlig framställning till underhållningens försvar, där det konstateras att också vanlig enkel förströelse har ett värde som är alltmer nödvändigt i vårt alltmer komplexa och komplicerade samhälle.

De program som formuleras i Communio et Progressio gäller framför allt behovet av utbildning på medieområdet. En kritisk urskillningsförmåga framställs som det i särklass bästa verktyget för den som brukar medierna. Dokumentet manar samtidigt föräldrar och lärare att visa förtroende för ungdomen. Till skillnad från föräldrarna har dessa växt upp i ett mediesamhälle, något som också gör dem bättre rustade att handskas med exempelvis filmens uttrycksformer. Om föräldrarna ändå ser sig tvingade att ingripa, säger dokumentet, är argumentation en bättre metod än förbud: de är skyldiga att klart motivera sina invändningar. En annan viktig punkt som hänger samman med detta gäller censuren. Här slås det tydligt fast att Andra vatikankonciliets uppfattning som hävdar att människans frihet skall respekteras i största möjliga utsträckning innebär att en statlig censur endast kan tolereras i yttersta undantagsfall.

I dokumentet förekommer åtskilligt av en genomtänkt och konsekvent mediesyn som ännu nästan tjugofem år senare – i den explosionsartade utveckling vi befinner oss i på informationsteknologins område, där filmen snart redan hör till en historisk epok – äger giltighet och bärkraft.

Bildens vänner och fiender

Om man får tro den franske filosofen och mediaforskaren Regis Debray är denna positiva hållning till film och medier emellertid knappast ett resultat av Vaticanum Il. I sin avhandling om blickens historia i Västerlandet (Vie et mort de 1 ’image. Une bistoire du regard en Occident, 1992) diskuterar Debray utförligt den västliga kristendomens förhållande till filmbilden. Han anlägger ett brett perspektiv på sitt ämne. Kyrkans filmsyn härleds hos honom ända till uppgörelsen mellan ikonoklaster och ikonvänner vid det andra konciliet i Nicea år 787. Eller i själva verket till en mer fundamental företeelse inom kyrkans historia, nämligen själva tron på inkarnationen, som gör det möjligt att materiellt avbilda Gud som människa. Bildens teologi är en konsekvens av kristologin. Det är därifrån Hollywood härstammar, skriver han, via helgonbilderna och barocken…

Men Debray låter sig inte nöja med enbart spekulationer, utan belägger också genom olika nedslag hur denna bildens teologi kommit till konkret uttryck i historia och samtid. Detta alltifrån den tyske jesuiten Athanase Kirchers Ars magna lucis et umbrae från 1646 – den första tekniska och teologiska uttolkningen av laterna magica, filmens föregångare – till den filmteoretiska bokserie som i dag utges på de franska dominikanernas förlag Cerf Eller tidskriften Esprit, grundad 1932 av Emmanuel Mounier, den första och enda franska icke-facktidskriften som genomgående ägnar film och TV en regelbunden seriös reflektion utöver den rena recensionsverksamheten. Åtskilligt kunde tillfogas, t.ex. den katolska filmbyråns priser vid filmfestivaler som åtminstone i Sverige endast far press då det blir skandal, som i fallet med Pasolinis Teorema.

Filmmediets hundra år utgör förvisso en försvinnande liten del av mänsklighetens kulturhistoria – och av kyrkans historia. Samtidigt intar filmen och dess arvtagare – televisionen, videon – i dag en tveklös centralposition i samhället, om än ofta förvisad till nöjets eller skräpkulturens domäner. Liksom varje Guds gåva kan medierna brukas och missbrukas. Till missbruken hör tveklöst bagatelliseringen och trivialiseringen av filmen, vägran att ta den på allvar, att ägna den seriös uppmärksamhet.

På samma sätt kan givetvis katolikers omdömen om enstaka filmer eller om filmutvecklingen i

stort – ofta misstagna för att vara ”det katolska omdömet” – vara mer eller mindre välgrundade. Men den grundläggande riktningen står ändå fast. ”Guds folk”, slutar Communio et Progressio, ”vandrar i historien. De […] följer sin tids utveckling och de ser framåt med såväl förtröstan som entusiasm mot vad kommunikationsutvecklingen i rymdåldern kan komma att erbjuda.”