Kyrkohistoria för många

När Natur och Kultur kungör, att en av förlagets böcker ”är den första boken på svenska som utförligt

skildrar den kristna kyrkans historia och utveckling fram till reformationen”, blir man som recensent med nödvändighet tveksam. Efter att ha läst Den kristna kyrkan. Från apostlarna till renässansen, är man benägen att ge förlagsreklamen rätt. På 236 sidor dubbelspalt har de tre författarna, docent

Per Beskow, framlidne professorn och biskopen jan Arvid Hellström samt teol dr Nils-Henrik Nilsson, lyckats fa in oerhört mycket av väsentlig materia. Störst utrymme har ägnats åt den tidiga och

högmedeltida kyrkan, medan den tidig- och senmedeltida kyrkan tilldelats något mindre utrymme. Liturgi och fromhetsliv har särskilt beaktats, liksom i viss mån också idehistorien.

Det är inte svårt att urskilja vilka av de tre författarna som bidragit med vad. Såväl i stil som pregnans skiljer de sig åt i avsevärd grad. Nestorn i trion, Per Beskow, har på ett mästerligt vis tecknat den tidiga kyrkans historia. Sakligt, nyanserat och med påtagligt försiktiga skrivningar där källäget är oklart, förmedlar han inte enbart historiska skeenden utan också djup teologisk kunskap på ett fullt begripligt sätt. Man kan inte undgå att uppfatta, att här skriver en erfaren universitetslärare som haft att besvara nutida studenters många frågor kring det för dem okända! Viktiga grekiska och latinska fraser och

termer är i detta avsnitt liksom i hela boken översatta eller förklarade.

Jan Arvid Hellström tecknar sin vana trogen historien med lättare hand. Den uppslagsrikedom som kännetecknade Hellström som forskare, förutsätter kanske därtill en läsekrets som har vissa förkunskaper för att helt komma till sin rätt. Det är nämligen inte alltid helt lätt att avgöra vad som kan karakteriseras som fakta och vad som snarare är hypoteser eller indicier i Hellströms översiktliga framställning. Den oinitierade läsaren kan ibland ha svårt att följa med i växlingarna. Kanske reagerar man också inför att kyrkorätt och politik behandlas med noggrannhet och inlevelse, medan exempelvis spiritualitetsfrågorna inte får samma utrymme.

Nils-Henrik Nilssons avsnitt om medeltidens liturgiska utveckling ger kortfattade översikter över mässordningar, kyrkoår och helgonkalender, sakramenten, död och begravning, fromhetsliv etc.

Utrymmet medger med nödvändighet endast skissartade framställningar. Kanske är det detta som gör att texten ofta känns avklippt och ofullbordad, och framför allt inte tillåts gå på djupet. ”Yttersidan” finns med, men tolkningarna och förklaringarna till olika fenomen övertygar inte alltid.

Boken är rikt illustrerad. Men bilderna, kartorna och de beledsagande texterna kan i vissa delar ifrågasättas, inte så mycket vad gäller bildurvalet som oförmågan att ta tillvara illustrationerna.

Några exempel: Vad är det exempelvis som avgör, att den korsfäste ”guden” med åsnehuvud från Palatinen i Rom är just Kristus, och att bedjaren är en kristen (s. 23)? Bildtexten till en bild med två kejsare talar om fyra kejsare som håller om varandra (s. 24f). En annan text säger att från ”Irenaeus tid är det självklart att den kristna kyrkan har fyra evangelier”, på bilden i form av fyra ”codexar”

(s. 29). En karta över kristendomens väg till Sverige innehåller inte en enda vägsträckning (s. 108).

En bild av förhallen i Dalby kyrka nära Lund påminner utan närmare förklaring ”om den gamla motsättningen mellan engelsk och tysk mission” (s. 111). Ingen kan undgå att förstå, att en annan bild (s. 116) föreställer en ”runsten med kristen inskrift”. Var stenen finns och hur inskriften lyder anges dock inte. Påståendet att predikan var vanlig i den medeltida gudstjänsten och särskilt befordrades av mendikantordnarna illustreras av en präst som inte är mendikant (s. 158).

En biktsituation kommenteras med att särskilda biktstolar inte fanns (s. 63), vilket inte är helt sant. Biktstolar i nuvarande mening fanns inte, däremot stolar, bänkar och sittnischer avsedda att brukas just vid bikt. Bildtexterna har därtill ibland andra språkformer än den löpande texten (t.ex. s. 122 f.), och bildtexternas personnamn återfinns inte alltid i personregistret (t.ex. s. 131). De grå textrutor som här och var sprängts in i den löpande texten, är något svårläsliga på grund av alltför svag kontrast.

Inte heller den löpande texten är alltigenom invändningsfri. Det blir något tröttande med alltför många upptakter som ”redan under” eller ”redan omkring”. Och vad är mer exakt ”den tidigkristna kyrkan”

eller ”gammalkristen tid” eller ”gammal kristen tid”? Att hävda att både franciskaner och dominikaner på 1220-talet kom till Norden ”och grundade konvent överallt i städerna” (s. 181), är nog att ta i alltför starkt …

Allvarligare blir det när det angående prästens åliggande hävdas, att i ”valet mellan att döpa ett sjukt barn och besöka en döende var dopet viktigast, eftersom det var direkt nödvändigt för människans salighet”. I förstone låter detta kanske rimligt. Men döpa kunde också andra än präster göra! Götalagarnas stadgande om att dop skall gå före skriftande av en döende har heller inte sin motsvarighet i svealagarna. Där stadgas i stället att sjuk mans skriftande och kommunion skall gå före barns dop, eftersom gudfar och gudmor kan döpa i krisfall.

Ett annat exempel som särskilt bör kunna påpekas gäller barndop under högmedeltiden (omkring 1000-1300). När det hävdas, att man doppade det nakna barnet ned i funten, samt dessutom ytterligare understryker detta doppande med att ”vi kan se” att de medeltida dopfuntarna är ”så stora att de tillåter neddoppning” (s 161), är risken stor att man grovt vilseleder sina läsare. Det finns ett antal medeltida funtar som möjliggör neddoppning, men det stora flertalet är antingen alltför grunda eller inte tillräckligt vida för att man i någon rimlig mening skall kunna ”doppa” ett naket sprattlande barn däri. Detta går ännu i dag att pröva rent experimentellt. Manualernas ord om neddoppning som ideal måste därför vägas mot ett tämligen rikt bildmaterial från samma tid, vilket utvisar hur barn halvsitter i funten, varvid vatten hälls över huvud och kropp. En sådan bild i denna bok hade verkligen kunna bryta udden av en av de vanligaste vanföreställningarna i vårt land inom liturgikens område.

Men faktum kvarstår: trots ovanstående exempel – som är just exempel bland flera som kunnat väljas – är detta en utomordentlig handbok och lärobok för den som på svenska vill tillägna sig rikhaltig kunskap om den kristna kyrkans historia fram till reformationen. Person-, ort- och sakregister liksom en omfattande, ämnesdifferentierd bibliografi bidrar till användbarheten.

Själv kommer jag att i min bokhylla placera Den kristna kyrkan bland böcker som behandlar epoken före högmedeltiden. Där har nämligen den här boken sin verkliga styrka!