Med samvetet som kompass

Årets bok- och biblioteksmässa i Göteborg hade yttrandefriheten som tema. Salman Rushdies och i synnerhet hans livvakters närvaro på bokmässan var ett påtagligt tecken på hur artikel 19 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna totalt kan kränkas utan att förgriparna behöver svara för sitt brott. I olika seminarier behandlades yttrandefriheten och dess smärtgränser.

”Kan mänskliga rättigheter relativiseras?” Frågan ställdes på ett av bokmässans många seminarier med anledning av en nyutkommen bok, Samvetet som kompass. Människorätt i praktiken (red. Anika Agebjörn, Bäckströms förlag), som presenterades på bokmässan. Flera av bokens författare, bland andra journalisten och juristen Jesus Alcalå, deltog i detta seminarium, som utan anspråk på att relatera frågan till en filosofisk kontext ändå på ett övertygande sätt reflekterade över de mänskliga rättigheternas okränkbarhet. Dessa får inte underordnas kulturen, religionen, ekonomiska intressen eller några andra krafter, hette det. Visserligen kan de betraktas som ett västerländskt idehistoriskt arv från 1700-talet men detta inskränker inte universaliteten. Att upprätthålla de mänskliga rättigheterna är ett moraliskt förhållningssätt i sig som bygger på en ursprunglig insikt om att värna människans värdighet – liknande mänsklighetens moderskänsla inför avkomman. Antastas de mänskliga rättigheterna blir alltid de svagare offer. När någon förtrycker någon framträder en maktstruktur där den starke har det så kallade tolkningsföreträdet och därmed ganska lätt kan svära sig fri.

Många gånger får religionen bära hundhuvud för brott mot de mänskliga rättigheterna, fastän det i själva verket är personer som använder religionen som ett maktmedel som är drivkraften. Detta är

viktigt klargöra för en relevant bedömning av de uppenbara brotten mot de mänskliga rättigheterna inte minst i flera muslimska länder idag. När religionen förvandlas till politik åtalas till exempel den

som i religiös mening hädar för förräderi mot staten.

Boken, Samvetet som kompass, skiljer sig på ett väsentligt sätt från mycken annan litteratur i ämnet. Den beskriver en rad personer som med envishet, mod och fantasi tagit ett personligt ansvar för att hävda varje människas unika värde och rätt till ett värdigt liv. Kampen för mänskliga rättigheter står och faller med de enskilda människornas insats. ”Vi lever i en tid när penningen riskerar att bli den överordnade värdemätaren, när myntet blir alltings mått. Det är ingen slump att behovet att försvara människans värde väcks på många håll samtidigt. Det är åter dags att ta fram de abstrakta ideerna, de vackra orden om mänskliga rättigheter, och granska vad de egentligen står för. Runt om i Sverige och i världen arbetar nu kulturinstitutioner av olika slag och med olika uttrycksmedel med det. För när ideerna slutar diskuteras, dör de. Ideella föreningar vittrar sönder inifrån när de slutar problematisera, ifrågasätta, debattera och kritiskt granska sin ideologiska kärna.”

Exemplen i boken är hämtade både från historien och från vår egen tid, både från Sverige och andra delar av världen. Vad som är slående är hur den allmänna opinionen många gånger långsamt har utvecklats mot en distinktare uppfattning om varje människans unika värde. Ett exempel är synen på slaveriet. I ett kapitel med titeln ”Ingen må hållas i slaveri” beskriver Birgitta Burell, hur en svensk bergsingenjör 1787 reser till Afrika och där får se den omänskligt brutala slavhanteringen. Carl Bernhard Wadström ägnar resten av sitt liv åt att bekämpa slaveriet som under 1600-talet blivit allt mer systematiskt organiserat genom den så kallade triangelhandeln. Varor som glaspärlor och tyg men kanske framför allt vapen och alkohol exporterades från Europa till Västafrika, varifrån slavar fördes till Amerika. Därifrån gick i sin tur bomull, socker och andra kolonialvaror tillbaka till Europa.

Det var en ytterst vinstgivande handel som styrdes av ekonomiska intressen med många stora handelsbolag inblandade. Slavhandeln har ju tvingats upphöra men ofta får politisk taktik och ekonomiska intressen bestämma om övergrepp mot de mänskliga rättigheterna skall få lyftas fram i ljuset också i dag.

Vi kan till exempel se hur den kinesiska regimen är väl medveten om de ekonomiska argumentens styrka. Ogenerat har Kina i olika sammanhang gjort klart att den gigantiska hemmamarknaden blir stängd för företag i länder som öppet anklagar de kinesiska makthavarna för brott mot de mänskliga rättigheterna. Under den senaste FN-konferensen i

Wien om de mänskliga rättigheterna påpekade den kinesiska delegationen att om värdlandet Österrike lät Dalai Lama framträda officiellt skulle Kina ”vidta sanktioner mot österrikiska företag”, ett påpekande som hade omedelbar verkan. De ekonomiska intressenterna i Österrike intervenerade för att förmå regeringen att vara Kina till lags. Dalai Lama fick inte tala på den officiella konferensen.

FN kommer aldrig att uppfylla sin uppgift att främja respekten för de mänskliga rättigheterna om ekonomiska intressen skall tillåtas att ta överhanden. Historien visar att de mänskliga rättigheterna är mycket konjunkturkänsliga.

Svensk flyktingpolitik är ett annat exempel: dagens många asylsökande är inte riktiga flyktingar dvs. konventionsflyktingar, utan kallas de facto-flyktingar och har egentligen inte utsatts för förföljelse – världen är ju full av folk som har det svårt. Europa var också fullt av folk som hade det svårt i och utanför koncentrationslägren för något mer än 50 år sedan. Då införde man visumtvång även för flyktingar från de nordiska grannländerna.

50-årsuppvaktningen är för FN:s del överstånden och kritiska röster har inte saknats bredvid hyllningskören. Det kan förefalla som de förhoppningar har grusats som fick sin form i ett övernationellt

samfund efter Andra världskriget. Dålig ekonomi och en bristande förmåga att utföra fredsbevarande insatser har avslöjat ett föga framgångsrikt FN. Kanske har förskjutningen av de politiska tyngdpunkterna i världen gjort organisationen otidsenlig. I vår tid förekommer ju så kallade lokala krig i nästan alla världsdelar. Därmed inte sagt att FN:s uppgift är överspelad. Tvärtom pekar utvecklingen av det allmänna moralmedvetandet efter Andra världskriget just på staternas behov av en överstatlig organisation som FN som kan trotsa nationell egoism.

Just när det gäller att samordna värnandet om de mänskliga rättigheterna vilar självklart ett tungt ansvar på FN. Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna offentliggjordes 10 december 1948. Principiellt är anslutningen till de 30 artiklarna god i hela världen. Men i verkligheten naggas det människovärde som där så stolt beskrivs i kanten genom olika slags diskriminering i politiken och lagstiftningen i många länder. Detta kan också ofta ske utan hörbara protester. Ett sätt att stärka FN:s förmåga att ingripa när rättigheter kränks vore att inrätta en oberoende FN-domstol med befogenhet att pröva klagomål över brott mot de mänskliga rättigheterna. Det föreslår Jesus Alcalå i ett kapitel i Samvetet som kompass, ett utmärkt konkret förslag. Det hänger just på att enskilda människor i sitt samvete kan tolka de abstrakta artiklarna i den viktiga FN-deklarationen. Bara då kan människovärdet värnas.