Lång som vinternatten

Vacker och lång som en vinternatt är Liv Ullmanns filmatisering av Kristin Lavransdatter. Drygt tre timmar tar skildringen av den unga Kristins väg till brudsängen med riddar Erlend, vars leverne är så tvivelaktigt att hennes far länge vägrar att ge sin dotter åt en sådan man. Många av skådespelarna är lysande, men något för ofta består dramatiken i en scen bara av långa närbilder på rynkiga ansikten och en talad text ur romanen. Det är en film med känsla för berättelsens tid och rum – trettonhundratalets Norge – mer än för filmkonstens egen rytm.

Regissören, tillika manusförfattare, har försökt vara så trogen som möjligt mot sin förlaga, Sigrid Undsets mästerverk från 1920, den första delen i de tre volymerna om Kristin Lavransdatter, och förmodligen skulle i vart fall den norska publiken ha rasat om Ullmann helt resolut hade strukit barndomsskildringen och många enstaka scener, som gör sig bättre i romanen än på vita duken. Ändå har hon både slagit ihop vissa händelser och uteslutit andra, medan några av de filmatiskt mest effektfulla scenerna inte har någon motsvarighet i romanen. Mer av denna djärvhet och en hårdare klippning skulle ha varit av godo. Liv får filmen först när dess Kristin har växt upp till giftasvuxen flicka och komplikationerna börjar.

Männen som åtrår henne, var och en på sitt vis, är alla levande framställda, inte minst den fästman som tvingas hjälpa henne ut ur förlovningen, medan den älskade fadern blir mindre gripande. Däremot är hans sexualrädda uppgörelser med hustrun suggestiva. Många enstaka episoder är ypperligt gjorda, som klosterskolan där de unga kvinnorna delar säng tre och tre och anförtror varandra sina tankar, handelsmännens gata med rena basarkänslan, den helt magnifika eldsvåda som förstör kyrkan vid Kristins hem (eldsvådor gör sig alltid väl på film!) och de många förbjudna kärleksmötena mellan Kristin och Erlend.

Sköna landskap, gärna i snö, och Kristins hem på gården med torvtäckta hus och som kontrast katedralens inre i ovanliga perspektiv – fruset vackert och svårmodigt nordiskt men ack så långdraget i ett medium som förutsätter en snabbare rytm. Filmen blir alltför mycket av en illustration till romanen – samtidigt som den utelämnar och förskönar, så snart texten verkligen bränner till. (Ett liknande problem hade Chabrol häromåret med sin film efter Madame Bovary.)

Ändå är den sevärd, för sin tidsfärg, för sina skådespelare, särskilt kvinnorna i olika åldrar och de yngre männen, för spänningen i själva handlingen. Det är tålamod den kräver, samma tålamod som får oss att härda ut genom vintern och glädjas övermåttan åt de första skygga tecknen på vår, och på detta sätt kan man säga att den uttrycker den nordiska själen genom sin form likaväl som genom innehållet.